Ångest

Varning för känsliga läsare! Läs ej.

Jag försöker att skriva om hela bilden, både de ljusa och de mörka sidorna av mitt liv med en progressiv sjukdom.  Idag fick jag en panikångestattack. Det händer ibland. Tack vare psykoterapi vet jag hur jag ska hantera den nu, men det är ändå väldigt otäckt när det väl händer. Hur det egentligen känns vågar jag inte ens beskriva. Min familj läser ju det här.

Vad som utlöste det hela var att jag skulle byta mensskydd och jag var skakig. Ottilia kom in och jag blev skrikarg för att hon inte gick ut. Jag ville inte att hon skulle se mig. (Ja, vem vill det i ett sånt läge?) Efteråt försökte jag lugna ner mig, äta en macka och vila lite men till slut föll liksom taket ner.

När sånt händer kan jag bara försöka påminna mig själv om att det är normalt att bli ledsen, att få panik och ångest. Det är nästan friskt att bli rädd för framtiden och vad man inte kommer klara. Koncentrera sig på andningen så går det till slut över och låta sven krama om mig.

Just nu sitter jag och klappar mig mentalt på kinden. Jag önskar att nån berättade hur man lever med ångest. Inte bara hur man plågas av den utan faktiskt lyckas ha ett bra liv med den. Sen skriver jag det här inlägget och berättar hur jag lever med min ångest.  Det borde kännas jobbigt att dela med sig, men det gör det inte. Jag känner mig bara starkare.

Idag ska vi ha en mysig familjedag. Hela familjen är ledig och vi ska till barnens ö.

Annonser

3 responses to “Ångest

  1. Jag har haft problem med ångest under en period. Det var längesen nu men ibland dyker den upp igen som ett brev på posten. Då hade jag det ofta. Gick hos en kurator som sa att det var bra att röra på sig, jag ångeststädade hemma då istället, ibland gick jag promenad och ofta lyssnade jag på musik. Först var den situationsbunden, började med att jag hade mycket rester på universitetet och sen bara dök den upp, oftast när jag var ensam och särskilt om jag sov själv på natten.

    I höstas tog jag en ofrivillig paus ifrån pluggandet och det hjälpte och jag får nästan aldrig ångest längre (Jag kom inte in på kursen jag ville läsa…) Då fick jag en chans att jobba och göra klart en del rester.

    Jag har nog aldrig fått en panikångestattack fullt ut men varit bra nära. Jag har städat och städat och städat för att hålla den borta och kontrollerbar.

    Jag försökte dölja det också, resultatet blev att jag var mindre rolig att ha att göra med. Ibland är det dumt att inte säga något för folk förstod inte och höll sig istället undan. Idag skulle jag nog berätta…

    Hoppas du mår bättre nu i alla fall. 🙂

  2. Här kommer en KRAM från mig också.
    Hoppas ni får en fin tur till Barnens Ö!

  3. Anna Martinson

    När jag flyttade till Piteå för att börja musikhösgskolan för många, många år sedan så drabbades jag av panikångest. Jag var 22 år och hade aldrig haft panikångest tidigare. Jag trodde att jag var döende och till råga på allt så spred sig ”dödsångesten” till att omfatta ”jordens totala undergång” som jag blev mer och mer övertygad om var nära förestående. Det var alltså panikångest med starka psykotiska inslag. Det finns en historia som antagligen kan förklara varför jag drabbades just den hösten. Jag kan säga att det nog var en reaktion på en händelse jag hade varit med om ca 1 år tidigare. Jag råkade ut för ett sorts ”ofredande” av en okänd man på öppen gata på ljusa dagen i Stockholm. Han hade ”gömt sig” i en port och när jag med några kompisar gick förbi så kände jag plötsligt något i ansiktet. Mannen tog sin hand och drog den över mitt ansikte och det visade sig att det varen mycket blodig hand. Jag var alltså nedsmetad med blod i ansiktet från en galen och helt främmande man mitt uder värsta AIDS-paniken i Sverige…Jag gick till polisen för att anmäla, men dom var inte intresserade av nån anmälan. Jag ringde ”AIDS-Akuten” men dom sa att det skulle ta några år innan man kunde veta med säkerhet hur det låg till, även om jag skulle testa mig samma dag….

    Jag släppte hela den äckliga historien…..trodde jag…..

    Nästa höst….flytt till Norrbotten…..första egna lägenheten…..ensam….. Jag blev sjuk, fick en envis urinvägsinfektion som inte ville ge sig….Gick till vårdcentralen…..kom hem med en ”tjock bok” om ”alla sjukdomar” man kan drabbas av och som slutkläm i boken AIDS AIDS AIDS!

    Jag blev inte rädd förr aids…..JAG BLEV PANIKSLAGEN FÖR LIVET! HYPERVENTILERING; UTSLAG, HJÄRTKLAPPNING, KÄNSLA AV ATT BRINNA INIFRÅN,
    Ord som studsade mot mig från nyheter som ”DÖDSBACILL PÅ DAGIS”,
    Bilder på ”JAKTPLAN I IRAK”,
    Häftet som delades ut till alla hushåll ”DET NATURLIGA STEGET” som handlade om den ”GLOBALA UPPVÄRMNINGEN”, förestående MILJÖKATASTROFER” av global omfattning etc etc etc!!!!

    Jag halkade efter i skolan, men hankade mig fram på nåt mirakulöst sätt….

    Som en ofattbar nåd så lyckades jag komma ur det här tillståndet som var akut under ca 3 månader med hjälp av vänner, familj (i södra sverige) och en kurator som lärde mig andningsteknik och ordet: PANIKÅNGEST!

    Panikångesten kan lura runt hörnet ”any time”, för mig är det A och O att så fort jag känner symtomen komma: BERÄTTA FÖR NÅGON. Det är nästan skit samma om personen i fråga förstår eller inte, men jag måste sätta ord på ”det” ganska omgående annars kan ju paniken suga tag i mig.

    Världens längsta kommentar?.

    Att leva med fullt utvecklad panikångest är fruktansvärt jobbigt.
    Det positiva är möjligen att man kan lära sig att leva med den och förstå att det är just ångest och inget annat.
    Önskar innerligt att du ska slippa….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s