Konst, apor och Balibelly

Vi kom iväg till Ubud vid 12-snåret. Jag var fortfarande ganska sliten, mådde illa och hade svårt att äta så jag vilade bort förmiddan. Vi bestämde oss för att göra det bekvämt och enkelt för oss så vi hyrde en bil med guide av hotellet i sex timmar för 450 000 rp (ca 270 kr). På så sätt kunde vi undvika långa promenader i stark sol och onödigt letande.

Guiden är vänlig och heter Kadek. När vi kommit en bit på väg kräks plötsligt Ottilia i bilen. Vi svänger av vid en bilverkstad där det finns vattenslang att spola av lillstumpan med. När hon är rena placeras hon i mitt knä medan Sven och Kadek rengör bil och tillhörigheter.
”Mamma, jag känner mig så liten nu” säger hon med darrande läpp. Åh, mammas lilla bebis gull stackars hjärtat älsklingsplutt.
”Vi ska åka hem och stoppa om dig, lilla älskling”
”Näää, jag ska på utflykt till Ubud!!”
Två minuter senare har hon återhämtat sig och sjunger glatt medan herrarna städar i hettan. Efter ytligare några minuter är det rent och Ottilia vill fortfarande bestämt fortsätta. Chauffören påpekar att vi får betala fullt pris även om vi vänder nu. Medvetna om hur otroligt mycket vi kan komma att ångra det tar vi i alla fall beslutet att fortsätta samtidigt som vi gång på gång upprepar för ottilia när helst hon känner att hon vill åka hem till hotellet så vänder vi. Hon är viktigast av allt och pengar är inte viktigt. Klänningen är nedspydd men vi stannade till så Sven kunde sticka ut och köpa nya kläder till Ottilia. Ett stort linne med Mimmi på.

Guiden har en invand rutt som han vill åka och först tar han oss till en silverfabrik. Vi är trötta och orkar inte riktigt fundera på vad vi själva vill. Vi följer en gravid kvinna in som visar hur hantverkarna sitter och arbetar på fantastiska små silversmycken. Sen visas vi in i en enorm butik med dyra smycken. Vi har inte för avsikt att köpa något men tittar artigt samtidigt som vi samtalar på svenska om att vi nog får försöka styra upp det här annars kommer vi spendera dagen på liknande turistfällor vi inte ens är intresserade av. Efter en kort sund talar jag om för kvinnan att allt är bedårande vackert men att vi tyvärr inte vill köpa något. Hon försöker övertala oss om motsatsen men vi åker vidare. Ottilia är piggare än aldrig förr. Vi vill åka till Art-village som vi hör mycket gott om. Runt Ubud finns flera små byar där försäljning av olika konstformen utövas och säljs: trä, sten, silver… När man passerar dem ser man fantastiska föremål som om man bilade genom ett fantastiskt museum. Till slut når vi också lilla Art-village som störst av dem alla. Hade vi haft mer ork hade vi kanske velat promenera igenom grannskapet men nu åker vi till ett galleri och nöjer oss med det. Utanför visningshallen sitter två unga konstnärer och målar. Priserna är skyhöga men då är målningarna också väldigt vackra. Försäljaren vill självklart att vi ska erbjuda ett önskat pris för någon tavla. Jag säger att det har vi inte råd med. Det priset vi skulle ha råd att lägga på en tavla vore endast en förolämpning mot tavlan i sig. När vi tittat på alla tavlor återvänder vi till en tavla vi tyckte väldigt mycket om. Den kostar 700 USD (ca 4400 kr). Efter gediget prutande får vi till slut ner priset till 1200 000 rp (ca 700 kr). Det känns ju bra och försäljaren är också nöjd. Ottilia kräks i en buske medan vi väntar på att få tavlan ordentligt paketerad. Hon är snart pigg igen. Vi pratar med ett par från Nya Zeeland. De har också handlat konst men fick betala betydligt mer än vi. De är intresserade av min rullstol och varför jag behöver den. Jag förklarar vant och sakligt. De blir väldigt imponerade. Jag tänker att de nog skulle vilja ta med mig hem och sätta upp mig på väggen.

Ottilia vill åka till apskogen så det blir nästa stopp. Jag känner mig inte alls så sugen på den aktiviteten efter en liten incident tidigare på resan, då jag och Sven åkte med en guide upp i bergen. Vid ett tillfälle stannade vi till vid en rastplats där det var fullt med små aport som likt små söta kaniner tittade drömlikt på bananerna och nötterna vi inhandlade av en kvinna. När man höll fram godsakerna åt de direkt ur handen som vilka tamdjur som helst. Jag tänkte mig inte för och sträckte fram handen för att klappa en och då jävlar fick jag veta att levde. Aporna fräste och visade sina vassa hörntänder samtidigt som de ilsket kom emot mig. Jag ramlade över sven samtidigt som jag kastade bananer åt dem. Nä, träffa fler apor ville jag inte men jag följde med ändå.

Aporna i apskogen var inte lika söta till att börja med. De var ganska diviga och rakt på liksom. När en apa kom emot en gav man en banan, så var det bara. Kanske var det bara jag som upplevde det så för att jag var fjollig. Ottilia fick en hög bananer att mata dem med men det absolut mest intressanta för aporna var min hatt. De farliga bestarna klättrade upp på mig och försökte sno den så Sven fick bära den. Ottilia tyckte att det var fasligt kul så klart. När bananerna a.k.a. fredsgåvorna var slut vågade jag inte längre vara kvar och Ottilia hade slutligen blivit ganska trött trots allt. Nu var hon nöjd med dagen och vill hem. Det tog en halv evighet att ta sig igenom staden Ubud. I butikerna hängde dösnygga kläder. Det märktes att det är en designerstad. Nedrig att vi inte har tid att åka tillbaka.  På vägen hem kräktes Ottilia i bilen igen så vi fick slänga hennes nya linne, men till slut kom vi hem så hon fick en ordentlig dusch. Först framåt kvällen kom diarrén igår och tur var väl det.

Idag hade vi egentligen planer på att åka till Gili island men det var ju bara att ställa in. I morse var Ottilia pigg som en batterikanin kl fem. Dear lord! Hur kan hon inte vara trött?
”Vi gör nog rätt, men det är trist att missa Gili island” sa Sven när vi pustade ut i morgonsolen.
”Jo, men shit happends!” svarade jag.
”Bokstavligt talat!” flinade han tillbaka och jag tänkte att jag för all framtid, när någon säger ”Shit happens!” som tänka på magsjukan på Bali.

Annonser

Ett svar till “Konst, apor och Balibelly

  1. stackars er detta med att turas om med magsjuka inte kul alls.
    jag håller med dej Frida apor är läskiga
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s