En svår kväll behöver inte alls betyda en misslyckad kväll.

Huvudpersonen fyller 30 och eftersom hon gifte sig spontant i somras utan att ge oss en chans att vanka möhippa har vi hållit den så här i efterskott istället. Det föll sig så perfekt att hon fyllde år en lördag och att hon dessutom jobbade så hon inte planerade in något stort kalas. Dagen har varit väldigt rolig och hon har haft en galen dag som följts av spa och nu middag som avslutning. Jag orkade inte vara med på spa. Jag åkte hem för att vila och hängde på igen lagom till middagen.

Jag tror aldrig att det kommer kännas som en piece of cake att går på resturang med en grupp hörande vänner, men jag är glad att jag ändå kan vara med. Det är obehagligt att komma in i en lokal och varken se eller höra. Utmaningen att rampen som tidigare legat till restaurangens dörr tagits bort så att det var ett helvete att ta sig in. Man är helt slut när man möter upp vännerna som väntar i baren. Att man inte kan se vännerna vid baren utan får fråga vem man pratar med och vad som händer runt omkring en. Genansen när ett fyllo blir fascinerad av hur assistenten tecknar taktilt till mig och vill ”försöka.” Att inte veta om vännerna iakttar den pinsamma situationen när fyllotanten först blir upprörd över att jag råkar köra in i en tom barstol och sen efter en massa förklaringar från min assistent hälsar mig välkommen till restaurangen på taktilt teckenspråk.
”Jaha, ja, tack. Jobbar du här” frågar jag blint.
”Nä, jag dricker här. Höhöhö,” säger hon och assistenten tolkar.

Just då vara jag mån om att inte bli elefanten i rummet som snor uppmärksamheten. Jag vill bara var en av de andra liksom. Jag märkte allt att huvudpersonen för kvällen försäkrade sig om att jag kunde se henne. Med en blick.  Allt gick så smidigt och snyggt. Inget krångel. Inget ”alla måste byta sittplats så att Frida sitter bra.” Skönt.
Jag hörde inte så bra trots slingan. Jag hängde med ibland och när jag inte gjorde det tecknade assistenten taktilt och berättade vad samtalsämnet vid bordet var. Att fråga om hela, hela tiden känns faktiskt inte så kul för nån alls. Jag känner mig väldigt tillfreds med att att veta vad som diskuteras bara så jag kan kasta mig in när jag känner för det.

Det pratas om dagen som varit. Då vill ge mig in i samtalen.  Hur hon i lila peruk galna kläder, stövlar och musöron gick runt i en gallerian nynnade schlagers för folk som skulle gissa låten. De 150 värmeljusen som vi gömt inne på Lagerhaus som hon fick leta på  Relaxavdelningen och massagen hon fått,

Det var en bra möhippa. En bra födelsedag och en bra kväll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s