Monthly Archives: april 2015

Ibland ska man ju bara hålla tyst.

FullSizeRender-1Ibland ska man ju bara hålla tyst. Godta att barnet inte vill äta falukorven som ligger så fint på tallriken. Men nu gjorde jag inte det. Nu försökte jag skrämma henne med vad vegetarianer måste äta för otäcka saker istället. Böner, kikärtor, broccoli, uh bläh liksom!

Så… nu ska min 7-åriga dotter bli vegetarian. Hon kan få prova en vecka så får vi se. Gillar hon det blir jag i och för sig ganska imponerad och stolt men tvungen att laga bönor och blä i 11 år framöver.

Annonser

Nordens största filosof

Sören Kierkegaard. Om ni inte känner till honom borde ni googla honom på en gång. Dansk filosof. Skitsmart. Sa många bra grejer.  Här är en klassiker…

Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när
hon tror hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör men först och
främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att
jag kan mer och vet mer.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och
högmodig och egentligen vill bli beundrad
av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

Spontana applåder. Yes? Eller hur!

kierkegaard

Lång kväll. Don´t ask.

Ottilia -Jag säger inte godnatt till dig för du förstörde min mysiga kväll så jag är sur på dig nu.
Mamma -Bra, jag är lite sur på dig, för du kallar mig Kokobello hela tiden. Godnatt.

Nu kom hon upp och sa ”förlåt för att jag kallade dig Kokobello och looser.” Jag bara ”du kallade mig VAD? Okej… du är förlåten. Förlåt för att jag sa åt dig att borsta tänderna.”

Bra att vi fick prata ut.

Gästbloggar igen

Nu har jag fått gästblogga igen. Den här gången hos Torbjörn som skriver en blogg om RP och dövblindhet. Han fick sin diagnos för tre år sedan.

Läs bloggen och inlägget här!

Utan att känna runt

Det är lite mörkt. Jag håller något i handen som jag ska stoppa ner i en burk. Min assistent ska ge mig burken. Hon håller fram burken men tar samtidigt min lediga hand och för den till burken.. Direkt får kan jag en självklar uppfattning av vart jag har sakerna. Utan mer hjälp  och utan att ”känna runt” kan jag stoppa ner föremålet.

Det är proffsig assistans för någon som är synskadad och dessutom har nedsatt känsel och ataxi. Jag hade aldrig tänkt ut en sån grej själv. Så enkelt och uppenbart. Personlig assistans  är ett yrke där man lär sig av varandra och utvecklar ett samarbete som ständigt utvecklas.

-38523232753_xlargePå personalmötet här om dagen berättade jag för assistenterna att jag håller på att skriva en ny arbetsbeskrivning. Jag bad dem att göra likadant utifrån hur vi brukar arbeta ihop och informationen jag ger dem. Jag vill se vad jag ger ut för information till dem och hur det stämmer överens med vad jag själv tror att jag efterfrågar. Det ska bli spännande.

Arbetsbeskrivning kan sedan bara vara en fingervisning på må få för att underlätta för nya assistenter. Jag kan inte påstå att jag vill att saker ska göras exakt likadant varje gång. Jag är människa, inte en iPad. Det underlättar ju att ha en arbetsordning som grund. Det är dock ingenting värd om vi inte kommunicerar bra. Assistenten behöver kunna läsa av mig och jag behöver kunna föra.

Någon fyller år snart

Ottilia fyller år snart. 7 år. Helt galet att min lilla sockerfis är så stor. Då ska det vankas barnkalas också och jag älskar sånt. Fast barnkalas är inte vad det var förr. När jag säger förr, menar jag innan skolstarten. De flesta kalasen hålls inte hemma längre. Det är proffsarrangerade kalas på Örebro slott, skojlandet och allt möjligt. Skitkul, men shit vad dyrt! Vi har råd, det är inte det. Vi vill bara hellre lägga pengarna på annat som att måla huset innan det börjar mögla eller hitta på nåt kul i sommar. Det fick bli kalas hemma. Nog vore det kul att bjuda hela klassen, men det vår bli nån annan gång. Typ när vi har en trädgård man kan vara i.

Vi har en beprövad tradition att Ottilia får bjuda lika många barn som antalet år hon fyller. Vi började när hon var tre och då bjöd hon sina tre bästisar på dagis. Tema har hon haft på varje kalas också. Sånt tycker hon är kul och jag tycker det är skitskoj att ordna. Något år hade hon tema ”prinsar och prinsessor” efter att hon läst boken ”Som prinsessor gör.” Då hade vi i förhand målat toarullar i guldfärg som ungarna klippte till kronor och silhuett_loggasmyckade. Barnen hade också med sig sin favoritnalle som också fick små kronor och vara med på kalaset. Ett annat år var Ottilia insnöad på detektiver och gåtor. Då ville hon ha ett mysterium. Så vi ordnade en jakt på godispåsarna som stulits av en godisbandit. Förra året hade hon cirkustema så vi ordnade grejer att leka cirkus med på vår altan. Samtliga gäster dök upp till kalaset som cirkusprinsessor. Det blev skitmysigt. Enkla kalas med påhittiga ideér blir ofta väldigt bra.

I år har Ottilia pratat om vampyrkalas hela vintern, men så här fram emot våret tröttnat på det. I fredags ville hon hade tittat på TV ville hon ha tema ”let´s dance.” Som partyplaner visste jag inte riktigt hur jag skulle jobba med det. Jag tittar inte ens på programmet  och jag tänker inte hyra in Ingmar Stenmark. Nog tävlingsdansade Sven som barn, men jag tvivlar på att han eller nån annan vi känner skulle ställa upp som danslärare. I morse fick Ottilia dock en helt ny idé. Hon vill ha tema ”Glitter.” Tack och lov, det temat kan man göra hur mycket som helst med. Hon ville att inbjudan skulle se ut som en och den slängde vi ihop idag på vanligt papper. Sånt är jag rätt bra på. Oj, vad nöjd hon blev.

Nu har skickats med posten så nu är det bara resten kvar. Om två veckor smäller  det.FullSizeRender-10

Det var den helgen.

Jag har varit besatt av schemaläggning och rekrytering i helgen. Knappt varit utanför dörren faktiskt. Det är frustrerande att det inte löst sig än trots allt arbete. Jag lovar mig själv att jag oavsett vad ändå ska fira mina nya timmar nästa vecka, både med tårta ihop med assistenterna och en utekväll i helgen. och jag ska komma ut mer i solen.

En annan grej gjorde jag också. Det får ni läsa om i nästa inlägg.

Size does matters…

Jag har gjort mer än lägga schema idag. Min pyssligaste assistent jobbade och jag passade på att ny ett fodral till mina sugrör. Ja jo, du läste rätt. Jag ville ha ett fodral till mina sugrör.Jag har velat ha ett länge. Inte för att jag är så övernördig i just sugrör att jag vill sy fina saker åt dem, utan för att jag allts har med mig sugrör i väskan för att smidigt kunna dricka trots mina skakningar. Jag dricker allt med sugrör, Kaffe, vin, öl, linssoppa, you name it. Att ha sugrör skramlande i botten -ingen hit- så jag brukar ha dem i en plastpåse, men de satans sugrören ramlar ständigt ut.

Så, jag har letat efter ett passande fodral. Då tänker man pennfodral, men pennfodral är för korta. Alla andra fodral också ha det visat sig. Så nu sydde jag ett själv. Nästan själv. Så här blev den och jag är riktigt nöjd. Helt och hållet återbruksmaterial. Även blixtlåset.

Nästa steg

Nu har vi ett nytt, kanonbra assistansbeslut. Då kommer nästa steeg: schema. Jag hade förberett ett utkast som förslag på nytt schema som jag arbetat med några veckor och var hiskeligt nöjd med till slut. Det skickade jag ut till assistenterna. Reaktionerna var… blandat. Somliga var nöjda, somliga inte, andra fick lätt panik. Jag hade inte riktigt lyckats, men det här var ju bara ett första försök och början till kommunikation. Sex personers viljor ska in i ett schema. Kill your darling som man brukar säga. Det var bara att slakta första utkastet (inte assistenterna) och arbeta om det i nya riktningar. Jag jobbade med det hela kvällen igår fram till 23.30 och fortsatte så fort jag vaknade kl 06 i morse. Detta schema som nu gjorts bedrövligt många upplagor av har nu fått  ett namn: Yoda. På min dator finns opraktiskt nog ett helt hav av kvarlevor från gamla scheman och jag behövde ett kungligt namn för att det nya schemats upplagor från alla gamla.

Det är kul att göra schema tycker jag. Uppgivenhet och ilska är inte så kul, men som arbetsledare känner jag att det är känslor som måste få finnas samtidigt som det behöver vändas till konstruktiv kritik som jag kan använda för att få till ett bättre slutresultat. Så, jag gör alla en tjänst och tar inte åt mig utan försöker se vad det är som behöver ordnas till. Så länge jag känner att jag har möjligheter, istället för stängda dörrar framför mig känns det här spännande och kul. Det som kommer ut i slutändan kommer troligtvis att göra våra liv betydligt bättre på flera sätt och det driver mig framåt. Jag vill verkligen att mina assistenter ska känna att jag bryr mig och gör allt för att de ska trivas med sitt jobb hos mig.

Vi får se om jag lyckas.

Hurra!

För ett par, tre veckor sedan skickade jag iväg en välarbetad ansökan om utökat antal assistanstimmar. Det enda som saknades var läkarintyg, som jag väntade på och angav att jag skulle komplettera med senare. Häromdagen kom svar Efter en snabb titt såg jag att skrivit ner en lista över vilka intyg de skulle använda i sitt beslut och att de var 2-4 år gamla. Intyg jag skickat in vid tidigare ansökningar. Jag blev lite trött och tjatade på min läkare att få tummen ur.

FullSizeRender-1Det var först någon dag senare som jag bläddrade vidare och såg att handläggaren hade tagit ett preliminärt beslut att bevilja mig 99,5% av de timmar jag ansökt om. Med hjälp av en assistent ringde jag förstås upp handläggaren på en gång och frågade kan det här stämma? Jo då. Informationen i de  älsdre intygen räckte för att styrka min ansökan. Nu ska bara en tjänsteman över henne bekräfta hennes beslut så är det klart. Vi kan ”i princip” utgå ifrån det här beslutet nu. Nya intyg kommer inte göra nån skillnad.

Hurra! Detta innebär att jag nu vid 31 års ålder blivit vuxen och får vara upp till kl 02.00 på helgerna.Det innebär att jag har assistans när jag är på jobbet. Att jag inte har en och en halv timmes assistansfritt hål per dag. Nu är det helt och hållet slut med att min man oavlönat ställer upp då. (De anhörigas eviga förbannelse som straffar hela familjen.)
Äntligen kan jag erbjuda mina assistenter vettiga anställningar som de kan försörja sig på. Äntligen kan jag lägga ett vettigt schema! Äntligen kan jag sluta vara rädd för spasmer när jag inte har assistans. Äntligen!

FullSizeRenderDet känns fantastiskt. Det första jag gjorde var förstås att maila alla på STIL  som hjälpt mig och tackade dem. Sedan smsade jag assistenterna och meddelade nyheten samt att det blir personalmöte och tårta nästa vecka. Här skall firas!
Så fort som jag är klart med min pencillinkur ska jag unna mig en solig kväll på en uteservering men rött vin och glädjeyra.

 

Jag är Sarah

11394_10204740699490006_9098273793364700375_nIkväll har jag varit på teater. En enmansshow eller stand up av Sarah Remberg under namnet ”Jag är Sarah.”  Att man tänkt till lite extra för att på riktigt få föreställningen tillgänglig och upplevd  av personer med dövblindhet märks redan i entrén där en skyltdocka placerats sittandes på en guldfärgad stol. Den står där för att blinda och synskadade med närmare titt och känsel ska få en bättre uppfattning av hur Sarah sen ser ut på scen.  Hon har Sarahs frisyr, glasögon och scenkläder på sig, samt rekvisita.  Vilken utomordentligt, skitbra idé, tänker jag och börjar undersöka dockesarah. Hennes kläder är svarta. Något annat hade överraskat mig, då Sarah använder teckenspråk och hela publiken behöver se hennes händer tydligt. Dockesarah är bekvämt klädd med håret uppsatt i en enkel tofs. Bredvid henne ligger en tjusig asiatisk sidenklädnad. Den är vit och är prydd av minimala, vita pärlor. Det känns som att ta på punktskrift. Där ligger också någon sorts solfjädrar i siden som verkar höra till.  När de senare dyker upp i föreställningen får jag en tydligare bild av Sarah och vad hon uttrycker.

Jag har bokat egna tolkar vilket är vanligt att personer med dövblindhet gör. Det är omöjligt att i förhand veta hur mycket av framträdandet jag kommer kunna se och höra. Föreställningen hålls i Birgittaskolans aula, men inget ljud hörs på hörselslingan. Tolkarna sitter framför mig, men när ljuset förändras konstaterar jag snabbt att jag inte ser dem längre. Mina två tolkar får flytta närmare och teckna taktilt till mig. Jag drar vant upp benen under mig så vi lättare ska nå varandra.
FullSizeRender-7Sarah  använder teckenspråk på scenen. Allt hon tecknar tolkas också till talspråk av en centraltolk  till den hörande publiken och alla dövblindtolkar. Någonstans sitter också en syntolk och förmedlar syntolkning till dövblindtolkarna via en hörsnäcka. Som tolkanvändare tycker jag även att det här är en genialiskt drag. I vanliga fall brukar jag behöva sitta med ryggen mot scenen så tolken kan se bra, om jag ska få syntolkning. Nu kan jag avläsa tolken men ändå titta upp mot scenen ibland. Föreställningen sprakar av färg och uttryck. Att kunna se scenen, även om det bara är stundvis gör stor skillnad.
För tolkarna verkar det dock inte vara helt lätt. Det är första gången som nån av dem jobbar på det här viset. Centraltolken i ena örat och syntolken i det andra, via hörsnäckan. Volymen var tydligen också problem med.  Jag hoppas ändå att få uppleva mer av den här tekniken i framtiden. Fantastiskt bra tolkning blev det.

Sarah har själv dövblindhet. Hon är född döv och har en grav synskada. Hennes föreställning handlat mycket om vad det innebär, men framförallt handlar den om identitet och människors makt över varandra. Hur vi omedvetet förminskar varandra till de omständigheter vi har. Med berättelser ur sitt liv bjuder hon in till en allvarlig skrattfest. Om grannen som ilsket ringde på hos hennes föräldrar när hon var liten för att han trodde att hon och pekat finger till honom genom rutan när hon egentligen bara tecknade sitt namn. Om när hon i tonåren äntligen blev uppmärksammad av en snygging och lyckan när han sa att hon var otroligt lik Jackie Chan. Besvikelsen när hon senare googlade Jackie Chan.  Komedin lättar upp budskapet, men det går inte att ta miste om ilskan i Sarah då hon i livet gång på gång tvingas förminskas sig själv för att få stöd från samhället som synskadad eller hur hon som Sydkorean ständigt förminskas av omgivningen till stereotyper, Bakom allt det där frågar hon sig vem är egentligen Sarah?

Bildkälla           Turnéplan              Punkterilivet

Kakor och en bruten tå

Igår bröt jag tån. Jävligt onödigt, jag vet. Det hände när jag just blivit väckt och skulle rulla ut i hallen. Jag missade dörren lite, skulle man kunna säga.  Jag mötte dörrkarmen istället och klämde tån mellan den och fotplattan. Ganska hårt. Det gjorde sjukt ont. Jag blev direkt riktigt sur på mig själv. Varje morgon när jag rullar ut i hallen tänker jag. ”Jag måste säga till assistenterna att tända innan de går in så jag ser när jag rullar ut.” Om jag nu bara gjort det också. Över lag vill jag ju själv tända mina lampor. Jag vill inte ha nån som kutar framför mig och tänder upp.

Ottilia blev också ganska sur på mig. Medan jag ojade mig över en krossad tå låg hon och fejksov i väntan på uppvaktning. Det var nämligen hennes namnsdag. När jag låg i soffan med tån i kylt högläge hade hon fått nog och började ropa på mig från bädden.
– Näääär kommer mina kakor på sängen?
– Det blir inga kakor. Mamma har ont och du ska till skolan.
-Meeeen dåååå, det är min namnsdag. Jag skulle få kakor.
– Inte på morgonen. I eftermiddag.
-Men… kakor?!
Nerbäddad bredvid henne låg Sven som jobbat natt. I eftermiddags dök det upp en intressant diskussion mellan dem vem som egentligen hade lidit mest.

Tån var sne och bedrövlig. På förmiddagen blev den mörklila också. Jag gick till jobbet med en plastpåse som sko.  Jag visade en kollega min tå för att visa hur hård jag är. Hon försökte ta mig till akuten. Den såg inte så rar ut. Efter jobbet hade jag tid på vårdcentralen. De skickade mig till röntgen där det blev bekräftat. På frakturavdelningen rätade de ut tån och tejpade fast den i stortån. Ohyggligt ont. Man gipsar tydligen inte småtår. Har man har otur och bryter leden måste man ibland operera, men det behövde inte jag.
På vägen hem använde jag mina sista krafter till att köpa med ballonger och kakor så vi kunde fira det vackra namnet Ottilia. (Shit, vilket bra namnval!) Det blev ett härligt kalas.

Så här ser den ut nu när den rätats ut. Lite småsne kommer den förbli, men det är ju bara läckert. Inget jag kommer ha ont av när den väl läkt.

Med min syster bakom kameran

Min syster är stylist. Så, när hon hoppade in som assistent för några veckor sen sminkade hon mig och sen tog vi lite bilder i soffan efteråt. Idag ligger jag hemma och är sjuk  så jag passar på att ladda upp dem.

Bilderna tog vi med mobilen som vanligt. Assistenten (som bytte av syster) höll i den och jag styrde den med en fjärrutlösare jag har på min nyckelknippa. Har man magneter på huvudet så vill de gärna hoppa över till nycklarna. Plats!

IMG_8016IMG_8013

Man glömmer skrämmande snabbt och jämför sig med hörande runt omkring sig.

Ja, just det. Vid läkarbesöket pratade vi förstås om hörseln också. Det har ju gått fem månader sedan inprogrammering. I huvudet hade jag tankarna från vägsamfällighetsmötet så jag hörselmässigt kände mig helt förlorad i den urdåliga ljus- och ljudmiljön. Jag svarade mja, sådär. Ibland bra. Ibland dåligt. Det är ju bra, men ibland känns det prutt.
Okej, jag sa inte prutt. Jag minns inte exakt vad jag så, men med ungefär den pessimismen. Minläkare följde mig upp till mitt jobb och på vägen stötte vi ihop med en kollega som jag bytte ett par ord med. När vi gått vidare sa min läkare. ”Du hörde vad han sa i alla fall. Utan mick. Det är rätt fantastiskt.”

Ja, sjutton.

Sen har jag tänkt och idag mailade jag honom i ett annat ärende. Jag lade då till några rader på slutet…

”Jag har tänkt på en till grej. Om hörseln. Jag hör väldigt bra för en person med CI. Över all förväntan om man jämför med hur jag haft det innan och vad man vågat hoppas på. Inte i alla miljöer och omständigheter. Jag behöver fortfarande tolk vid vissa tillfällen, men vid senaste styrelsemötet mötet på FSDBs familjesektion klarade jag av att höra så pass att tolkarna mest syntolkade vem som talade. Då är ju hastigheten på kommunikationen anpassad så alla har lätt att hänga med så det är en optimal ljudmiljö för mig, men det har jag aldrig klarat förut. Jämför man med hur det är på jobbet vid fikat där jag var helt lost i samtalen vid fikabordet trots mikrofoner i somras så är det dag och natt.

Man glömmer skrämmande snabbt och jämför sig med hörande runt omkring sig.
Bra påminnelse. Tack!”

What!?

Jag hade ett kort läkarbesök hos min öronläkare i torsdags. Han är den som har mest övergripande insikt i min sjukdom PHARC och ska skriva ett läkarintyg åt mig. Vi gick igenom vad som förändrats det senaste året sisådär. Jag nämnde att jag tagit blodprov och har D-vitaminbrist. Han kollade igenom resultaten och konstaterade oroat att jag har en kraftig D-vitaminbrist. Att jag även hade det vid blodproverna i höstas. De jag tog efter att jag påpekat för min neurolog att andra PHARC-patienter tar D-vitamin, men inte jag. Bristen kan vara orsaken till mina spasmer. Det gjorde mig skitledsen. Hur länge har jag haft det här? Varför uppmärksammades det inte efter första blodprovet? Min hörselläkare trodde inte att det räcker med d-vitamintabletter för att behandla det här. Det får utredas. Tills vidare har jag fått förmaningar att vara försiktig och inte ramla. D-vitaminbrist leder till benskörhet så man lättare bryter benen.
Skit också, precis när det blir vår och jag ska åka rally i skogen på min elrullstol. Hm! Jaja!

Jag fick ett paket på posten…

e-bok-9789100135218-morantologiVad kan det här vara? Det har handskriven adress på och massvis av frimärken. Jag öppnar det och hittar en bok. ”Morantologi” av Caitlin Moran. Det finns ett kort med också. Färgglatt och sköna retromönster.

”Glad påsk! Hej Frida.Eftersom du skriver så himla bra tänkte jag att du kanske blir inspirerad av en annan krönikör. Har inte själv läst boken, men hört henne prata. Galet rolig och skarpt feministisk. Kram Anne xxxxx”

Jag fick leta i mitt minne men kunde inte placera vem det var ifrån. Efter en research på nätet förstod jag prec is vem hon var.  En journalist som var här och intervjuade mig i höstas. Helt grymt att få de komplimangerna av henne. Att hon läser min blogg och förknippar mig med den här coola författaren. (Jag googlade henne med förstås.)

IMG_0451Jag kunde inte läsa boken i skrivet format. För pluttig text, men jag kunde ladda ner den på paddan från biblioteket och läser den nu med inverterad jumbotext. Den är bedrövligt rolig och jag behöver definitivt  inspiration just nu. Att ge mig en tryckt bok av papper är dessutom inte bortkastat. Jag använder den för ljudträning. Assistenterna får läsa högt för mig. Tack som sjutton. Jag ser fram emot vår nästa intervju och personporträttet som resultat.

Mollys mamma behöver en namnskylt.

I måndags var en sån där dag då jag åter igen frågade mig själv ”Hur i sjutton lyckas jag med sånt här hela tiden? Varför lyckas alla människor bete sig normalt, men inte jag?”  Jag lyckades liksom slå huvudet i mojänger och köra in i saker mest hela tiden. Man skulle kunna tänka sig att det kan bero på försämrad syn eller så var det så att jag blev lite extra ofokuserat av att jag hade ont i fötterna efter helgens bravader. Ja, jag vet inte, men nåt var det.

När jag kom från bilen mot entrén till jobbet var den nån som hälsade på mig. En snubbe jag kände igen och jag kom snabbt på att det där är min barndomsgranne Andreas som jag inte sett på 100 år. Det blev ungefär som det brukar bli
– Hej. Är det du Frida?
-Ja, hej Andreas.
-Det var länge sen. Hur är det med dig?
– Jo, det är bra. Hur är det själv?
-Jo, bra. Men… sitter du i rullstol?
-Eh, jo ja, det gör jag.10357816_10152724758952379_1748648028792365073_n
– Men.. när…vad?
– Äsch, sen några år tillbaka.
– Vad har hänt? Har du råkat ut för nån olycka, eller?
– Nä, en sjukdom bara.
– Oj, jag beklagar.
– Tack. Det var kul att se dig.
– Ja, detsamma. Hälsa din man… Sven.
-Ja, hälsa brorsorna, och mamma, och pappa.
-Ja, eller mamma i alla fall.

Ja, det var så jag uppfattade samtalet i alla fall, men jag missade nog nåt. Som att det inte alls var Andreas utan en gammal klasskompis från högstadiet. Det förklarade ju varför han inte ville hälsa sina brorsor. Han har inga. Kanske ingen pappa heller. Doh! Min svärmor vikarierade som assistent den dagen och i efterhand när hon började prata om vem hans syster dansat med i barndomen. Jag insåg i efterhand att jag svarat rätt konstigt angående min anledningen till min rullstol. Han lär ju anta att den där sjukdomen satt sig i huvudet också.

På kvällen deltog jag och Sven i vårt första årsmöte med samfällighetsföreningen som sköter väghållningen där vi bor. Det var jättesvårt att se och höra. Jag hade föreställt mig hur jag skulle glida omkring och hälsa på alla nya grannar men väl där visste jag inte riktigt hur det skulle gå till och jag hade dessutom fullt sjå att få ordning på vart jag skulle sitta med tolkarna och att ordföranden förstod hur hon skulle använda mikrofonen till slingan. När mötet drog igång gick allt bra. Ingen ville vara justerare så jag såg till att anmäla mig frivilligt till uppgiften och tänkte att då märks det att jag inte är ett paket i alla fall.
Efteråt skulle det socialiseras, ståendes med kaffekoppar. Att sitta i skrevhöjd och försöka få kontakt med folk är ju helt värdelöst. Men någon tittade rakt på mig och sökte kontakt. Tjej, någonstans i min ålder eller så. För ett par veckor sen skulle jag lämna av Ottilia på ett kalas och då rullade jag runt och hälsade artigt på alla föräldrarna. En av dem svarade. ”Jo, jag var ju hemma hos er i förrgår och hämtade Molly när hon lekte med Ottilia. Känner du inte igen mig?”
Efter det har vi mötts på skolan någon gång också och då har jag minsann känt igen henne. Att hon haft Molly med sig har ju varit en bra ledtråd även om jag tycker att alla små flickor ser likadana ut på den där skolan.
Så jo ja, jag antog direkt att det här är helt klart Mollys mamma. Inte frågar jag. Nä, det vore ju pinsamt. Heeeej, kul att se deeej! Det tog typ fem sekunder till innan grannen som INTE var Mollys mamma.
”Jag känner din faster Gunilla och hon har pratat så om dig och att du flyttat hit ut.”
F U C K.
Jo, jag förklarat att jag trott hon var nån helt annan. Den här gången kunde jag ju göra så i alla fall. Våra familjer känner varandra genom kyrkan och det var trevligt att se henne. Synd att jag skulle bete mig som ett galning bara, men jag tror att vi båda kommer över det. Nog ska jag kunna bjuda över henne på en kopp kaffe nån gång och göra ett bättre intryck.

Ja, det där med att känna igen folk är inte min starkaste sida. Jag minns väl synliga detaljer som frisyren eller färgen på kläderna, men ansiktsdrag -nä. Jag vet inte hur det är för andra. Gissar alla så där hej vilt? Är det jag som litar för snabbt på mina vilda gissningar. Överkompenserar jag? Säkert. Jag vet inte, men jag kanske ska vänta lite med att ropa tjena när jag träffar folk.