Monthly Archives: januari 2016

Klänningar i en butik utan namn

Det fanns mycket vackra kläder och tyger i Vietnam, men att shoppa kläder var inte helt jättelätt. Storlekarna är helt annorlunda i Asien. Jag som har storlek M hemma behövde storlek XXL där borta. Sen tänkte jag att det vore trevligt att hitta en bra skräddare och sy upp några plagg. Inte en snubbe som skickar beställningen till en fabrik där något sliter under farliga arbetsförhållanden utan någon som syr kläderna själv.

Jag lade ner lite tid på efterforskningar och fick vägbeskrivning av en tjej till en liten
klädbutik utan skylt. Den var liten och utmed väggarna hängde väldigt fint designade kläder. På golvet låg små rester av tygprover. Skräddaren som jobbade där var jättemysig och hette Thuan. Jag hade med mig min favoritklänning och bad honom sy upp tre likadana i olika tyger. En enkel modell som är bekväm, men fin. Han hade inga tyger i butiken för tillfället så jag åkte till grannstaden och köpte in tyger själv.

Han sydde på dem på tre dagar på en gammal symaskin som drevs med fötterna. Klänningarna blev superfina och jag fick en ny vän. En 40-årig japan som ser ut som 19 och bor i sin butik i Vietnam.  Nu är vi Facebook-buddies.

Annonser

En historisk plats för min kaffekopp

12565438_10153391563477379_6104866896205712265_nIgår var det lördag. Jetlag rider fortfarande hela familjen. Sven och Ottilia  åkte ner på stan för att shoppa. Jag försökte sova, men när det inte gick städade jag istället och sedan tog jag tag i ett projekt som legat ogjort och stört mig hela julen. Två hyllor som väntat på att komma upp i lagom ställa-kaffet-på-höjd bredvid min skrivfotölj i klädkammaren/kontoret/pysselrummet/skräprummet. Det var kul. Jag gillar att borra och sätta upp grejer. Med rätt assistent som också gillar sånt.

12072562_10153391563322379_8943119805421318554_nDe här hyllorna tapetserade jag med utklipp från damtidningar från 50-talet för några år sedan. Det är noveller, reklam, arbetsannonser och reportage. Ett virrvarr av harlequinkvinnor, prusiluskor, strama ideal och Mad man-arbete. Någonstans i alla tidningar hittade jag visst ett udda reportage om en kvinna som tydligen är en mycket udda fågel och därför får ett helt eget uppslag. Hon spelar nämligen schack mot sin man när barnen somnat OCH hon röker dessutom pipa. Det räckte för att stå ut från en hel befolkning enligt en damtidning för 60 år sedan. Det är två väldigt underhållande hyllor som man kan sitta en  halv dag och läsa.

 

Vi är inte neggo, vi… fryser.

Vi hade en hel del problem på resan. Bra resa, men inte problemfri. Jag kommer skriva om det någon dag när jag har lust. Just nu är jag fullt upptagen med att komma hem och återerövra mitt vanliga liv. Det känns som att jag varit borta två år, inte två veckor.

När jag satt på bussen från Mui Ne till flygplatsen tänkte jag; Det blir fint att komma hem till sitt rara hus där allt är så himla proffsigt anpassat. Bekvämt!
När jag rullades av planet genom den iskalla glastunneln på Arlanda tänkte jag; Vänd för fasen! För jag fick en köldchock och kroppen ryckte i smärtsamma spasmer.
När vi kom hem hade svärmor varit där, satt på värmen och tänt en brasa. Jag tänkte; Det tar sig.
Tre dagar låg jag i smärtor och försökte inte tänka alls. Jobbade med det praktiska kring assistansen förstås för LSS är en stad som aldrig sover.
Fjärde dagen återvände jag till jobbet och allt kändes fint. Jag kom in mitt i förmiddagsfikat. Kollegorna frågade ”Åh, hur har du haft det?” Jag svarade. ”Vi har haft det skitfint, men det är härligt att vara tillbaka!” Varpå någon utbrast ”Eh, varför?”

Svenskar är inte så positivt lagda. Vi kan ju få skylla på att vi fryser.

Vissa släktdrag alltså…

Ottilia  skäller på mig samtidigt som hon städar sitt rum. Hon är väldigt lik sin pappa då. Han brukar också bli irriterad och skälla på mig lite randomly när han städar. Eller så städar han kanske när han känner sig irriterad. Tomejto, tomato!

De senaste minuterna har jag blivit utskälld för att Ottilias borste är ful, någon lade ett papper på hennes rum en gång som inte var hennes, kläderna tar mycket plats i garderoben.

Får inte garva, får inte garva, får inte garva…

 

 

Plötsligt händer det

Saker försvinner här. Första dagen ställde sig en kvinna och envist visade en portfolio av akvarellmålningar vid vårt bord på restaurangen. Hon sa inget. Vi sa no, thank you, en miljard gånger. Hon stod lugnt kvar tyst och visade målning efter målning. Efteråt upptäckte vi att Ottilias väska med 200 000 dong var borta. (Typ 70 kr.)  Det är inte många stölder i Vietnam, men människor är fattiga här. Det händer. Saker försvinner.

Mina glasögon försvann några dagar senare och det var snarare en klassisk ”jag tappade/förlade dem nånstans på vägen hem från stan”-grej. Vi letade på hotellet, i alla väskor, ringde taxibolaget som kört oss hem. Gone forever, liksom.Det finns säkert en glasögonhimmel för alla glasögon folk tappar under resor.  Glasögon visade sig vara tokigt billiga här så jag beställde två par nya.

Här om dagen kom vi på att vi inte frågat i sista butiken i varit i den kvällen. Efter en middag på stan började vi knalla ditåt i mörkret. Sven bar en trött Ottilia  och taxibilarna stannade en efter en för att försöka få oss att åka med. En taxichaufför var extra påstridig. Stannade, hoppade ur och pekade på bakluckan. Vi bara Näää, sluta. Vi fattar. Rullstolen får plats där. Jaja, men vi ska leta glasögon först. Hejdå. Vi gick förbi och kom fram till butiken. Inga glasögon där. Jaha mähä, då tar vi taxi hem nu då.

Vi stadde oss vid vägen och samma taxibil kommer. Chauffören hoppar ur och viftar med mina gröna glasögon åt oss. Vaaa?! Han har haft dem i sin bil i fem dagar och väntat på att få syn på oss igen. När vi trodde att han pekade på bakluckan, pekade han på bilens nummer som stod skrivet där.

Helt otroligt!

 

Iskaffe som smakar så som i himlen.

Jag har aldrig gillat iskaffe hemma men här, ohhh, jag älskar iskaffet här. Det smakar starkt kaffe, mörk choklad och svalkar i värmen. En sensation! Sven skämmer bort mig med dem på löpande band här och får många pluspoäng.
Igår låg jag och lyssnade på en ljudbok (Jag är en tjuv med Jonas Karlsson. Seg början, spännande fortsättning och lite mesigt slut. Skit i att läsa den.) när en iskaffe sträcktes fram till mig.
– Tack, vad gott. Jag ÄLSKAR dig! Jag sätter mig upp och ser en av papporna i de svenska familjerna här vända sig bort och gå därifrån.

Eh, hoppsan!
vietnamese-iced-coffee-646

Bildkälla: Bonappetit.com

Läs mer om Vietnamesiskt iskaffe 

Stekta grodlår i smör och vitlök är grejer det.

IMG_0095-0Det är morgon och solen kysser varenda bit av havet, trädgården och poolen jag har framför mig. Samtidigt svarar havet med en svalkande men snäll vind. Jag sitter i den skuggande utomhusbaren på Romana resort.  Sven och Ottilia  har gått en trappa upp till restaurangen för att hämta frukost från buffén. Att snällt få vänta här har blivit en skön morgonritual med ensamtid och känna vinden kittla i nacken. Läsa lite eller bara titta efter folk som går till frukosten. Vi har fått många nya vänner här. Idag står en man och vattnar buskarna med den klassiska konformade hatten som många vietnameser har.

Snart kommer Ottilia  i sin nya lila klänning och en tallrik av blandade frukter och små vietnamesiska pannkakor. Så fort hon sätter tänderna i vattenmelonen börjar klänningen få fläckar och föräldrarnas tjat om att hon ska hålla sig över tallriken. Igår var vi inne i Mui Ne och träffade världens trevligaste kille som lärde oss allt om vietnamesisk frukt och hur IMG_0079man ser om de är bra eller dåliga. Han knackade på kokosnötterna, pekade och klämde. En av få vietnameser som kan riktigt bra engelska. Han jobbar förstås på ett av hotellen här. Gapade stort när vi berättade om vädret  i  Sverige just nu. 50 grader kallare än här.
Det var när vi stod vid det lilla fruktståndet och försökte beställa nypressad juice av kom som han fram och började tolka. Jag tog passionsfrukt, Sven Papaya och Ottilia  jordgubb. Medan vi väntade på dem frågade vi om frukterna vi inte kände igen. Fick provsmaka det mesta.

Sven kommer ner från frukosten med frukt åt mig också och en kopp av hotellets färska ingefärste. Jag är inte så hungrig än och börjar frukosten lätt. De två andra familjerna vi blivit bundis med här är på utflykt idag. De ska åka linbana och se gamla ruiner. Sven berättar och det låter spännande.Jag kan för mitt liv inte förstå varför inte Sven och Ottilia  hängde med dem, och inte Ottilia  heller tydligen för hon är lite putt. Alla turistutflykter här ligger ovanför en stentrappa med typ 200 trappsteg. Det är kört för mig, men jag vill inte att familjen ska missa kulturen för den sakens skull. Nåja, vi är alla ganska trötta efter gårkvällen. Jag stegar tillbaka i minnet då vi vinkar adjö till killen vid fruktdtåndet och betalar för hans hjälp.

IMG_0106-0Vi får tips av honom om en ganska speciell restaurang också. Rúng Forest med mat och musik från ett etniskt folkslag i vietnam som heter Cham . Det är som att komma in i en mörk skog där. Knotiga träd och rustika möbler. Det är ändå platt överallt och sidoingången försedd med en bred ramp. På en upplyst scen spelar tre män trummor i folkdräkt. Medan vi inväntar maten går vi dit och tittar. Männen har paus och man får titta närmare på trummorna. Eftersom jag inte riktigt ser känner jag på trumman och då börjar chamtrummisen spela på den. Vibrationerna rör sig genom mina fingrar och ut i kroppen. Sen får vi  provtrumma. Han bugar och vinkar när vi lämnar dricks och går vidare till akvarierna med gigantiska krabbor.

Jag beställer kött. Sven och Ottilia  beställer krokodil. Modigt! Jag smakar också.  Konsistensen är ganska torr. Smaken har drunknat i chili och andra kryddor. Gott! Sen beställer Sven groda. Den är fastigare, speciellt grodlåren. De två små grodorna utan huvud är stekta i mycket vitlök och smör. Väldigt smaskigt. Sven håller grodkroppen och gnager längst skelettet som träder fram. Han håller fram ett grodben och jag tar ett bett av grodlåret. Mums!  Ottilia  smakar av allt, men sen vill hon inte ha mer. Hon får en banana split istället och dricker nypressad fruktjuice. Mitt kött är kryddigt och gott. Grönsakerna är skulpterade som blommor. Hela festmiddagen med dryck och allt gick på ungefär 400 kr.

När jag sitter här morgonen efter känner jag mig fortfarande mätt.

 

Jag är inte lika coollugn idag.

Imorgon reser vi till Vietnam. Vi rullar hemifrån kl 098, flyget avgår 15.00 med mellanlandning i Dubai och landar i Ho Chi Minh 15 timmar senare. Därifrån ska vi resa med buss i 4,5 timmar till kuststaden Phan Thiet. För två dagar sen fick jag kraftig yrsel. Så där så jag inte ens kunde sitta upp utan att kräkas.Det var hemskt, men redan igår mådde jag bättre. Fortfarande ganska kraftig yrsel men betydligt bättre. Jag kunde sitta utan att falla omkull. Att ge sig ut på resan till Phan Thiet med sån här yrsel gör mig lätt skräckslagen. Hur ska jag hålla reda på allt när ”allt” snurrar såhär?

12356827_10153299222132379_7375135440463237003_oOkej, att resa med multipla funktionsnedsättningar, familj, assistans och en neurologisk sjukdom kräver att man har kontroll över väldigt mycket så idag är mitt kontrollbehov enormt. Imorgon kommer jag slappna av bättre. Bara jag ser till att allt blir rätt idag. Att alla hjälpmedel är med. Alla papper, alla mediciner och alla laddare. Alla jävla laddare. Herre Gud!

Min man är trött på mig. Min dotter är trött på mig. Till och med min katt är trött på mig. Jag överöser henne med kärlek för vi kommer ju inte att ses på två veckor och hon är så himla trött på att bli kliad och kramad nu. Jag kan inte fatta att jag är en sån kvinna som kommer sakna min katt när jag reser bort. Det var inte ens jag som ville ha katt från början. Det var Sven och Ottilia. Nu är jag tydligen en kattkvinna. Eller så är jag en nervös kvinna som riktar sin resfeber mot sitt husdjur. Igår kallade jag hennes min bebis. Katten alltså. Helt otroligt. Snart kommer jag börja klä den lilla stackaren i kattklädet och skaffa ett sånt där gigantiskt klösträd i plysch som tar över vardagsrummet. Mitt snygga vardagsrum.

Okej, fokus. Jag gör många självdestruktiva tankevurpor just idag. Det hör till reseupplevelsen skulle man kunna tänka. Totalskräck idag så slappnar jag av imorgon. Sven vet om det. Jag vet om det. Och nu vet katten också om det.