Jag befinner mig en depressiv svacka. De kommer ju ibland.

IMG_0350 Börjar som social ångest. Att jag får ångest precis innan jag ska till jobbet eller träffa nån. Jag skjuter det åt sidan och går till jobbet ändå. Väl där är det lättare.
Ångesten växer. Det känns ständigt som… Ja, jag vet inte om du någonsin har varit med om en olycka, fallit från en hög höjd, kört i diket eller upptäckt att du har ett väldigt farligt djur väldigt nära dig.  Då kanske du känner igen den där känslan av ren skräck. Sekunden när man inser att bilen är påväg av körbanan och man helt stelnar till. Magen slår fem kullerbyttor och stressnivåerna går i taket.
Den känslan. Det är min ångest. Jag vet att den bara är hittepå, men det spelar ingen roll. Jag är trygg. Jag mår bra. Men det förändrar inte mitt sinnestillstånd. Känslan av  katastrof går bredvid mig och blåser sin rök i ansiktet på mig. Jag tvingar mig fortfarande ut. Det är när jag är hemma, ensam, stilla som det är mest outhärdligt och närvarande. Jag är förbannat produktiv. Jag är också förbannat förbannad. Jag har inget att ha ångest över. Jag är inte flykting/våldtagen/fängslad/missbrukad. Jag har ett tryggt liv. Inget att klaga över. Men det här har ingenting med min yttre värld att göra. Mina tankar har inte skapat det här. En kemisk obalans i hjärnan skapar det här.

Efter ett några dagar, ett par veckor  eller ett halvår kommer nedstämdheten istället. Inte lika lätt att vara produktiv då. Behovet försvinner. Jag försvinner in i mig själv ofta och länge. Jag ler, men känner ingen som helst glädje. Det är okej för det betyder inte att jag är olycklig. Jag tänker att egentligen är det här trevligt. Jag kan bara inte känna det just nu. Om man kan acceptera den logiken är det lättare att ta sig igenom det och komma ut någonstans.

Att jag alls kan dyfts ett ord om det här betyder att jag nog är på väg ur det nu. Hoppas jag. Det har tagit ett par veckor den här gången. Kort tid. Jag kanske lyckas komma ur den utan att höja doseringen av psykofarmaca den här gången också. Att jag aldrig kommer kunna sänka dosen har jag accepterat. Läkarna säger tvärt nej.

Det är förjäkligt svårt att skriva om sånt här när man är mitt i det, men igår sa en vän som går igenom nåt liknande åt mig att göra det ändå. Jag ser bokstäverna på skärmen och vill bara slå mig själv. Om och om igen med med kaffekoppen mot huvudet. Nu vet de. Nu ska jag titta dem i ögonen och veta att de vet.

 

Annonser

12 responses to “Jag befinner mig en depressiv svacka. De kommer ju ibland.

  1. Tack för att du orkar skriva, beskriva detta.
    Kram vi älskar dej

  2. Du förklarar det så bra, nåt som är så oerhört svårt att förklara. Det känns inuti men syns inte utanpå, just därför tror jag det är bra att du berättar.

    Det är ett jäkla skit men det är bara att tillåta dig att ta den tid du behöver. 💕

  3. O vilken kämpe Du är .Du vet att jag ÄSKAR Dej.Kramar.fr Farmor.

  4. Å så bra att du vågar skriva. Om fler vågade skulle det nog bli lättare även för oss som inte klarar (än) att ta det steget.

  5. Lena Widtskiöld

    Vilken fantastisk människa du verkar vara! Har plöjt igenom ”random” inlägg nu ikväll (efter att ha fått en länk från Annelie Inghamn; nån släkting kanske? En av mina äldsta vänner) och kan bara konstatera att du är både modig och vacker!

  6. Modigt av dig att skriva om det. Om fler vågar så kanske det tillslut inte blir så svårt att prata om psykisk ohälsa. Kram

    • Det vore väldigt bra. Jag hoppas att jag gör skillnad. Det är svårt att våga skriva, men när man väl publicerat känns det lättare.Att prata om det är ännu svårare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s