Månadsarkiv: april 2017

Hemma från Dalarna

Däckade när jag kom hem och vaknade sen en aning ambivalen. Lite så här…

  1. Kaffe! Thank God för kaffe!

  2. Aj, min mage. Stackars lilla lilla jag. Men det var fasen värt det. 

  3. Redovisat assistansomkostnader. Tråkigt, men oj, jag har lagt ut mer pengar än jag trott och inte fått tillbaka. Det kommer inte lösa mer än en bråkdel av mina pengaproblem, men ändå. Yes! 

  4. Ringde Ottilia. Sen bölade jag för shit vad jag saknar henne. Mammas bebis! Imorgon kommer hon hem. Hurra.

  5. Skitunge! Min syster var här med farsan en sväng och lämnade ett practical joke i min kaffekanna. 

Annonser

Bitter bilfärd hem

Det ligger en hel del arbete inför att komma iväg på en veckokurs i teckenspråk. Ansöka till kursen, ansöka om fondmedel från SPSM så en inte behöver betala hela den dyra avgiften, ordna med assistenter, få utrymme i assistentbudgeen för deras kost och logi på skolan, ordna kattjakten, ordna dotterns omsorg eftersom det är mammavecka, boka tolkar och… ja nä, det var nog allt.  

Jag blir en aning bitter över att efter två dagar bli matförgiftad och missat resten av veckan. Inte bitter på kocken, men bitter på livet. Det var 9000 kr av min assistansbudget som gick till spilllo och 2500 (om jag inte beviljats bidrag från SPSM hade det blivit  nära dubbelt så dyrt) av min egen överansträngda ekonomi. Dumheter att satsa så mycket pengar på en vecka när man verkligen inte har ekonomi för det. Men det kändes jävligt viktigt. Teckenspråk känns jävligt viktigt. 

Jag fick i alla fall två bra dagar då jag lärde mig riktigt mycket. När jag är färdig med att försöka att inte gråta över mina förlorade pengar och lektionstimmar ska jag berätta mer om det. Just nu är jag på väg hem och jag känner hur jag längtar hem. Skönt att ha ett hem att längta till. Det tog ju lite tid för mig innan jag knöt an till det där jäkla huset. Det kändes lite som ett grymt skämt när jag flyttade dit. Jag hade inte svårt att se hur fint det var, hur praktiskt det var. Men jag kände det inte. Det var en utväg och då fick det vara hur det ville. Nu är det skönt att det blivit ett hem jag längtar till när saker skiter sig på annan ort.

Say kex with a K if you want to stay!

-Mamma, sjung nåt så jag somnar.-Okej, vad vill du höra?

  • Swedish fika!

Letar på lyrics på paddan och börjar rappa. Ingen coverhit.  Skrattade så jag nästan dog! 

Småbarnsföräldrar är en undervärderad grupp på arbetsmarknaden inom personlig assistans

img_2992Småbarnsföräldrar brukar sällan ses som eftertraktade på arbetsmarknaden, men jag kan säga att hade inte klarat av att driva min assistans utan dem. Assistansbolag som undviker att anställa unge tjejer för att de har eller vill ha familj är inte riktigt kloka. På första assistansbolaget jag hade som utförare sa arbetsledaren just så. Småbarnsföräldrar (inte bara morsor, även om de är vanligare att hitta) är guld värda för de kan vara tillgänglig att ta arbetspass på kort varsel och har ofta tid. Jag har två anställda för tillfället som har bebisar och vid sidan av är föräldralediga. Jag ser hur jävla gärna de vill jobba och vi behöver varandra. Den ena jobbar var tredje helg och hoppar in vid behov. Den andra står som timvikarie som hoppar in så mycket det bara går. När ingen annan assistent kan jobba är det ofta nån av dem som kan. Om de inte kan ordna barnvakt och ingen annan assistent kan får de helt enkelt ta med barnet/barnen till jobbet. Om jag har aktiviteter inplanerade utanför hemmet avbokar jag dem.

Som arbetsledare ser jag till att de vet att de är värda sin vikt i guld och jag ser till att underlätta för dem så de kan arbeta utan att på något vis sätta barnet i andra hand. Jag är själv förälder och vet vadd det innebär. Vi får anpassa situationen så det fungerar. Jag kan inte kräva samma totala uppmärksamhet eller fysiska förmåga som jag kunna om assistenten varit där utan barn. Men det brukar vanligen gå utmärkt. I kylen står alltid en barnmatsburk med mellanmål om det skulle krisa. Vid personalmöten och utbildningar har  bestämt att barn alltid är välkomna om barnvakt inte finns. Det är så viktigt att alla kan delta vid de tillfällena. Om barnet stör får man självklart gå undan.  Jag får många små mysiga stunder med späd barn i knät. Tillfälligt extrasyskon för Ottilia. Det innebär också att jag ibland en hel kväll får lyssna på nån popig version av imse vimse spindel med Nanny Fine-röst. För det är bebisens favvo. Eller att jag får avstå från något jag planerat, för ett barn är inte en gullig attiralj som anpassar sig. Barn på jobbet är inte plan A, det är plan C eller D. När assistansen inte kunde lösas på annat sätt. Det är bara att acceptera och tacka sin lyckliga stjärna att man inte står utan assistans för så fort som bebis börjar dagis kommer dess img_3642-1mamma/pappa att behöva arbete  som genererar säker, stadig inkomster schema och det kanske jag inte kan erbjuda om grundschemat är fullt. Som sagt, guld värda! Och jag hoppas verkligen att jag kan erbjuda dem tjänsten de då behöver.

En grej som verkligen kommer tilll användning i samband med arbetande spädbarnsföräldrar är Mei tai-selen som jag sydde när Ottilia var liten. Idag har assistenten Gharam hoppat in akut för att arbeta och hade med sig sin dotter Larin. Larin har precis kommit in i en sådan period att hon gott från att med glädje sitta i mitt knä och pilla på grejer eller lalla runt på img_3640-1golvet till att hon ständigt vill sitta på mammas arm och gråter om Gharam ens sätter ner henne minsta sekund. Då kom den hemsydda bärselen väl till pass. Där guppade Larin fram på mammas mage tills hon somnade. Detsamma hände för några veckor sedan när mamman Jenny hade sin bebis Ymer med under utbildning i ledsagning utomhus. Han låg och sov. Hans mamma är van med bärsjalar lånade min Mei tai. Lade honom i selen, tog på sig en stor vinterjacka över och under utan besvär träna på att ledsaga och ledsagas av en kollega. Ymer sov som en stock.

 

Fotnot: Självklart har mina assistenter som omnämnts varit delaktiga när jag skrivit denna text.

Att försöka göra karriär som assistansanvändare är extremt handikappande!

Det är många pinnar som sitter fast i hjulen nu. Ett gott liv för mig var  tidigare att jobba 25% och stötta min partner så han kunde arbeta så mycket han kunde. Han tjänade mest och hade högst arbetsförmåga. Ottilia gillade inte fritids så det var finfint att jag kunde vara hemma med henne. Fast egentligen var det väl så att jag det sista året lade min energi på att hålla mig och Ottilia undan missbruket som tog över familjen så det var inte rosenrött och gulligt direkt. Nu är allt omkastat. Mindre av min energi går åt till att anpassa mig till familj och en annan persons missbruk. Varannan vecka har jag bara mig själv att tänka på. Jag lär om och göra mycket i min vardag på nytt sätt i min nya hemmiljö som fortfarande inte anpassats för rullstolar av kommunen. När det är gjort kommer ännu lite mer energi frigöras.

Jag ser möjlighet till ökad arbetsförmåga och möjlighet att utveckla mina förmågor som kulturarbetare som skribent, konstnär, modell och föreläsare. Det är bra, för är det något jag behöver ju så är det att öka på min inkomst. En möjlighet att arbeta mer innebär också att bidra med mer skattintäkter till samhället. Win-win! Försäkringskassan har en tjänst som heter steglösavräkning för personer med sjukersättning där man vid varje månads slut redovisar hur mycket man  klarat av att arbeta och anpassar ersättningen efter det. Om jag har 75% sjukersättning, men  klarat av att arbeta 35% får jag den månaden 65% sjukersättning.  Om jag bara orkat jobba 10% nästa månad får jag ändå min 75% som jag har ett skrivet beslut om. Jättebra insats som gör det enkelt för sjukpensionärer att nå sin fulla arbetskapacitet. Extra bra om man  har projektbaserat arbete så en kan ta uppdrag utan stressen att man konstant måste hålla en stabil nivå för att klara ekonomin samtidigt som en ofta är sjuk
Jag fick igår veta att jag inte får tillgång till den tjänsten från Försäkringskassan. Av den lilla orsaken att mitt senaste beslut om sänkt arbetsförmåga togs efter 2008 och insatsen gäller endast sjukpensionärer vars beslut togs innan 2008.  Tack för det, Alliansen! Vad mycket skit ni åstadkom under den där ödesdigra mandatperioden. I och med att jag fick mitt första beslut om sänkt arbetsförmåga innan jag ens var vuxen och kommit ut i arbetsmarknaden gör tydligen också att jag har så låg sjukersättning det bara går. Vad upplyftande att höra. Not. Jag drog alltså ett bottennapp i det här makabra lotteriet.

Så, vad har jag för annat alternativ? Jag kan begära uppehåll på en del av min sjukersättning, men då har jag ju också den där pressen att hålla arbetsförmågan på högre nivå. Jag är redan inne i en ekonomisk kris. Jag är inte så säker på att jag klarar högre arbetsnivå att jag vågar utsätta mig för det. Jag har för många dåliga erfarenheter av min sjukdom bakom mig.  Vad jag kan göra är att ta uppdrag och när jag får dem tar jag ledigt från mitt vanliga jobb. Precis som jag gjort förut. Jag har en jädra tur i oturen att jag har en chef som med glädje låter mig göra så. Guld värt i det här läget!

Nästa grej som sätter käppar i hjulen för mig att arbeta är det här att jag mitt arbete inte alltid är i Örebro. Det kan innebära övernattning och resa vilket medför kostnader för att ta med sig sina assistenter. (Alltså, kostnader som tillkommer utöver löner och avgifter.) Assistansekonomin är ju väldigt begränsad. Och täcker knappt resorna jag vill göra på min fritid. När jag tar ett uppdrag måste jag se till att uppdragsgivaren även betalar resa och övernattning för assistenterna. Samma sak gäller om jag behöver beställa tolkar . Om jag behöver tolk för att lyssna på någon så står Arbetsförmedlingen för den kostnaden. img_3502-1Om jag ska stå och tala på teckenspråk och behöver en tolk som översätter det jag säger ska min arbetsgivare stå för den kostnaden. Bedrövligt, I tell you!  Vad det gäller assistenternas omkostnader i samband med mitt arbete finns det ingen insats alls utöver den vanliga assistansbudgeten. Det är väldigt handikappande! Det gör det väldigt svårt för personer med assistansbehov att ta samma plats som andra på arbetsmarknaden.

Det känns lite tungt nu, men jag vet att jag kommer hitta ett sätt. Det kommer ta tid. För mig är ett inspirerande och stimulerande arbete en del av ett gott liv. Att tjäna pengar som ger mig valmöjligheter och oberoende är också det. Att nå dit är inte omöjligt. Jag jobbar bäst i motvind så det här kan stärka mig och jag kan få ett privilegie. Privilegiet att vara en av dem som visar det pissiga samhället att det går med förlust om personer utanför funktionsnormen inte får samma möjligheter att arbeta och ta vara på sin potential som andra.

 

 

Att hata sin vigselring. Att pantsätta sin vigselringen. 

Jag vill verkligen inte behöva låna pengar, tänkte jag. Då ligger jag minus redan när jag börjar nästa månad. Jag har aldrig befunnit mig i det här läget förut, där pengarna tagit slut  utan att jag har någon buffert. Alls. Det är ett tillfälligt dödläge då jag inte fått beslut på min ansökan om bostadstillägg, men inte kan ansöka om ekonomiskt bistånd. Det kan man nämligen inte göra förrän en fått beslut om bostadstillägg.  Dödlägena mellan olika myndigheter en aning skrattretande ibland.

Jag klev in på pantbanken och det var onsdag. Assistenten höll mig med ett stadigt tag under armen så jag kom upp för trappavsatsen samtidigt som han höll upp dörren och satte mig i en fåtölj. Sedan drog han upp stolen och parkerade den framför mig. Han hjälpte mig över och vi åkte fram till mannen bakom disken med glasruta.  Disken var i min ögonhöjd och jag kände att det går bara inte att göra en sån här grej med nästippen vilande på disken. Det går inte bara att inte hata sig själv då.  Jag hävde mig upp till ståendes och lade upp knät mot rullstolssitsen så jag fick lite stadga. Det här är dagen jag säljer min vigselring, tänkte jag. Den som betydde allt en gång. Den som låg nära tre år i svärmors kassaskåp och väntade på ett bröllop. Kommer Ottilia fråga efter den? Kommer hennes pappa förebrå mig? Kommer jag ångra mig? Det vore skönt att inte äga den längre. Skönt om den inte sved i en liten ask i mitt hem.

img_3601-2  Jag öppnade  asken och visade mannen ringarna. Fem stycken. Det var alla värdefulla smycken jag hade bortsett från en ring efter min mormor och ringen jag fick av Ottilias pappa när hon fötts. DEN är min värdefullaste ägodel nu. Den är redan hennes, även om hon inte fått den än. Det löftet till mig själv gjorde det lättare på nåt sätt att sälja ringarna jag höll fram nu.  De här ringarna ska få betala räntan för vårt hem den här månaden. Det är bara saker. Ett hem är viktigare. Mannen vägde ringarna. De fyra första ringarna kunde jag få 2000 kr för tillsammans. För vigselringen med två små diamanter och en rad små safirer kunde jag få 700 kr. Va? Den är värderad till 4000! Det hjälper tyvärr inte ett skit. 700? Men, vi betalade 600 kr bara för att få den värderad på ringströms guld! Det var tråkigt. Vilket skämt! Jag beklagar, men det är så marknaden ser ut idag. Nog för att jag inte trodde att jag skulle få 4000 kr för den, men 700? 700!

Jag tackade, tog de 2000 kr för mina andra fyra ringar och tog reflexmässigt på mig vigselringen på fingret. Jag ordnade upp affären och vi tog oss ut, ner för den nu ganska kränkande trappavsatsen. Vi stannade på caféet på hörnet för en fika. En liten bit morotskaka kunde man ju unna sig innan man ska rycka upp sig och fortsätta till syncentralen.  Nu kommer jag för första gången i mitt liv be mina föräldrar om ett lån. Jag kommer få ett tveklöst ja. Jag kommer ta fram andra värdefulla ägodelar som ligger mig varmt om hjärtat. Mina filmaffischer från Hollywood. Med dem kanske jag kan betala tillbaka en del av lånet… så småningom. Det löser sig på ett eller annat vis, det känns bara surt att förlora sådant man kämpat sig till. Det här är en del av att börja om. Jag gör det här med vetskapen att jag har familj som backar upp mig. Fy fan, för att sitta här och tycka synd om sig själv. Vad bortskämd en kan vara. Det finns de som börjar om från början utan någon som helst hjälp från nån. Där upptäckte jag ringen på fingret och kände hur jag rent av avskydde den. Hur jag trodde att den varit viktig? Trott att den betytt något. Till slut trott att den skulle hjälpa mig. Nu vill jag bara kasta fan-skapat i svartån. Den är vacker. Jag kommer alltid tycka att den är vacker. 30-talsstil. Inköpt på en fabrik i Thailand dit alla taxichaufförer ville köra en och dumpa en för då fick de gratis bensin av företaget. Då, när en var 20 år och reste jorden runt som nyförlovad. Nu är en 33 år  och önskar att en hade minnesförlust.

img_3612-1

One eyed bastard

Igår, efter lång väntan, var jag och provade ur kontaktlinser.Det är en aning annorlunda för mig. 

  1. I mitt fall har jag inte linser. Jag har lins. Jag är så pass gravt synskadad på mitt högra öga att inga glas eller linser kan hjälpa upp synen. Så, på mitt bra öga ska jag ha en lins. På mitt dåliga öga ingenting. Precis som jag i mina glasögon har styrka på vänstra ögat, men vanligt fönsterglas på högra.

  2.  Jag kan omöjligen sätta. N dem själv. Jag har 7 olika personer som går på mitt assistentschema. Tidigare har jag provat linser som ska plockas ut varje natt och set var min en mardröm när alla assistenter skulle lära sig plocka i och ur dem. De var ju alla tvungna att träna – på mig. Nu provar jag den sortens linser som kan sitta i ögat i upp till en månad utan att bytas.

  3. Den sortens linser utgör extra risk för infektion, jämfört med vanliga. En enda liten infektion på mitt bra öga kan alltså göra mig blind. Skrämmande! 

  4. Syncentralen erbjuder därför en tjänst där jag får komma dit var tredje vecka och låta optikern byta linsen samt undersöka ögat. Utprovning sker med stor försiktighet. Igår var jag där, blev undersökt  och fick linsen isatt. Ögat undersöktes även efteråt för att kontrollera att det inte hamnat skräp under linsen. En undersökning är alltså att optikern lyser in i ögat och tittar med en stor maskin. Idag får jag komma tillbaka och bli undersökt igen. Se så allt ser bra ut. Likaså imorgon och sedan efter en vecka. 

  5. Assistenterna kommer att få lära sig hur man tar ur linsen. Sätta o den behöver de inte kunna, men vid minsta tecken på irritation och infektion så ska linsen plockas ut.

Om allt det här funkar så slipper jag ha asmycket grejer bakom öronen, sparar pengar på alla jädrans glasögon jag brukar lyckas ha sönder och så kan jag spara ihop pengar till en sån där Earl-piercing jag alltid velat ha. 

Min söta röv

Livet erbjuder så fantastiska knäppa grejer. Jag har förstått att min talang är att jag kan ta nästa vad som helst som faller i min väg, vrida och vända på det om och om igen tills jag hitttar ett sätt att använda det och få ut något positivt utav det. Som en jädra hemorrojd som både kan bli en rad roliga anekdoter och en möjlighet att prata om nåt ingen tror man kan prata om. Att säga ”Aj, mitt rövhål!” offentligt var mer chockerande för somliga än man kunde ana. Röv och flicka ska inte användas i samma mening verkar det som. Lite som att män inte får använda rosa eller prata om sina ögonfransar. Om jag använt ett finare eller mer medicinskt ord hade jag troligtvis inte kommit åt den där känsliga punkten hos många läsare. Att man har en röv och att den inte bara är liten och gullig är opassande på samma sätt. Man bajsar med rumpan. Man kan få medicinska besvär i rumpan. Enligt MedaSveriges marknadsundersökning hade 56% av alla tillfrågade män och kvinnor haft analbesvär de senaste två åren.

Lustigt vilka reaktioner mina texter om min söta röv har fått. Ordvalet röv var inte helt uppskattat av alla läsare, men ordvalet är viktigt för att effektivt få folk att haja till och läsa tror jag. Av just den anledningen jag beskrev ovan. En annan grej som varit intressant är alla frågor jag fått om mina erfarenheter av analsex. Intressant. Jag tar nästan ingenting som en kränkning. En sådan fråga avslöjar personens egna referensen, anknytningar och intressen. Det påverkar inte mig eller får mig att må dåligt. En aning förvånad blir jag att så många gör den anknytningen när ämnet i sig inte var knutet till sex alls. Fast egentligen inte. Inte alls förvånad. Inte heller att samtliga som ställt frågan varit män. (Intressant att det är första tecknet på att jag i min roll som skribent med funktionsvariation även blir sedd som en sexuell individ. Verkligen intressant! Ím so going to Freud you!) Inte heller förvånad över att samtliga som irriterat sig på ordvalet ”röv” varit kvinnor. (Baserat på namnet de angett.) Vilka klichéer vi är, va?! Personer som gillat och tackat mig för mitt inlägg har haft större mångfald. Kul!

Jag har inget specifikt särintresse för min söta röv eller rövar över lag. Jag sitter mest på min, jag. Att jag skrivit så mycket nu har ju berott på att det var ett lite undangömt ämne som nästan bad om att få komma fram i ljuset. Jag har själv haft det där beteende att ignorera min egen anal så mycket det bara går. Extremt ohälsosamt. Att jag gick runt med smärtor och inte ens ville få området undersökt av en läkare i nära nio år säger ju en del. Att få instrument införda för undersökning skrämde mig nåt så fruktansvärt. Det är vad som händer om man går med sitt analproblem till doktorn. Det är inte trevligt, men det är det inte många medicinska undersökningar som är. Jag har gått igenom bra mycket obehagliga och smärtande undsökningar när jag fått min grundsjukdom utredd än den där lilla lamp-pinne-i-röven-undersökningen kan jag lova. Det var mer tanken och rädslan som gjorde allt så obehagligt. 

Jag har en viss förkärlek för att prata om allt det inte får pratas om, vända upp och ner på våra föreställningar och göra uppror mot alla former av ”så här SKA man gör. Så här ska man INTE göra.” Jag kom nog aldrig riktigt ut min väldigt barnsliga trotsålder. 

Nu är jag egentligen ganska trött på min röv. Att skriva om den alltså. Så nu går vi in på andra intressanta diskussionsämnen att hantera.

   

Vakuum

Hösten var en total misär. Vintern en glädje yra av känslan av frihet och inspiration. Våren kommer som ett vakuum.  Väntan på myndighetsbeslut om bostadsanpassning och assistans i föräldraskapet. När pengarna är slut och det verkligen känns att man börjar om från början och inte har någon buffert alls. När man inser att man är en av de där personerna som behöver ansöka om ekonomiskt bistånd från soc. Nu blir det gratis nöjen som gäller. Vända slantarna, glömma tatueringen och piercingarna man ville göra. Det är okej. Jag kan helt klart leva så. Jag har familj som hjälper mig och är inte e  näsan. Ottilia behöver inte sakna något. Ska man starta på nytt kan man ju göra det från ett ordentligt underläge så blir det värsta storyn att berätta en dag.

Hon ville bara baka en liten kladdkaka och bestiga Mordor

Det har gått sisådär två veckor sen jag opererade röven. Äntligen tar värktabletterna ordentligt. Det är helt galet hur mycket man använder sin ringmuskel utan att märka av det i vardagen. Så här har det låtit här hemma senaste tiden.Atjoooo! Aj!


Resa sig. Aj!

Sätta sig. Ajaj!

Kör över en en tröskel med rullstolen. Aj!

Litet skratt. Aj!

Prutt. AAAj som faaa…!

Nu är det värsta över i alla fall. Då är det svåra att inte sätta igång med en massa tok så man får börja om på ruta ett. Jag sitter fortfarande lite snett på sidan, tar bulkmedel, alvedon och måste vila en hel del. Förra måndagen var den absolut tuffaste dagen. Då hade jag blödigt kraftigt hela helgen och börjat bli grå i ansiktet men var ganska övertygad om att allt skulle lösa sig om jag bet ihop lite till. Det skulle dröja två dagar till innan jag faktiskt masade mig till stjärtdoktorn för hjälp.  Jag var sjukt trött, kunde inte sova och hade jätteont. En sån dag när allt som kan krångla krånglar. Då man av tekniska problem (kalendern have osynliggjort veckans alla möten) eller rent av ovett inte avbokat vare sig personalmöte med assistenterna, utvecklingssamtal eller hembesök av Soc-handläggarna.

Efter det hade jag en otålig dotter just kommit hem från skolan och ville baka kladdkaka. Då började den klassiska jag-måste-bara-leken. Äta , sova, bajsa är ganska viktiga måsten men lik väl frustrerande för nån som vill ha kladdkaka. Jag kunde inte sitta så min plan var att baka kladdkaka liggandes i soffan. Ja, ni läste rätt där. Det var min stora plan. Nånstans mitt i kom samtalet om ”Varför har ni inte kommit till utvecklingssamtalet. Läraren, pappan och två tolkar sitter här och väntar.” Jag bröt ihop en aning, bölade (Aj!) och sa till assistenten att jag fixar nog inte mer nu. Jag är en körd rövkrympling som inte orkar ett skit! Det hörde Ottilia och började själv direkt gråta för att jag inte skulle orka baka kladdkaka. Buäh! Ens negativa energi smittar av sig ögonblickligen till avkommor.   DÅ samlar man automatiskt som mamma sina sista krafter och kryper fram till sitt barn under sängen och blir peppigaste tanten ever. ”VI SKA VIIIISST BAKA. OCH. DET KOMMER BLI SÅ BRAAAA. SÅ JÄDRA BRA! DU SKA SE. SUPERMORSAN SKA LIGGA I SOFFAN OCH FIXA DET HÄR. DET KOMMER BLI VÄRSTA GREJEN! NÄR VI SER TILLBAKA SEN KOMMER DU SÄGA  -MAMMA, MINNS DU HUR VI BAKADE KLADDKAKA I SOFFAN NÄR DU BLÖDDE UR RÖVEN.MINNS DU HUR SJUKT KUL DET VAR? JÄVLA BRA SKA DET BLI, ÄLSKLING. Älskling?” Nu skrattade hon. Och hon kom fram. Jag trodde faktiskt att det skulle bli en kladdkaka då. Jag lade mig i soffan och bad ottilia ta fram ingredienserna till vardagsrumsbordet. Hon hann plocka fram tre grejer innan hon fick nästa utbrott och grät.

”Jag vill inte plocka fram grejerna själv.”

”Fast det är ju du vill baka och jag är sjuk.”

”Men jag vill inte själv.”

”Nä, det behöver du inte. Du behöver inte baka. Om du vill baka behöver du dock vara berädd at† plocka fram och plocka undan sakerna du ska baka med. Det är ganska nyttigt för dig att lära sig faktiskt.”

Efter övervägande.  bestämde hon sig att fortsätta medan jag peppade henne från soffa.Det var en riktig sagan-om-ringen-quest och i tunneln kunde vi se rinnig chokladkaka puttra i ugnen. Efter att hon fått fram mjöl, kakao och socker bröt dock världen ihop igen. Vi hade nämligen inget bakpulver och det var lite droppen som fick bägaren att rinna över.”Fast det går ju att baka kladdkaka utan bakpulver också, hjärtat”


”Nääää, blir inge braaaaa!”

”Okej. Skit i att plocka undan det där så kollar vi på film istället.”

Det gjorde vi och det visade sig att min mamma som köpt med bindor och blutsaft när hon hämtat Ottilia även köpt med en 200-grammare  chokladkaka. Den smackade vi i oss och var liksom ganska nöjda. När jag sen somnade gick Ottilia ut, härjade och lekte med assistenten. Äntligen sömn. Thank you!

Sen gjorde jag ingenting mer den veckan förutom att besöka läkaren. Lämnade inte ens huset för att handla mat.

I fredags var den bästa dagen på hela veckan för då var Ottilia hemma från skolan pga en förkylning men ganska pigg så hon städade sitt rum och överraskade mig med att baka två små kladdkakor medan jag sov. Det var det mest omtänksamma och gulligaste jag varit med om. Hon drack upp min saft och åt upp mina hallon, men ni vet, det kunde hon gott få göra. Helt perfekta kladdkakor var det också.

Bli förbannad! Bli äcklad!


Jag ser bekanta dela bilder från Linnea Cleasson, handbollsspelerskan som  outar snuskgubbsbeteende på löpande band via Instagram. Jag märker att kommentarerna till bilderna förändrats.  Allt blir fort så normaliserat och skrattvänligt. Lika obehagligt det. Obehagligt som fan!  Jag skrattar inte ett skit åt det där när jag vet att det lika gärna kunnat varit en ung tjej som åkt dit på riktigt.  Linnea är en hero som drar ut det här i dagsljuset, men om vi sitter och skrattar åt gubbarna som små lustiga fåntrattar tappar det sin styrka. Vi talar om vuxna män som hotat Linnea till livet,  lovat att våldta henne och skända hennes döda kropp. Linnea är 25 år , men har utsatts för sån här skit sen hon var 10 år. Gubbarna uttrycker sig rubbat och pinsamt korkat. Det ÄR skrattretande och pinsamt hur hon ständigt lyckas göra bort dem offentligt, men de är fortfarande farliga äckel och vi ska inte skrat†a bort det. Då sviker vi Linnea och hennes kamp tycker jag. Bli förbannad! Bli äcklad!


Bildkälla: Asholes online Instagram