Nyp mig i armen så går vi hem.

Igår besökte vi Ottilias skola. Hon var arg och rädd i vintras vid tanken att behöva byta skola. Vi insåg att vårt undvikande av beslutet troligtvis var värre för henne än själva utgången av beslutet. När vi berättade att vi bestämt att hon skulle få gå klart skolåret och sedan byta skola blev hon arg och ledsen. Men sedan verkade hon faktiskt må mycket bättr än hon gjort på länge.

Skolbytet har blivit ett ämne som får henne att skruva på sig när det tas upp. Om någon frågar om hon ser fram emot att se sin nya skola har hon bara sagt ”Jag vet inte.”  Och ja, hur sjutton ska hon kunna veta? Hon har nog inte velat tänka så mycket på det, men ibland har jag försiktigt pratat om det lilla jag vet om skolan utan att kräva reaktioner eller svar. Igår inför besöket märkte jag tydligt att hon var nervös och orolig dock. Hon sa saker som ”Jag kanske är för sjuk för det här.” Jag diktade fram lite fika och sa nu sitter vi lite och tar det lugnt en stund. Sen föreslog jag att vi skulle prova att gå i alla fall och att vi kunde ha olika koder för om nåt inte kändes bra. ”Om du nyper mig i lillfingret då vet jag att du behöver en liten kram utan kommentarer. Om du nyper mig i armen vet jag att du vill hem. Då hittar jag på en anledning till att vi behöver gå och ingen behöver veta att varför. De kan bara tycka att du har en lustig mamma som drar hem dig tidigt. Okej?” Okej. 

Vi promenerade till skolan för det är supernära. När vi närmade oss började vi möta skolbarn på vägen och direkt drog Ottilia av på takten så hon hamnade i alla fall tio meter efter, Första bromsade jag också in vilket gjorde att vi som trio gick med minimala myrsteg tillsammans, jag Ottilia och assistenten. När jag fattade vad hon gjorde ökade jag takten och lät henne gå själv, Vem vill bli sedd med en fjantmorsa liksom! När jag kommer till parkeringen kliver hennes pappa ur sin bil, missar mig och ser sitt barn gå helt ensam. Han sträcker ut sina armar, går mot henne och ropar HEEEEJ ÄLSKLING! Vilka miffoföräldrar hon har, stackarn.

Skolan var skitfin. Vi gillade den alla tre. Puh! Att byta skola kommer nog bli en ganska spännande, rolig grej och inte alls en dödsdom. Hon kommer börja där på fritids efter skolavslutningen. Skolan hjälper oss att ordna upp allt. Så skönt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s