Category Archives: Bygga eller köpa ett hus

Nu kan huset få förvandlas till ett minne, istället för en smärtsam påminnelse.

IMG_6600Jag har bott nio månader i mitt radhus. Jag ville inte flytta hit, men det var ett bra beslut för det har tagit lika lång tid att få det gemensamma huset Gryt sålt. Nu är det klart. Det blev budgivning till slut och någon vann den. I en vacker värld hade en annan rullstolsanvändare eller synskadad köpt Gryt. Uppskattat och haft användning av alla utarbetade och väldesignade anpassningarna i huset. Avsaknaden av nivåskillnader och smarta synmarkeringar. I en perfekt värld hade köparen gjort high five över specialbelysningen som kan göra att ögon som inte tål bländning kan se betydligt bättre och fördröja ett sjukdomsförlopp som ledet till blindhet. Men nu står någon och är besvärad över märkena som blir kvar i taket när belysningen avlägsnas. Någon tänker dessutom måla hela husets insida vitt. (Va fan, finns det inte vita hem så det räcker och blir över redan?) Radera de varma, starka färgerna som ingen vill eller vågar måla i hemma. Det finns ett enda modigt och galet hus som vårt. Vi lade ner tre år på att göra det så här unikt och specialanpassat. Jag bodde där två år. Sven och Ottilia tre. Nu ska det unika och speciella raderas eller glömmas bort. IMG_6605.JPGSamtidigt som det sitter många människor i kommunen som väntar eller fått avslag på sin bostadsanpassning.
Det suger.
Speciellt när jag är en av dem.
Jag har fortfarande inte fått nån bostadsanpassning. Jag har inte ens fått ett beslut som jag kan överklaga. Nio månader. Någon på kommunen hade förstås tänkt nåt, och det blev missförstånd och det blev liggandes på en hylla och glömdes bort. Nästa vecka får jag förhoppningsvis beslutet till slut.

Det suger som sagt. Men om nån kommit och haft behov av alla anpassningar hade jag väl känt mig bitter över att nån fått allt som jag behövde, så jag ska inte hänga upp mig på det. Summan av kardemumman är att äntligen är Gryt sålt och det är en sista pusselbit av allt jag lämnar kvar av mitt gamla liv och inte tar med mig. Här i MoHo har jag skapat nåt nytt. Trygghet och stabilitet för Ottilia när det blir dags för hennes pappa att flytta. Något att känna sig trygg i så att det kan kännas roligt när hon går på hus- och lägenhetsvisningar med honom. Det känns ju bra. Vi tog bra beslut nånstans. Ottilia trivs jättebra i sin nya skola. Förra veckan lade jag märke till något. Ottilias väldigt stora nalle Penelope låg övergiven i ett hörn i hallen. I vintras bar hon med nallen som hon fått av sin pappa överallt. Även till toaletten. När fem IMG_6604dagar gått pratade vi om att känna sig trygg hemma och jag nämnde för Ottilia att Penelope satt i hallen. Ottilias ögon blev tårade av tåligt samvete och sprang och hämtade sin nalle. ”Hon har varit ensam flera dagar! S†ackars!” Men nej, en nalle vill bara att barnet ska ha det bra, då är nallen glad. Om barnet har roligt, sitter nallen nöjd i sin ensamhet med ett finurligt flin. Då vet nallen att allt är bra. Ottilia köpte det, men flyttade in Penelope till sitt rum. Ottilias relation till sin nalle känns som ganska typiskt för skilsmässobarn och säger en del om hur långt hon kommit i att gå vidare. En gång var Gryt min Penelope.

Det ska bli skönt när jag inte längre behöver lämna Ottilia vid vårt gamla hus varannan vecka. Få låta Gryt förvandlas till ett minne istället för en smärtsam påminnelse. Jag trivs trots allt jävligt bra med hur jag har det nu och skulle inte för en sekund vilja återgå.
Jag tar med mig alla erfarenheter av att bygga huset och leva som medberoende. Det gör mig lika unik som huset. Det gör Ottilia och hennes pappa lika unika som huset.

Annonser

Smarrigt hus säljes

13ba2aa6b86594ef584179c1af86bd95På söndag är det visning av  vårt hus. Sedan blir det förhoppningsvis sålt. Det gör ont som fan, men när det väl är gjort kan jag nog ta till mig mitt nya hem. Framförallt kommer jag kunna betala för två tredjedelar av mitt nya hem och slippa hög ränta. Huset är som en bebis med födslovikt på 30 ton och en navelsträng som löper drygt en mil längs den snöiga diket ända till mig men jag vet att hon inte är min längre. I somras  var tanken att acceptera en sån sak bara omöjlig. Att nån annan skulle bo där med två helt fungerande ben. Nån som inte behövde de smidiga rullstolsanpassningarna. Eller nån som MÅLADE ÖVER våra färgglada väggar. Hemska tanke. Den tanken kunde jag inte ens ta i med hjärnskrynklartång. Jag minns känslan och paniken i att befinna sig på en plats där man inte ens kunde föreställa sig en väg framåt, än mindre en väg tillbaka, samtidigt som marken under en började rämna. Hu! Till slut var vad som helst bättre än att stanna kvar just där.

3ae8eadb455942a9de631ee18de7be6fI husets väggar bor ändå en stor lycka för mig även om människorna i det gick sönder. Jag älskade att bo där, skriva där, fira födelsedagar där, laga mat där och uthärda vintern där. Jag vill verkligen se att någon annan fyller huset med liv och glädje. Huset förtjänar fasen det.

Kanske att någon med rullstol köper det. Att hitta ett hus som är anpassat från början är ju som att vinna på lotto. Det är inte helt omöjligt. Eller så är det en helt vanlig familj (med ben och allt) med nån liten krabat som kan ränna med sina lära-gå-vagn genom hela huset, ut mellan uterummets glasdörrar, ner från altanen och ut i gräset utan att stå på näsan. Mormor kanske hälsar på och ta sig in med rullator och allt och utbrister ”Inte tänker man på att det är så bra anpassat här, inte!”
Är de så inne på Shabby chic kan de väl få måla vitt också… om det gör dem glada menar jag. Familjen och mormor alltså.

Världens bästa hus är det i alla fall och den som vågat köpa det kommer får ett energisnålt, ombonat, anpassat, färgglatt hus som byggdes av några som tänkte att de skulle bo där resten av sina liv. De skulle låta sitt barn växa upp där så de kostade på huset god kvalité, hållbara material och gott om utrymme. Placeringen är på landet, 10 min från stan med riktigt fina människor och djur som grannar.

Jäkla lyckosar!

Annonsen till huset hittar ni här :
http://www.hemnet.se/bostad/villa-6rum-gryt-orebro-kommun-gryt-432-10634696

(Klocka för att se bilderna i ett större format)

Jag har köpt ett radhus

Livet har vänts upp och ner, fram och tillbaka, ut och in om och om igen de senaste månaderna, men snart tror jag ändå att det kommer kunna lugna ner sig. För två veckor sedan köpte jag nämligen ett radhus. Där kan jag få lite mer ro i livet med Ottilia. Det kan få vara hur galet det vill i resten av världen. Vi skulle flyttat 29 december, men sen vändes allt upp och ner igen i fredags och nu är det bara till att försöka flytta så snabbt det går. Vi får komma in i huset redan nästa veckan.

moholmsvagen-2e_522771-2Huset som jag ska flytta till nu då? Jo, det ligger i Marieberg, Örebro. Det är en bostadsrätt, 89 kvm, 4 rok. Det är så pass platt och rymligt att jag kan flytta in direkt innan bostadsanpassning gjorts. Det kommer bli tufft, ja. Speciellt utan synanpassning, men förhoppningsvis är det bara i några månader och jag har ju mina assistenter. Det ska bli skönt att ha kontroll över situation och sin ekonomi. Att jag kommer ha det knapert gör mig inte så mycket. Jag vet att jag är som starkast när jag är i underläge, det är en egenskap en tycks utveckla som lillasyster. Markera dagens datum. Om fem år kommer jag titta tillbaka och känna mig nöjd med vad jag skapat. Jag ska tänkt tillbaka och jag ska minnas den lille kraken jag var skitåret 2016. Jag ska minnas det fantastiska huset jag och Sven byggde ihop. Att jag fick möjligheten att göra det där som nästan inga andra funkisar får möjlighet till: skapa ett hus från början med sig själv som en del av normen. Snygga anpassningar. Unna sig smart, snygg, utklurad, egenhändig design. Det kanske aldrig sker igen, men det skedde här. Det är tragiskt att ingen av oss fick behålla det. I somras gjorde bara tanken på att någon annan kanske skulle bo här förbannat ont. Jag har sörjt både hem och äktenskap i omgångar. Sorg, men inte ångest. Jag har kunnat vara tillräckligt stark för att ta hand om Ottilia  på vardagarna. Jag har gråtit floder. När praktiska saker ska ordnas känner jag mig hemma. Den sidan av skilsmässa är mer konkret och mindre simma-runt-i-kullerbyttor-under-vattnet.  Jag är en van krishanterare. Det har varit min vardag sen jag fick min första diagnos som tonåring. Inte skitkonstigt att man blev någons medberoende kanske.

Idag ska vårt hus fotograferas inför försäljning. Sen är det dags att börja packa. Fort som sjutton!

Foto: Notar

 

Världsproblemen parkerar ni där, tack. Välkommen in!

Mitt hus är bäst. Jag älskar det.Vart jag än tittar det jag något jag varit med och skapat. Det är platt och jag kommer fram överallt. Alla hinder har vi med tålamod byggt bort. Det ”normala” hör inte till normen i detta hus. Att bygga huset var astufft, men nu är den tiden över. Vi har många ”måsten” kvar att fixa, men nu behöver vi inte stressa. Vi kan göra det efter en tidsplan som skulle kunna döpas till ”När vi orkar och har lust.” Att upptäcka den fördelen är lite som att man själv kan bestämma över hur man vill fria julafton.

Det är himla skönt att pyssla med dessa husprojekt. Det är så konkret och praktiskt. Varje gång jag besöker vården får jag höra hur svår min funktionsnedsättning är. Hur ovanlig och svårbehandlad min sjukdom. Det är så knäckande. Då är det skönt att ge sig på projekt som man faktiskt beta av och få ur världen.
Sen jag var på utbildningen  i dövblindhet för mina assistenter har jag varit smått besatt av vårt förråd. Det blev bara halvordning där när vi flyttade in och sedan har det med tiden blivit så smockfullt och rörigt att man inte ens kan komma in. Fy fasen, vilken nagel i ögat. Vilket stressmoment det blivit för min man. Han har bara velat kräkas på hela skiten. Det var sjukt skönt låta honom  fixa med annat. Sånt som gör mig förbannad att jag inte klarar.  Att jag själv tar tag i förrådet med hjälp av assistent. Häva ut all skit i garaget och börja rensa. Köpa lådor, hyllplan, konsoller, skruv och annat skit på K-rauta och köra igång. Att organisera ett förråd är enkelt och konkret. Motsatsen till hur det är att anpassa sig till sin dövblindhet.

I och med den där utbildningen öppnade jag dörrar jag stängt igen ganska hårt tidigare. Att behöva anpassa mig på nytt och se min funktionsförmåga på nytt i ögonen suger verkligen. Jag känner mig ständigt osäker eller förbannad. Att klura ut exakt hur assistenterna ska agera kring mig och i olika situationer är svårt. Att anpassa sin assistans till ens dövblindhet är betydligt svårare än att anpassa den till ens nedsatta motorik och rörelsehinder tycker jag. Jag blir så jävla ledsen för egentligen vill jag inte ha assistans alls. Eller ja, jag vill inte behöva dem. Det är en stor skillnad.
Att ta makten över ett litet skitförråd gör det lättare att inte ha makten över andra delar av mitt liv.

IMG_0813

Det tar tid för min energi är begränsad. Jag har kört  mig själv i botten lite halvt flera gånger om för smärtan kommer först efteråt. Det är frustrerande att inte bara kunna köra på.  Assistenterna som fått vara både ögon och starka armar har jobbat hårt! Det har varit så roligt! Det har varit befriande.
Nu har jag ont dygnet runt så jag har bestämt mig för att ta lite paus. Alla hyllor är uppe och på dem står 18 feta plastlådor med ordning i sig. Garaget är rent igen och bilen får plats. När jag orkar igen ska jag ta tag i verktyg och redskap som skall hänga upp  på väggarna  Härligt med väggar man kan spika och skruva så många hål man vill i.

Att fixa i förrådet är som ett vattenhål, där jag kan gömma mig från den där komplicerade dövblindheten och funktionsnormen. Saker blir uträttade där utan komplicitet och funderingar. Funderingar får parkera utanför på gräsmattan. Där lämnar också jag frustrationer över flyktingfrågan, hotet mot assistansreformer, miljöfrågor och maktordningar.

Älskar vintern så länge jag slipper den, ungefär som med FK.

Det har varit grått, halvkallt och blött de senaste veckorna, men nu kommer den. Tjock snö som bäddar in gråsverige mjukt, tyst och fluffigt. Inifrån ett varm hus sett så är det bara vackert och fint. När min man tittar ut på morgonen ser han bara skottningen av avfarten som kommer behöva göras och alla snö som måste bort från bilrutorna innan han kan åka till jobbet. Själv kan jag vila hemma, tacksam för att snön kommer en dag så jag inte ska någonstans. Jag har ont och det är hemskt, men om jag bara får ta det lugnt och skippa bravader med rullstol och snö är det okej. Om snön ligger kvar kan jag till och med unna mig att jobba hemifrån ett par dagar. Jag har en stor hög med byråkrati som jag skulle tagit tag i idag, men nu är min administrativa assistent sjuk idag så jag bläddrar igenom högen med vikariens hjälp och hittar att det bara är ett brev som inte kan vänta. Försäkringskassan förstås. Deras ständiga misstro och övervakning. De som fifflar är de som vågar riskera att bli av med sin assistans. Jag är  inte en av dem. Jag är petnoga. Jag är inte den som fuskar. Jag är den som hela tiden blir ifrågasatt för att andra har fuskat. Det är som att gå runt i en butik och ständigt bli utfrågad och övervakad av personalen för att man råkar ha en viss hudfärg.
Den här gången vill Försäkringskassan veta hur en assistent skriven i Stockholm kan ha jobbat hos mig halva januari. Ja, det är inte ett dugg konstigt. Vi var på semester i Vietnam då och assistenten var med på resan. Hon hade kunnat vara skriven i Jokkmokk eller Lund lika gärna, för hon jobbade på annan ort med traktamente. Vikarien skriver mailet till handläggaren som jag dikterar. Tre meningar med information om resan, hälsningar Frida. Sedan kan jag lägga det år sidan.

Det är faktiskt en perfekt snödag, för det snöar och det är tjocka moln på himlen så jag kan  dra undan gardinerna från husets fönster utan att bländas. Det är faktiskt lyx. Ottilia  är förkyld och hemma från skolan. Vi dricker varm choklad och läser e-böcker. Så länge jag slipper rulla utanför dörren så älskar jag verkligen vintern. Lite som med Försäkringskassan. Visst vill ha allt den ger, men man slipper gärna ha med den att göra mer  än nödvändigt.

Med sitt livs kärlek som assistent här, va!

Igår hade vi en date, Sven och jag. Ottilia skulle sova över hos mormor och då passade vi på. Sven har gått ner i arbetstid på sitt vanliga jobb och arbetar deltid som assistent för mig. Helgalet, I know! Men det var hans idé och jag gick med på att prova det i fyra månader. Anledningen? För att få mer tid helt för oss själva. Så sedan en månad tillbaka jobbar min man 4 kvällsnatt-pass varannan helg. Har man bråkat tidigare i veckan känns det förjävligt. Har man haft fullt upp och inte hunnit med varandra är det en gudagåva. I vilket fall är det en riktig utmaning. Det är en stor skillnad på anhörig-hoppar-in-för ingen-assistent-kan-jobba och riktig assistans.
Är det svårt att vara hans chef? Nä, inte så länge jag inte behöver ta fram piskan!

12118595_10205930419272257_8423940127180031928_nJa jo alltså, tillbaka till daten. Jag hade en annan assistent innan så jag kunde duscha och piffa till mig ifred. (Bortsett från ”mamamamama, titta på det här, titta på det där och allt annat också” Helt och hållet ifred existerar inte riktigt när man har barn hemma.)
Vi släppte av Ottilia  hos min mamma och mös där en stund innan vi gav oss ut för lite italienskt käk och rödvin. Den lilla vinbaren var mörk och trångt med folk. Menyn googlade jag fram från barens hemsida och läste den förstorad på mobilen. Till en början satt vi mitt emot varandra och jag kunde precis se hans ögon. Så fort det blev mer plats flyttade jag över till soffan han satt i så vi kunde teckna taktilt och ha det riktigt gosigt.

22747441-origpic-947a31Det var en höjdarmiddag, men det bästa väntade hemma. Vi har precis hunnit installera vår infrabastu. Den blev klar (inte perfekt, men klar och funktionsduglig) precis innan vi åkte hemifrån. Tanken på vår bastu som väntade hade gottat oss i hela kvällen. Nu var det dags för invigning. Medan jag låg utslagen i soffans höstmörker satte Sven igång
bastun hällde upp varsin Imperial Stout. En  bastu för 4-5 personer är alldeles lagom för två personer som vill sträcka ut benen och tåflirta från varsitt hörn. Ah, livet är gött.

Det här med att ha fyra kvällar varannan helg ensamma kan bli en riktig hit. Förrförra helgen var det inte ett dugg rosenrött och kul. Då hade vi varit osams under veckan och ville nog helst bara slippa varandra ett tag. Sven var stressad över målningen av garaget och jag ville hellre slita av mig armen och slå mig själv med den än att be mina folkilskna man om hjälp med nånting alls. Dålig kombo. Väldigt uruselt dålig kombo. Vi borde tagit in en vikarie istället eller gjort som nu; lagt allt annat åt sidan. Det kan ju vara en livboj för två föräldrar att varannan helg tvingas lägga bort allt annat och fokusera på varandra om kvällarna.

Varde gräs, och det blev gräs!

IMG_9186Den här veckan har vi lagt gräsmatta. Det övergår ens förstånd lite hur mycket förarbete det krävs för att få lite mjukt under fötterna på tomten. Det ska grävas hit och dit, vältras, fräsas, plockas sten, krattas och gödslas.

Sedan kom tio ton gräs på rulle och lastades av med en stor kran från en lastbil. Vi hade som vanligt hjälp av familjen. Allt gick väldigt smidigt och tog en hel dag. Att rulla gräs var väldigt kul, inte för att jag rullade något gräs alls. Jag var med och vattnade. Det ska också göras hela, hela, hela, hela tiden. Innan man rullar, medan man rullar och väldigt mycket efter att man rullat.

Att sätta synskadade jag på det jobbet är ganska riskabelt. Det blev ganska mycket ”Oj, sprutade jag vatten på dig? Förlåt!” och ännu mer ”Oj, sprutade jag vatten på dig igen? Förlåååååååååt då!” sedan lyckades jag förstås köra mig själv rakt in i vattenspridaren ett antal gånger. En gång trodde jag att Sven sprutade vatten på mig och stod kvar i vattenspridareregnet tills jag hittade Sven med blicken och hörde honom och brorsan skrika i kör ”Vaaarför stannar du?”
Jag hade iallafall bikini på mig, men hatten blev dyngsur och det är ju inte så bra för den.

IMG_9173Ottilia och småkusinerna hade roligt hela dagen. Springa naken genom vattenspridaren är ju nästan i klass med Skara Sommarland. Agnes, som är 1,5 år var imponerande nöjd med livet och att underhålla sig själv. Det var väldigt lätt att vara barnvakt åt henne kan man väl säga. I efterhand har vi insett varför. Hon har möblerat om på sitt eget lilla vis. Det mesta är inte där det ska vara. Att gömma saker är en rolig lek. När man hittar tvkontrollen på toalettgolvet, ska man bara vara glad att man inte hittade den i toaletten. När man hittar vigselringarna spridda med vinden i huset, ska man vara glada att de inte ligger under gräsmattan.

Det var vårt sista stora projekt för den här sommaren. Det känns gudomligt att bocka av nu när vi har en vecka kvar av semestern. Nu återstår bara inflyttningsfesten om ett par veckor. Hurra!
resized_winter-is-coming-meme-generator-winter-is-coming-time-to-host-housewarming-party-434660

Det händer grejer här, förstår ni.

11201928_10152785781521455_8874172761572176175_nHalva långledigheten på sju veckor har flugit förbi och vad man kan säga om vårt lilla hörn här i världen är: Det tar sig. Vi har fått färg på huset och asfalterad framsida ända fram till tröskeln på huset, ett uterum, altan och plattor runt hela skiten. Det är ohyggligt dyrt att göra sådant här. Inte minst markarbetena, men då är det ju skönt att nu kunna se
hur bra det blir. Allra mest nöjd är jag med att vi får till anpassningar för rullstol som inte alls ser ut som anpassningar. Trösklarna till glaspartierna är  nedsänkta i trallen. Rampen har jag varit med och byggt. Det är skitsvårt att skruva trall med Ataxi (skakningar), men när man väl kommer på att man kan hålla skruvdragaren och händerna på plats mellan låren och trycka ner den med bröstkorgen då jäklar fungerar det utmärkt. Och så måste man vifta bort de där karlarna som gärna är hjälpsamma och gör det åt en. Jag är jäkligt glad att jag skruvade rampen, men jag är också jäkligt glad att jag bara skruvat rampen. Stommen, taket och de andra 50 kvadraten har duktiga män skruvat och det är jag så himla tacksam för. Vi har verkligen fått asbra hjälp och Sven har jobbat hårt.

11755898_10152864498641455_773101876031330744_nEn extra fet plattrad kring ena halvan av huset blev det också. Det skulle bara vara en smal rad, men min mamma upptäckte den tokiga och oanpassade idén. Jag var lite ”Äsch, blir så dyrt! Skit i det.” Men så gaddade hon och far ihop sig och sa till oss att tänka till en extra gång. Det är vi så himla glada för nu, jag och Sven. Som skilsmässobarn kändes det märkligt fint att de gaddade ihop sig lite för mitt eget bästa. Det är nästan så jag vill vara 17 år, begå ett smärre brott så de får hämta mig häktet och skälla ut mig ihop. Ens innersta inre skitunge växer då aldrig upp ordentligt.

Pengar? Ja, de räcker inte långt trots att vi tog för att ha en buffert när vi tog lån. Virke kostar tydligen mer än man kan föreställa sig. Markarbete kostar multum och kan inte heller undvaras. Extra jättedyrt blev  det då markarbetarna blev tvungna att gräva under husets nivå för att få plats med plintarna. Gulp! Sen fick vi problem med vattnet. Det började lukta prutt. Pruttvatten.  Vi tog ett vattenprov. Radon, svavelväte och järn måste filtreras bort. Say what? Såna filter kostar 63 000 kr. Oh, holy crap! Lätt panik när pengarna tagit slut och de siffrorna plötsligt dyker upp. Det finns bara en lösning. Nytt lån. Det svider, men vi klarar det. Vi har inte tagit oss pruttvatten över huvudet.

Kvar att göra i sommar: göra plats för vattenfilter i garaget, skruva klart trallen, sätta upp plåt på taket, anlägga gräsmatta, sätta upp tyg i uterummet och möblera.

Kvar till nästa sommar: Bygga innertak och dra el, plantera rabatter och träd.

Sju veckor, från och meeeed… nu!

Så. Nu har jag jobbat klart och jag har sju veckors ledighet framför mig. Jo jo, du läste rätt. sju veckor! Semester och lite kvarblivna föräldradagar ihopsmashade den här sköna sommar. Sven gör samma grej och är mitt inne i 12 veckors smashande. Perfekt tajming med Ottilias sommarlov och vår första sommar i huset. Vi tänker förstås fixa allt som är kvar av bygget: markarbeten, altan, uterum och gräsmatta. Vi tänkte nånstans få väldigt gott om tid för varandra också.  Det ska väl inte vara omöjligt? Det här stora husprojektet har tagit tre år. Det och mycket annat har varit slitsamt. Vi har börjat gå i  familjeterapi nu. Det är riktigt nyttigt för en  när man varit ihop sen man var skitungar. Det är ju väldigt vanligt att par som byggt hus går isär efteråt. Jag förstår varför. Att den ena av oss gått igenom ett hastigt sjukdomsförlopp och förändrat bådas vardag helt och hållet har inte direkt underlättat.

Att få ta hjälp av familjerådgivningen är  väldigt positivt. Att börja prata och hitta trådarna som nästan gått av och laga dem. Det gjorde aldrig mina föräldrar. De separerade innan jag var fyra år. Min man var två år när hans föräldrar separerade. Kanske får det oss att hålla hårdare om varandra och liksom aldrig ge upp.

Vintern i år var förbannat lång och kall. Inte en enda dag kunde jag spendera utomhus. Ingen utlandsresa. Alla pengar gick till huset. Att nu sitta utanför sitt hus nu i värmen är heaven. Kasta boll (men inte lyckas fånga en enda), spela bokia på vår leråker till trädgård och lata sig i solen med Sven och Ottilia, det är århundradets balsam för själen. Så, sju veckor av det här. Fy fasen, vad bra!

Nu när vi bott här ett halvår…

Känns sjukt bra att vakna upp strax efter sju på morgonen och upptäcka att markgubbarna är i full gång med vår uppfart. När jag lämnar kåken vid halv  nio ser jag att det där steget på närmare 2 decimeter upp till vår ytter dörr är mer eller mindre borta. Snart kan jag ta mig in  genom min egen ytterdörr och slipper krångla mig in genom garaget. Äntligen. Jag menar det verkligen, ÄNTLIGEN! Det där insteget till vårt egna hus som byggts för att anpassas har varit ett hånflin och nu är det borta. Peppad i nivå med Grease lightning rullar jag mot jobbet.11536420_10152990083297379_6339581548594434690_o

Black beauty

IMG_3312Yes! Nu är huset färdigmålat och rart. Sven finputsar på de sista detaljerna dagarna i ända nu. Han är petnogrann.

Jag sitter med en kopp kaffe i solen efter dagens jobb och tupplur och bara ”Men älskling, det är skitfiiiiint!” Han bara ”Äh, du ser ju inget!”

Det tog några veckor för det regnade så mycket. Vi fick smycket hjälp av släkt och vänner. Nu är det äntligen färdigt. Vi kan beta av första punkten på den långa listan över vad vi behöver ordna på utsidan av huset. Nästa grej är en rad markarbeten.

I vårt bygglov står det ”mörkgrå” som färg och det ÄR det. Jo då, jag lovar. Svärfar blir helt galen på oss och ryter ”Det är SVART!” Eftersom det såg väldigt grått ut när vi provmålade innan på en träskiva höll vi ett bra tag starkt fast vid att det här blir grått, jo då! Sen kan man ju inte sluta. Bara för att det visar sig att IMG_1974vår färg har exakt samma färgkoordination som falu svart färg betyder icke att man behöva ge sig, men ja jo… Det här gråa huset ser absolut svart ut, det får vi erkänna, men det ÄR grått!

Här om dagen kom den ultimata bekräftelsen. Ett promenerande par stannade till och frågade Sven vad färgen hette. (Okej, de frågade vad den svarta färgen hette, men whatever.) Det ville måla delar av sitt hus  i samma färg. Yes! Det betyder att vårt hus är jäkla stiligt att folk vill ta efter. Då har man valt bra färg. Bra.

Mollys mamma behöver en namnskylt.

I måndags var en sån där dag då jag åter igen frågade mig själv ”Hur i sjutton lyckas jag med sånt här hela tiden? Varför lyckas alla människor bete sig normalt, men inte jag?”  Jag lyckades liksom slå huvudet i mojänger och köra in i saker mest hela tiden. Man skulle kunna tänka sig att det kan bero på försämrad syn eller så var det så att jag blev lite extra ofokuserat av att jag hade ont i fötterna efter helgens bravader. Ja, jag vet inte, men nåt var det.

När jag kom från bilen mot entrén till jobbet var den nån som hälsade på mig. En snubbe jag kände igen och jag kom snabbt på att det där är min barndomsgranne Andreas som jag inte sett på 100 år. Det blev ungefär som det brukar bli
– Hej. Är det du Frida?
-Ja, hej Andreas.
-Det var länge sen. Hur är det med dig?
– Jo, det är bra. Hur är det själv?
-Jo, bra. Men… sitter du i rullstol?
-Eh, jo ja, det gör jag.10357816_10152724758952379_1748648028792365073_n
– Men.. när…vad?
– Äsch, sen några år tillbaka.
– Vad har hänt? Har du råkat ut för nån olycka, eller?
– Nä, en sjukdom bara.
– Oj, jag beklagar.
– Tack. Det var kul att se dig.
– Ja, detsamma. Hälsa din man… Sven.
-Ja, hälsa brorsorna, och mamma, och pappa.
-Ja, eller mamma i alla fall.

Ja, det var så jag uppfattade samtalet i alla fall, men jag missade nog nåt. Som att det inte alls var Andreas utan en gammal klasskompis från högstadiet. Det förklarade ju varför han inte ville hälsa sina brorsor. Han har inga. Kanske ingen pappa heller. Doh! Min svärmor vikarierade som assistent den dagen och i efterhand när hon började prata om vem hans syster dansat med i barndomen. Jag insåg i efterhand att jag svarat rätt konstigt angående min anledningen till min rullstol. Han lär ju anta att den där sjukdomen satt sig i huvudet också.

På kvällen deltog jag och Sven i vårt första årsmöte med samfällighetsföreningen som sköter väghållningen där vi bor. Det var jättesvårt att se och höra. Jag hade föreställt mig hur jag skulle glida omkring och hälsa på alla nya grannar men väl där visste jag inte riktigt hur det skulle gå till och jag hade dessutom fullt sjå att få ordning på vart jag skulle sitta med tolkarna och att ordföranden förstod hur hon skulle använda mikrofonen till slingan. När mötet drog igång gick allt bra. Ingen ville vara justerare så jag såg till att anmäla mig frivilligt till uppgiften och tänkte att då märks det att jag inte är ett paket i alla fall.
Efteråt skulle det socialiseras, ståendes med kaffekoppar. Att sitta i skrevhöjd och försöka få kontakt med folk är ju helt värdelöst. Men någon tittade rakt på mig och sökte kontakt. Tjej, någonstans i min ålder eller så. För ett par veckor sen skulle jag lämna av Ottilia på ett kalas och då rullade jag runt och hälsade artigt på alla föräldrarna. En av dem svarade. ”Jo, jag var ju hemma hos er i förrgår och hämtade Molly när hon lekte med Ottilia. Känner du inte igen mig?”
Efter det har vi mötts på skolan någon gång också och då har jag minsann känt igen henne. Att hon haft Molly med sig har ju varit en bra ledtråd även om jag tycker att alla små flickor ser likadana ut på den där skolan.
Så jo ja, jag antog direkt att det här är helt klart Mollys mamma. Inte frågar jag. Nä, det vore ju pinsamt. Heeeej, kul att se deeej! Det tog typ fem sekunder till innan grannen som INTE var Mollys mamma.
”Jag känner din faster Gunilla och hon har pratat så om dig och att du flyttat hit ut.”
F U C K.
Jo, jag förklarat att jag trott hon var nån helt annan. Den här gången kunde jag ju göra så i alla fall. Våra familjer känner varandra genom kyrkan och det var trevligt att se henne. Synd att jag skulle bete mig som ett galning bara, men jag tror att vi båda kommer över det. Nog ska jag kunna bjuda över henne på en kopp kaffe nån gång och göra ett bättre intryck.

Ja, det där med att känna igen folk är inte min starkaste sida. Jag minns väl synliga detaljer som frisyren eller färgen på kläderna, men ansiktsdrag -nä. Jag vet inte hur det är för andra. Gissar alla så där hej vilt? Är det jag som litar för snabbt på mina vilda gissningar. Överkompenserar jag? Säkert. Jag vet inte, men jag kanske ska vänta lite med att ropa tjena när jag träffar folk.

Om panikångest och den fula, fula gråten

Jag har haft några jobbiga dagar. Den där depressionen som bottnar i en tid innan jag fick rätt hjälp. Innan jag hade assistans, hjälpmedel, jobb och samhällsstöd. Jag var deprimerad länge och fattade det inte förrän jag hamnat i en djup depression med självmordstankar. Då blev jag rädd och kontaktade sjukvården. Jag fick hjälp av en psykolog direkt och terapi. Längre fram fick jag också medicinering. Det har gått fyra och ett halvt år och jag tar dem fortfarande.  Över lag mår jag bra idag. Är en glad liten skit som trivs med livet, men det finns rubbningar från den djupa depressionen som en gång var, gör att jag troligtvis alltid kommer ha recidiverande (återkommande) depressioner.

Bild 2015-03-13 kl. 22.59Jag har lärt mig leva med det här, men nog är det jobbigt. Jag hatar panikångestattackerna när jag skakar, hackar tänderna, kämpar för att få luft och tappar kontakten med allt som är omkring mig. Jag avskyr gråtattackerna som inte är ett dugg lik vanlig gråt. Vanlig gråt brukar vara någon form av bearbetning som resulterar i någon form av lättnad efteråt. Den här gråten. Den fula gråten. Den leder inte till något. Den är ful och jag hatar den. I torsdags ville den inte sluta och jag fick ringa min man och be honom hämta hem mig från jobbet. Det gick inte att vara kvar.

Så, här är jag och kämpar emot att falla hårt. När det blir så där hemskt, kan jag inte göra så mycket, men där emellan kan jag rå om min vardag. Jag vill inte släppa jobbet för oftast mår jag bättre av att komma till jobbet.
Jag är också  arbetsledare för min egen assistans nu och kan inte skita i det. Jag har bestämt mig. Jag ska fixa det här. Det dyker fortfarande upp nya obehagliga överraskningar om hur mina tidigare assistansbolag skött och misskött min assistans och nu tar vi smällarna. Jag har väldigt bra stöd hos STIL och jag är glad att de är tydliga och ärliga med hur läget är.
Jag undviker vänner och familj för jag vet att de vet och jag klarar inte av deras oro. Inte för att jag vill försöka vara duktig, utan för att jag inte orkar. Inte just nu.

Bild 2015-03-13 kl. 22.55Jag försöker fokusera på allt bra jag gör, även om det inte känns bra så är det bra och det håller jag fast vid. Även om vårens första promenad kändes förjäklig så var det något jag längtat efter hela vintern. Det var  en bra sak att göra.  Bättre än att stanna inomhus. Sol och frisk luft är något bra även när det inte känns bra. Ottilia tyckte dessutom att det var kul att få vara ute med mig. Efter det har jag inte tagit fler promenader med rullen. Istället har jag nöjt mig med att ta mig ut genom altandörren och dricka kaffe i solen. Det har känts kravlöst och skönt. Är jag på väg uppåt nu?

Läs 1177s information om depression här.
Om du är trött på den här skiten och vill läsa något roligare. Klicka här, det fick mig att skratta så jag fick ont i magen.

En onsdagseftermiddag.

Jag skulle haft en intensiv eftermiddag idag, men ödets nyck gjorde att allt blev avbokat och istället har har en lugn fixareftermiddag hemma.  Jag har påbörjat projektet som ska förvandla sidan av städskåpet till stor griffeltavla. Idag har jag tejpat kanterna, rengjort och målat magnetfärg i flera lager.
Dödtiden emellan strykningarna har jag spenderat på att testa lite appar.

Som vanligt börjar vi med den som är absolut dummast, fånigast och roligast. Perfect 365 – den ultimata selfieappen. Med den kan man ta en bild, appen scannar av och vart du har ögon och mun, sen sminkar den dig. Den kan också förstora dina ögon så att du bästa fall ser ut som en dock och i värsta fall som ett psykfall.


11008413_10152738955982379_5081062309689859788_nSen testade jag Dragon Diction – appen som förvandlar tal till text. Skitläckert! Himla asbra redskap och hjälpmedel om man har dålig motorik. Jag minns hur jag för sisådär 10 år sedan skulle få ett program till datorn på jobbet som gjorde just det där. Den verkade bra till det framgick att man behövde sitta i 50  timmar och läsa in ord i programmet för att den skulle lära sig min röst. 11046772_10152738955977379_1127020860068670346_nDet hade jag ju inte tid med? Jag var redaktör och hade en tidning att göra.
Den här lilla appen fattar riktigt bra. Vissa småfel -ja, men inte fler än vad det blir när man själv skriver. Säger man ”glad gubbe” får man en :-).

11022567_10152739670967379_8706154663032071425_n10986888_10152739670962379_1373983151796452347_nTill slut testade jag lite olika kalendrar. Jag gick i vintras över från papperkalender till digital i apple. Den kalendern som ingår är så himla tråkig, men det finns appar som ändrar layouten på äppelkalendern. Det du lägger in i äppelkalendern kommer upp i appen på ett mer lätthanterligt sätt. Jag använder appen Overview och tycker den  är bra. Stor, tydlig text och man kan enkelt bläddra, men ibland vill jag ha upp ett veckouppslag.Jag hittade en som hette WeekCal. 

Japp, nu känner jag mig nöjd med dagens app-jakt. Dags för sista lagret magnetfärg på skåpet och bums i säng!
Nästan.
Jag oväntat fick ett paket på posten idag. I det låg ett jättehärligt kort med gratulationer av nya huset ifrån en av mina bästisar som bor 20 mil bort. Med i paketet låg också en presentask med smaksatt lyxkola. Vad överglad man blir!
Jag måste faktiskt ta en till innan jag somnar. Det var såååå goda. Jag känner mig såååå bortskämd när jag tuggar på dem.

När vi tapetserar

Nog händer det lite grejer här i det nya huset ändå. Även om listan över vad som ska göras tycks växa snabbare än listan över vad som avverkats. Jag ska nog få tummer ur snart och ta lite bilder. Måste bara, ni vet, städa först.

I söndags fick Ottilia upp sina tapeter på rummet i alla fall. Min svägerska Elsa är kung på att tapetsera och hjälpte oss. Sven kan inget om tapeter och ville inte tapetsera. Jag kan inte heller tapetsera så jag överkompenserade väldigt entusiastiskt genom att köpa mängder av onödiga tillbehör på Rusta och klä mig i fulaste arbetarkläderna. På morgonen taggade jag Elsa på facebook och skrev att idag ska vi tapetsera! Tjoho! Jag fick gå in och rätta mig själv senare, för allt jag gjorde den dagen var att skruva bort två elkontakter. Sedan satt jag mest och såg glad ut medan Elsa for upp och ner på trappstegen med klister och tapetvåder. Hon ställde frågor som ”Frida, vill du att vi ska skära tapeten precis i skaven till listen eller låta den gå över lite?” Jag kisade fundersamt och svarade varje gång ”Jag ser inget. Jäkla motljus! Vad  tror du blir bäst? Då gör vi så.”

Slutresultatet blev jättebra. Tapetmönstret i sig är ju minst sagt jobbigt för ögonen, men det är ju Ottilia problem. Hon fick välja själv och ville inte ha någonting annat efter att hon sett rosa leopardtapeten. Passar minst sagt bra  ihop hennes walk-in-closet utan väggar som hon har mitt i rummet också.

Naken

Jag älskar våran dusch. Jag älskar den av den enkla anledningen att den är extra stor. Ingen bautadusch, men de där extra 10-15 cm vi lade till på duschdörrarna i glas gör att den känns underbart rymlig för mig. Man behöver mer plats om man duschar sittandes, än om man duschar ståendes. Så är det bara. Jag upptäckte en sak första gången jag duschade där. Eller egentligen upptäckte jag ganska många saker, som att det är otroligt skönt med takdusch när man kan sitta under den. Det kunde jag inte i förr duschen. Takduschensstrålar föll framför mig istället för på mig. Jag upptäckte att jag inte når golvet och att vi behöver en hylla att ställa schampoflaskorna på. Att vi borde placerat handfatet annorlunda och… jag, jag upptäckte ganska många saker. Fram för allt upptäckte jag att man i en dusch med klara glasdörrar blir väldigt mycket mer naken än bakom ett duschdraperi. Även om assistenten vände ryggen till kände jag mig naken. Även om assistenten brukar tvätta håret på mig naken, hjälpa mig med underkläderna naken och att ta mig in i duschen naken brukar jag inte känna mig naken. Jag brukar inte tänka på det. Men nu ville jag plötsligt vara ensam och även om jag litar på att assistenten inte tittar så känns det lika intimt att ha henne i rummet som om hon stått i duschen med mig. Så, numera går assistenten ut och kommer in när hon behövs. Jag behöver bara hojta. Tack vare takduschen behöver jag inte anstränga mig så mycket heller.  Att duscha har plötsligt förändrats från något kallt, tungt och svårt som jag snabbt ville få överstökat till att blivit avslappnande och behagligt.

Den bästa platsen

Åhhhhh, vad jag älskar vårt hus! Jag tänker det flera gånger varje dag. Det är helhärligt att bo här. Jag kommer fram precis överallt. Jag kan nå i princip allt. Det är en sjukt bra känsla. Jag älskar mitt kök för att jag kan nå tallrikarna själv. Jag kan se alla torrvaror i skafferilådorna som jag drar ut under bänken. De står inte i ett överskåp med motljus av mina starka lampor. Jag når och jag ser. Jag älskar vitvarorna i köket som är så tysta att de knappt märks. Man kan sitta och prata vid köksbordet utan att störas av diskmaskinen när den är igång.

Jag älskar det lilla garderobsrummet. Det är oansenligt och långt ifrån ett walk-in-closet. Det är ett extrarum där vi slängde in garderoberna som ingick med huset. Om en till människa ska komma in i vår familj någon gång kan vi bara flytta på garderoberna. Rummet står där som ett litet löfte om att möjligheten finns, även om det inte är något vi vill just nu. Nu står det fem garderober där lättåtkomliga. I mitt förra hem hade vi våra garderober i sovrummet och det gick inte att komma fram till dem med rullstol. Nu finns det gott om plats. Eller ja, det kommer göra det när vi fått bort flyttkartongerna. Tills dess finns det helt okej med plats framför de garderober jag använder.

Och badrummet sen. Eller rättare sagt duschen. Den kommer att få ett eget kapitel. Jag älskar duschen och utrymmet där det senare kommer stå en infrabastu som ska motverka mina neurologiska smärtor om vintern.

Min absoluta favoritplats är här. Här i soffan framför vår braskamin. Det är varmt och mysigt här. Elden. Bara det gör soffan till min favoritplats. Sen tillkommer utsikten. Jag kan se hallen och om någon kommer in genom ytterdörren. Prata med Ottilia när hon speglar sig i den stora hallspegeln och beundrar sina tights. Hon pratar med dem i spegeln, tightsen alltså. Jag kan se köket och prata med den som lagar mat eller sitter vid köksbordet. Till vänster finns altandörren och dörren till assistentrummet, snett framåt vänster finns dörren till tvättstugan. Till höger har jag öppningen till sovrumsdelen och TV-rummet. Jag känner mig liksom mitt i. Jag älskar att känns mig mitt i allt som händer. Jag älskar att det inte finns någon TV här. Den står i TV-rummet, dit man kan dra sig när man vill vara för sig själv och inte umgås. Inte störa och inte bli störd. Men här är man mitt i allt annat.

1796991_10152653354197379_8003969759305568917_o(Bilden är 180 graders-bild)

Jag älskar de öppna ytorna. De stora färgglada väggarna. Vinklarna. Jag älskar det och vill helst inte ställa dit en enda möbel. Inte hänga upp en enda tavla. Jag tycker om det rena, släta och fina. Men, man behöver ju saker och saker att ställa saker i. Tavlor kommer nog också komma upp, men vi behöver inte ha bråttom. Vi kan stirra på de blå väggarna tills vi kommit över hur fina de blev. Kanske tills vi tröttnat lite. Då kan vi förgylla dem med tavlor.

I en ikeasoffa

Jag är på Ikea. Igen.
Jag är inte typen som åker så ofta hit, men med nytt hus behövs det.
Ikea-overdose.
Jag gillar inte konceptet att handla bara gör att det är billigt. Usch!
Jag gillar Ikea dock. Gillar att vara här.
Om jag får åka hit utan sällskap.
Sven och jag har den tysta överenskommelsen att jag åker själv.
Han slipper gärna.
Det är inte så att han ogillar Ikea, men han ogillar folk på Ikea.
Och jag ogillar irriterad Sven på Ikea.
Barn har roligt på Ikea, men jag har inte roligt när jag har med barn på Ikea.
Så jag är självisk och åker utan Ottilia också.
Det blir så mycket mer produktivt då.

Idag har jag köpt förvaringskärl för källsortering, tvättsortering och köksprylar. Menne, jag köpte andra roliga saker vi behövde  också som glödlampor, lampsladd och annat för jordens tråkigaste husägare. Men jag tycker fortfarande om det. Tycker om att gå runt och köpa tråkiga grejer. Mysa vid tanken av vilken ordning och reda det kommer bli hemma nu. Himla fina grejer har jag spanat in. Ett par såna kanske jag köper vid nästa besök.

Bild 2015-01-05 kl. 13.28Nu sitter jag i en soffa vid ingången med magen full av fem-kronors-korv. Har man inget internet hemma är man ju inte dummare än att man använder Ikeas Wifi när man ändå är här. Jag laddar ner talböcker att ljudträna med. Att ljudträna går riktigt bra nu och då är det själsdödande när böckerna tar slut på paddan. Wifi är inte skitsnabbt här. Det tar sin lilla tid. Därav bloggandet i denna stund. Skönt att sitta  ner efter tre timmar här inne. De har gjort det riktigt mysigt här, med soffa och grejer, men det har man allt för bråttom hem för att märka.

Jag skulle kunna sitta här ett tag till. Slappa. Men nån måtta får det vara. Böckerna har laddats ner och jag vill nog hem. Hem. Vi har bott där drygt en vecka och det känns verkligen hemma nu. Bara så där. Det känns så fint. Så vi. Så hemma.

Vi bor verkligen på landet nu. Vi är säkra för…

… vi har sporadisk mottagning på mobilen som fungerar… ibland när den har

…förarna i alla bilar som passerar vinkar till en fast man aldrig sett dom förut. Folk som gör så inne i stan antar alla vara fulla. Här är det helt normalt.

… postlådorna står samlade i grupper istället för utanför varje hus.  Posten är noga med att inte behöva stanna i onödan.

… det sitter orange pinnar utmed vägen så man vet vart på åkern den är.

Japp, inte är vi i stan längre i alla fall. I love it!

Mailet jag skickar till mina fasta assistenter nu när vi flyttat in i nya huset

Hej

Hoppas att alla haft en skön jul.

Nu har vi kommit in i nya huset och allt vi äger har hamnat på ny plats. När ni börjar jobba nu vill jag därför att ni ska få tid att bekanta er med er nya arbetsplats. När det finns möjlighet tidsmässigt vill jag därför att ni går runt i kök, förråd, hall, badrum och garderobsrum. Ni får gärna öppna lådor och skåp och titta efter vad som finns vart så att ni vet sen. Vi är fortfarande nyinflyttade och sakerna kommer säkerligen att byta plats flera gånger innan vi landar.

I vardagsrummet, i hyllan precis bredvid frysen finns en plastlåda. I den ligger instruktionsböcker till vitvarorna. Dem vill jag också att ni kikar i. Om ingen annan är i t.ex. köket kan ni passa på att titta lite närmare på vitvarorna där. Läs i instruktionsboken och provtryck på knappar. Att koka te på spisen med powerboost är riktigt ballt. Prova det. Då har ni nåt att dricka medan ni läser också.

Tänk likadant när det gäller det mesta här. Prova låset till ytterdörren, provöppna garageporten, titta in i duschen och känn på glasdörrarna. Allt sånt.
Garageporten är smal och ni kommer behöva backa in bilen när jag är med (annars kan jag inte komma ur den), så om ni känner er minsta osäkra på att behöva backa där. Prata med mig så får ni tid att gå ut och öva på egen hand. Det är bättre än att ni sitter och är nervösa när vi kommer tillbaka från något och jag är trött.

När vi till slut har landat i vårt nya hem och ni hunnit lära er vart saker är ska ni ju inte gå runt, snoka, öppna lådor i onödan och invadera på vår integritet men nu tycker jag att det är viktigt att öppna upp den här friheten för er så att arbetet går smidigare.

Jag räknar inte med att ni ska hinna med allt detta under första arbetpasset, nej. Det kommer ta tid, ja.

Ha en skön helg!
Frida

Någon bor här

10891849_10152592055517379_8256987461829927221_nDå var flyttdagen över. Det stora, tomma huset med rena, raka ytor har översvämmats av ägodelar och nu känns det inte så stort längre. Grupperade kartonger har tagit över varje rum. Det känns enormt skönt. Det syns att nån bor här. Det har blivit ett hem.

Flyttdag, du är så välkommen

IMG_7262Nu äntligen är det dags. Idag flyttar vi. Jag är inte så uppspelt eller nervös som jag tänker att man borde vara. Jag är lugn och känner att nu är det dags. Två och ett halvt år har vi jobbat för det här. För den här stunden. Nu är det dags.

Jag har aldrig flyttat ifrån en lägenhet utan att känna att det ska bli skönt att slippa den. Vi har oftast flyttat för att min sjukdom förändrats så vårt boende  blivit otillgängligt för mig. Den här gången lämnar jag mitt nuvarande hem. Nu känner jag att jag lämnar en lägenhet som jag verkligen trivts i från början till slut, men det känns inte som att jag kommer sakna den. Den har varit så bra anpassad och jag har haft ett bra hem här, men nu kommer det bli ännu bättre. Vi kommer slippa klättra på varandra, familjen och assistenterna.

Slutbesiktningarna flöt på ganska smärtfritt. Vi fick vårt slutbesked så vi kan flytta in men det varit mycket som inte visade sig vara klart att använda också. Elen till avloppet fick vi inkopplat nu i sista sekund efter mycket om och men. Vissa saker får vi acceptera att det tar tid att få ordning på, som golvvärmen. Eftersom termostaterna till den inte kopplats in har vi brännhett golv i tvättstugan och kallt  i andra delar av huset. Rätt surt. Braskaminen fick inte godkänt av sotaren och troligtvis måste företaget som installerat den montera en längre skorsten.
Ja, det där med värmen när kylan eskalerar utanför är oroande, men det viktigaste är ju att vi får flytta in nu. Fryser vi i ett rum får vi väl hålla oss i ett annat. Det finns värme i huset, bara inte överallt än. Det får banns mig fixa sig.

1743676_10152568945012379_3612024266812767728_nSå fort vi fick slutbeskedet började vi köra över lådor till huset. På så vis har packningen rullat på utan att täppa igen lägenheten allt för mycket. Ottilia har varit mycket hos mormor och farmor så vi kunnat jobba på. Lördagen efter slutbesiktningen sov Ottilia hos farmor och då bestämde vi oss för att ta en ledig kväll och njuta av huset. En dejt i form av golv-picknick i köket. Det var skönt att bara vara där för att ha trevligt och njuta istället för att se allt som måste fixas, som inte fungerar. Vi firade med champagne och mackor. Vi spelade backgammon (jag vann) och hade riktigt roligt. Det var väldigt frigörande. Som par tappar man lätt bort varandra när man bygger hus, skaffar barn och trilskas med en progressiv sjukdom. Varje gång som man hittar den där lilla glädjen man har ihop känner man hur viktig den är för en, hur viktig han är för mig. Hur ont det gör att vi ibland tappar bort den och hur skönt det är att återfinna den.

10881794_10152571106307379_3360349783376622011_nPrecis som alla andra askunge-moments tog vårt moment slut i ett trollslag. Ett samtal från farmor om en dotter med feber och hemlängtan. Vi var nöjda med att åka hemåt och farmor körde hem sjuklingen mitt i natten. Dagen efter blev jag också sjuk och vi gosade till det ordentligt.

Det blir ingen traditionell, röd jul i år för oss

IMG_7252Nu är det advent. Jag har inte märkt av det så mycket för jag lever lite eremitliv just nu. Vi tittar på julkalendern på TV, men det utspelar sig i Kroatien så den är inte så julig alls. Det är inte så mycket advent på ledgränd 24 heller. Vi flyttar ju om tre veckor och att plocka upp tomtar samtidigt som man kämpar för att packa ner allt man har känder inte alls lägligt. När vi dessutom hade packat förrådet fullt av flyttgejer med jullådorna längst in var allt avgjort. Vi kommer inte heller laga nån julmat eller krångla till det för oss i flyttstöket. Ottilia ska julgrejja med farmor, mormor och i skolan så henne går det ingen nöd på. Julen firar vi hemma hos nån annan.

IMG_7258Nej, advent färgas mer av flyttkartonger just nu och jag är väldigt fokuserad på min hörselträning. Jag har höger-cippen större delen av dagen nu utan huvudvärk. Så länge jag har det lugnt omkring mig går det fint.
Jag känner ingen saknad av julpynt eller adventsevenemang. När jag ser att statusuppdateringar med nypyntade fönster, julbelysning och tända ljus känner jag att jag kanske borde det för det ser så mysigt ut, men det gör jag inte. Det känns skönt att slippa det till och med. Jag kanske tar i extra hårt nästa år istället.

När jag hade lämnat Ottilia på skolan imorse åkte jag till huset och nu har alla väggarna fått färg. Då menar jag verkligen FÄRG. Det såg verkligen helt underbart ut. Vi var modiga när vi valde färger och nu när jag såg det på väggarna kändes det så jädra bra. Helt rätt! De starka kulörerna ihop med plattorna vi valt i kök och våtutrymmen blir annorlunda och läckert. Vilken skön känsla det var att känna. Här vill man faktiskt bo. Så det blir ingen röd jul i år. Den blir lila, turkos, peppargrå, grön och auberginefärgad.
IMG_7260

En duschstol som inte såg ut som en duschstol

När vi flyttar behöver jag en najs duschstol. I dagsläget har vi badkar med en enkel duschplatta. När jag tog en titt på vad kommunen erbjuder tänkte jag direk: aldrig! Jag vill inte att mitt hem ska kännas som en vårdinrättning.- Har man inget val så har man inget val utan får ta vad som finns, men jag tror att jag kan hitta något annat alternativ som kan  fungera för mig. Så började jag googla…

975_49_dushstol1_600wm975_49_duschstol2_600wm

 

 

 

 

På spinaltips.se hittade jag tips om den här stolen. (Klicka på bilden för att komma till sidan.) Den ser snygg ut och finns i massvis av färger. Jag är formad så vattnet rinner bort bra. Det är faktiskt en trädgårdstol egentligen, men det kan en inte tro. När jag googlade trädgårdsstolar i plast till detta ändamål märkte jag att de flesta av den har metallben eller så syns det för tydligt att det är trädgårdsstolar.

gkw3ht18t6eta3iyraqkEtac har tagit fram en duschstol som… ja, den är ingen fröjd för ögat kanske, men helt ok. Det som tilltalar mig med den är att de gjort den riktigt skön. De flesta duschstolar är bedrövligt obekväma, speciellt de som är gjorda med hjul på.

Det enda som oroar mig med den här stolen är hålet i sitsen. Säkert väldigt praktiskt.när man ska tvätta sig, men jag tänker ”toalett” när jag ser den och tror att andra som ser den också gör det. Kommer andra tro att jag kissar i duschen? Vilka bilder kommer de få när de besöker vårt badrum. Kommer den mentala bilden ploppa upp varje gång de pratar med mig sen. Jag skulle önska att min duschstol inte fick en att börja fundera på hur den används och den här stolen får en ju att fundera.

58102269LMan kan alltid köpa en genomskinlig stol. Då slipper man se den över huvudtaget. Det är ingen bra idé, men det är en idé ändå.

Annars kan en ju sluta krångla till det för sig och bara åka till Ikea och köpa en av deras plaststolar som fallen en i smaken. Frågan är vad de tycker om att jag  provsitter naken i butik? Man måste ju veta att det blir bekvämt,va!

 

 

Dagens lilla skratt

Målarna vill ha 12 000 extra för att sätta upp en fondtapet i ottilias rum.
Det får de inte.

Man blir inte lyckligare, men…

IMG_2906Oh wow, idag var vi till huset och nu har tvättstugan målats och braskaminen kommit på plats i vardagsrummet.
Det har varit några jobbiga dagar. Den här sjukdomen tar allt roligt ifrån en ibland alltså. Då är det härligt när man sen piggnar till och kan resa sig lite igen. Då vill man bara vara glad, men istället blir det en känslomässig berg- och dalbana. När jag stod och tittade på vår snygga, svanenmärkta braskamin kändes det riktigt bra,

Materiella ting gör en inte gladare i längden. Man blir inte lyckligare av att äga ett hus, men det här huset kommer göra det bekvämare och lättare för oss. Jag kommer kunna lägga mer energi på sånt som gör mig lycklig.

Color me cozy

Det händer otroligt mycket med huset nu. Det märks att vi har gått in i slutspurten och häromdagen fick vi besked om datum för slutbesiktning: 18 december. Inte ens en månad kvar alltså.  Nästa vecka sätts anpassad belysning upp. Någon av dagarna kommer braskaminen på plats. Vi börjar plötsligt inse hur otroligt många saker vi har att införskaffa. Bara en sån sak som postlåda. Vi har en adress nu, men ingen postlåda.

Idag skulle vi avsluta det där som vi inte alls lyckades med i lördags efter våra bravads i leran: välja inomhusfärg. Vi hade en dejt med en färgsättare vid huset kl 9.00. Ottilia är förkyld och var med oss och jag hade en journalist som följde mig för att skriva ett reportage åt NKCDBs webbplats om mig. Jag kände mig lite kändis.

Färgsättaren hette Annika och visade sig vara riktigt bra. Jag blev förtjust i henne snabbt. Jag vet inte om det berodde på att hon var riktigt cool och snygg eller för att hon direkt ställde sig och sa ”Shit, vilket häftigt hus ni har här! Jättehäftigt!”
Eftersom hon sagt till Sven i telefonen att hon ville att vi skulle ta med färgprovet vi gillar och bilder, så började jag direkt slita upp just såna. Jag berättade om alla galna ideér jag har och när  hon började vägleda oss kände jag att den här personen litar jag nog på också. Efter två timmar och en kvart av färgskalor hit, basfärg dit och accentfärger dit hade vi en färdig idé av hur vi ska färgsätta huset.     Eftersom vi kommer att ha stark belysning i huset vågar vi använde  mörka, mustiga färger. Både jag och Sven gillar såna väggar i kombination med färgglada detaljer. Vissa partier blir ljusare också. Det ska bli väldigt spännande att se det sen!

Att ha en färgsättare med när man ska färgsätta ett helt hus var verkligen guld värt. Innan kände vi oss vilsna bland alla färgskalor. Hon var väldigt bra på att förklara vilka effekter  vi skulle få av våra olika alternativ av färger. Hjälpte oss att undvika misstag. Vi fick ju nyttja hennes tjänster gratis då färgaffären bjöd, men att anlita henne kostar 695 kr/timmen.

 

 

Utan att tänka alls

Ibland kan man inte riktigt hjälpa sig själv. Man får ett infall och kastar sig ut utan at tänka alls. Ibland landar man mindre bra. Ibland i Svartån. Ibland i en grop av mjuk gegga.

IMG_7190 Vi skulle ut till huset för att välja färger till väggarna. Massvis av små papperslappar med färgprover som vi bredde ut på golvet och försökte välja mellan.
Men innan det. Innan vi gick in i huset och började så tänkte jag att jag skulle prova mitt nya Freewheel. Jag var på hjälpmedelscentralen igår och provade ut min nya rullstol. Det tog mer än två och en halvt timme av tekniska detaljer och Ottilia höll på att dö av tristess. De var helt klart värt det för jag älskar den nya stolen. Små ändringar kan göra så mycket! Den största förändringen var det nya tillbehöret Freewheel som jag fick med. Ett stort hjul som gör att man kommer fram i terräng. Dagens väder var milt och då jag inte varit på vår bakgård sen i somras tänkte jag att det var perfekta stället av provköra Freewheel på. Sist jag var där var när vi hade picknick i somras. En gammal åker full av högt gräs och vilda växter. En gång i början av sommaren var vi där när det just hade regnat och luften av dofter från kryddväxter, blommor och vått gräs. Ljuvligare kan inte svensk sommar bli.

IMG_7176.JPGIdag rundade jag husknuten och såg ett berg av jord som flyttats dit när grävmaskinen gjort plats för husgrunden. Omringad av guppig åkermark. Hurra! Jag tänkte inte efter en sekund innan jag gasade rakt ut för att varva jordkullen. Dessvärre gasade jag rakt ut i det område där man just grävt ner vattenbrunn med rör. Jag märkte inte ens att rullstolen sjönk ner i lös, vattnig lera. Sven ropade på mig och assistenten sa ”jag vill inte ut här med mina skor!” men jag hörde inte ett skvatt förrän jag satt fast.

IMG_7178.JPGVi kom loss, men det var inte lätt och vi vad täckta av lera. Jag skrattade så jag fick magknip samtidigt som jag skämdes som en hund. Ottilia tyckte det vart så kul att hon också gav sig ut i leran. Hon fastnade förstås ännu värre än vad vi gjorde och ramlade på rumpan. Sven som stått på stadig mark och skakat på huvudet åt oss blev då också tvungen att ge sig ut i geggan för att rädda henne. Med rumpan full av lera kom hon gråtandes till mamma och jag kunde inte sluta asgarva. Vilken jäkla soppa! Hur lyckas vi alltid med sånt här?


Med grannens trädgårdsslang kunde vi spola av den värsta leran från hjulen och händerna. Sen tog vi tag i färgvalsarbetet. Tack och lov hade vi tagit en kaffetermos med oss. Vi lyckades inte alls bestämma oss. Vi var så trötta och rådvilla så vi bestämde oss för att äta lunch och bestämma oss senare. Vi åt leriga på en snabbmatsrestaurang och knallade sen över till färghandlaren. Där visade det sig att vi som nybyggnadskunder kan få hjälp av en professionell inredare som gör besök till vårt hus och vägleder oss. Perfekt! Vi ses på måndag. Nu vill vi egentligen bara åka hem faktiskt.

 

Operation nr 2: så gick det till

Idag är det söndag och har gått fyra dagar sedan jag opererade in ett hörselimplantat på höger öra. Allt har fått bra. Operationen tog ca tre timmar, den är betydligt snabbare än när vänster implantat opererades in. (När om det här.) 20120209-072531Då tog det sex timmar. Det gick till ungefär likadant med det målades lite extra noggrant bakom örat innan operationen. Läkaren hade ett par små
metallbitat i somna form som cipper två yttre delat och placerade dem så de sitter på ungefär samma plats som på vänster sida av huvudet. Vid första operationen gjorde man bara ett kryss på huden som visade vilket öra som skulle opereras.
20141001_080050   20141001_080117

Första dygnet efter att jag vaknat låg jag kvar på sjukhuset jag hade en tjock kompress och ett hårt bandage runt huvudet. Rena tortyren. När den togs bort dagen efter fick jag ett mer elastiskt bandage som ska sitta kvar en vecka. Den känns som en för liten mössa.

IMG_6935 IMG_6936

IMG_6939Med min nya rakning och blodiga ärr såg jag ganska hardcore ut, men sen svullnade jag upp på höger sida av ansiktet och var inte så check längre. Jag fick en snygg liten blåtira över höger öga. det har redan lagt sig.  Ont har det gjort också, men det lugnar sig och jag tar förstås lite spännande tabletter. Jag har ingen känsel i ytterörat och en nerv till tunga ligger tydligen i kläm så halva tungan känns avdomnad och konstig. Jag märkte den när jag drack kallt vatten och den bara kändes kallt på ena sidan av tungan. Vissa saker smakar IMG_6948konstigt också. Doktorn säger att det är en normal biverkning som troligtvis går
över efter ett tag. Jag sover ganska mycket. Än så länge har jag klarat mig helt ifrån yrsel och det känns himla skönt.

När jag först kom hem möttes jag av lite måsten kring bostadsanpassningen av vårt nya hem. Jag var liksom tvungen att ha tag i det och ett par andra grejer för att bl.a. inte riskera förseningar av huset eller mindre bra anpassningar. Då var jag förbannad och bara ”Man är aldrig så sjuk att man bara får vara sjuk i det här landet. Buhu!” Med lite hjälp av assistenten lyckades vi få ordning på saker och ting sen la jag mig i soffan, där jag sov och  tittade på Netflix om vartannat i två dygn. Sen blev jag så trött på serier att jag ville spotta på TVn. Det blev för mycket. Nu varvar jag det med andra lugna aktiviteter halvliggandes. Ottilia vill gärna fläta och knyta vänskapsband så det gör vi en del.

Så valde vi kakel och klinkers då…

Nu händer det grejer! Vi har valt allt kakel och klinkers till huset och det var arbetsamt men jätteroligt. Efter fyra vändor till butiken med personal tålmodigare än Jesus själv samt ett antal timmar av bläddrande i inredningstidningar eller kakelkataloger och lite hjälp från vår kakelguru Emma har vi lyckats lägga upp en plan av klinkers  som är både snyggt, tåligt och synanpassat.

Jag och Sven har upptäckt mer och mer att vi i vår inredningssmak verkligen växt ihop till ett fin samspel så här efter 12 år tillsammans. Vi kompletterar varandra väldigt bra. han tänker mer praktiskt och jag mer kreativt. Slutresultatet blir innovativt, smart, färgstarkt och roligt. Vårt hem kommer sprudla av varma och mörka ytan kombinerat med färgsprakande detaljer.

Vårt hem har varit fullt av kakelprover som vi i lördags spridde ut i köket när kakelgurun med familj kom på besök. Medan två barn tjuvåt nästan ett helt paket oreokakor i vardagsrummet hade föräldrarna bara ögon för klinkers och planritningar. Jag är så himla glad att jag har gift mig med en man som inte förkastar mina halvgalna men briljanta idéer men säger stop när  jag svävar ut för mycket. Han är lika envis som jag och faller ofta för någon specifik detalj. En specifik platta han måste få ha och innan man hittat en plats för den plattan vill han helst ha den plattan överallt. Som tur är har han ju god smak och blir kär i snygga plattor. Svårplacerade, men snygga.

Slutresultatet känns riktigt bra!

 

Kom in bara, kom in!

Igår var vi inne i huset och tittade ordentligt för första gången. Det var häftigt! Det hade redan kommit upp lite innerväggar så  man kunde se hur stora rummen blir. Wow, om tre månader ska vi bo här! Vi!

För mupekaren över bild för att se beskrivning, klicka för större bild.

Vi träffade byggarna också. Det var kul. De var väldigt unga och trevliga. Husentreprenören var där också. Vi trätte och diskuterade en bra stund för att reda ut en massa detaljer kring bygget, men till slut kom vi överens och allt blir som vi beställt.

Tre veckor kvar till operation

Det har gått drygt fyra månader sedan jag blev döv på höger öra. Den 1 oktober kommer jag operera in ett cocheaimplantat. Det ska bli skönt att få det ur världen. Förberedelserna är i full gång och det är lite tajt om tid. Hinna träffa audionom så jag kan välja processor, vaccinera mig mot hjärnhinneinflammation, träffa kirurg, träffa narkosläkare och bli godkänd för operation av min neurolog. Assistansen och familjelivet måste också anpassas till vad som nu ska ske. Sven tar ut semester så han kan vara hemma hos Ottilia när jag ligger inlagd. Det där förväntansfulla skimret man hade omkring sig inför första operationen existerar inte nu. Istället förväntar jag mig att de kommande månaderna kommer bli ett helvete och att allt annat får bli en glad överraskning. Jag är målinriktad och planerar mycket nu. Resten av livet stannar ju inte upp bara för att jag ska genomgå en ny livsomställning och nu gäller det att pussla om jag ska kunna få ihop det här.  Vissa saker får jag lägga åt sidan ett tag som jobbet, sjukgymnastik, punktskriftsutbildning och föreningsaktivitet. Andra saker får jag snabba på processen av så jag har det avklarat innan jag lägger mig på operationsbordet.

10491238_10152225982827379_456026124745884597_nMin bil ska anpassas och jag har precis fått klartecken att det äntligen kommer ske. Bilen hämtas på fredag och jag kommer kunna åka till Stockholm och hämta upp den  några dagar innan operationen. Jag är så sjukt glad över att hinna få det avklarat.
Vi har precis haft visning av vår lägenhet för försäljning och budgivningen är i full gång. *Kom igen! Kom igen! Kom igen!*
Min rullstol ska bytas ut och jag har fått en tid på Centrum för hjälpmedel. Sådana tider får man vänta länge på och när man väl får en tid accepterar man den bara och bokar om allt annat man tänkt göra den dagen. Det är lite som nobelmiddagen på det viset. Jag fick tid samma dag som jag ska läggas in för operation. Några timmar innan bara. Det är bara att köra på och tacka sin lyckliga stjärna att processen är igång. Kul att ha en fräsch rullstol när vi flyttar in i huset.
Glasögon. Det är väl lika bra att få dem klara innan också. Av alla saker som ska provas ut nu så är ju det den roligaste aktiviteten. I eftermiddag har jag tid hos optikern och sen är det bara att välja ett par färgglada bågar.

Sen är det ju det där med huset också. Jag väntar med information om när kakel och väggfärg ska vara bestämt. Förhoppningsvis svarar de inte 1 oktober. Då blir det lite överjobbigt faktiskt. Det vill jag helst fundera på i lugn och ro när jag ligger och återhämtar mig.

Okej? Nu kör vi!

I ett hus i skogens slut

I över ett år har vi ständigt fått frågan från våra vänner och bekanta. ”Har ni börjat bygga på huset nu?” Nu kan vi äntligen svara ”JA!”

IMG_6600

Idag när det inte var några byggjobbare där vågade vi gå fram och titta ordentligt. Det kändes overkligt att känna på träplankorna och kika genom fönstren efter att ha levt med huset som planritning på ett A3-papper i  ett och ett halvt år.

IMG_3483

Allt gick så fruktansvärt snabbt så fort plattan var gjuten. I torsdags morse började de resa stommen och på fredag kväll stod huset med väggar och takstolar på plats. Det är förstås bara ett grundmålat skal och mycket ska göras innan det är klart och beboeligt. Det kommer ta fyra månader.  Sedan kommer det ta några månader till innan vi målat huset mellangrått och fixat gräsmatta.

Grunden till alltihopa

Nu är grunden på plats. Där ligger den och gosar till sig i spöregnet tills stommen kommer nästa vecka. Hurra!

IMG_6503

 

 

 

Kronisk förälskelse i svensk sommar

Semestern har varit skitrolig och skitjobbig. För att börja med det skitjobbiga så har jag fortfarande inte full personalstyrka. Det har varit omöjligt att få in någon varaktig personal på sommaren så det har blivit mycket olika vikarier och det har emellanåt fungerat helt okej och andra gånger rena mardrömmen. Jag längtar verkligen efter att ha alla mina samtliga ordinarie assistenter tillbaka som förhoppningsvis är utvilade efter sina semestrar. IMG_6350Trots att semestern spetsats av inskolningar, arbetsintervjuer och främlingar i vårt hem har jag fysiskt mått väldigt bra och orkat mycket. På så sätt har det varit en riktig drömsemester. Jag har hittat på mycket med mina vänner och har gjort utflykter med familjen och haft jäkligt kul. Liseberg, eko-gård på landet, barnens ö, fester och härliga middagar. Jag och Sven hade ju vårt lilla äventyr i Karlslund då vi ramlade ner i Svartån. Jag är lite töntigt  nöjd över studsmattan som jag och Ottilia satte ihop tillsammans.Vi har gjort massa annat
pyssel också; sköldpaddor av kapsyler, kort, garnbollar och allt möjligt. En dag gjorde vi en helgrym picknick till en äng i närheten där det finns en massa bra klätterträd. Sven hade tränat dagen innan och sa att han inte ville klättra, men sen skulle han hjälpa Ottilia att klättra och rätt var det var hade han tagit sig IMG_6354längst upp i en björk. Assistenten fick använda min arm för att visa vart han var. Vädret har ju varit helt underbart. Jag har älskat värmen och det har varit ganska lustigt att se på Facebook hur många som klagar över att det är för varmt och att andra i sin tur klagar på dom med någon vitsig kommentar om hur dom kommer att sakna det här vädret i vinter. Då fick jag en spontan lust att lägga ut en allmän klagan över dom som klagar över folk som klagar på vädret. Men jag har låtit bli. Jag är kroniskt förälskad i Svensk sommar oavsett om den är varm eller kall. Är den kall är den ändå bra mycket varmare är svensk vinter. Är den otäckt varm är den ändå bra mycket behagligare än svensk vinter. Extra varm sommar har tydligen varit extra bra för mig. Jag mått toppen och orkat massor.