Kategoriarkiv: Pyssel

Tomtemord och grantoppers

Jul! Wow, vad snabbt det gick! Hösten försvann i ett poff!

Ottilia gillar att pyssla ihop sin egen kalender. Hon får välja en kalender att ha. Det började med vi ett år hade glömt köpa chokladkalender och när vi skulle göra det typ 29 november var kalendrarna borttagna. What?!
Då gjorde vi en egen kalender. Tog locket till en vit papperskartong som gått sönder, prydde den med gran av grönt silkespapper och glitter. Jag köpte dumlekolor som vi slog in som små numrerade paket som fäste i julegranen som julgranskulor. Det var en asgrym kalender.
I år rotade ottilia fram roliga burkar, askar och lådor i diverse storlekar. Den blev riktigt cool. Hon skulle fylla den med polkagrisar, Medan hon var hos sin pappa ordnade jag det och i varje burk la jag också en lapp med en gåta för sånt skit älskar hon.

Och just det, julgranen. Vi tog alltså in den igår. Jag tar vanligen in den dagen innan julafton men igår hade vi dubbel assistent för att julshoppa och då kändes det som läge att också få in granen. Förra året lånade jag julgransfot. I går köpte jag en i gjutjärn på Clas Ohlsson. Den färger tio kilo och ett stort kar för vatten. Ingen risk att katterna välter den. Jag plockade upp julgranspyntet med det klassiska ”Lägger runte ner mobben så får dunte va med, Ottilia!” iPhonezombien förvandlas till ett litet ljus och dyker ner i jullådan med mig. Men var är julgransbelysningen? VI letar igenom huset och ger upp.Den har fått fötter (eller kanske rullstol.) Okej, men då får vi bli kluriga, kreativa och hitta nåt annat som lyser. Inget som lyser för starkt bara. Hmmm, medan jag funderade hade Ottilia rivit ner slingan av rosagråturkosa ljusbollar från sin loftsäng och drog ut i vardagsrummet. Perfekt! Vi kom samtidigt på att vi när vi ändå hade en otraditionell gran med ljusbollar kunde gå all in. Och inte ha rött i granen. Pärlgirlanger, guldkulor, vitt glitter och hängande kristaller gjorde sig vintrigt och fint utan det röda. Vi hade lite kul med att testa knäppa grantoppers också, men behöll våra guldiga stjärna.

Vi har inte julbakat, men vi har julpysslat lite. Vi gjorde en pepparkakskyrka. Den blev skitfin. Ottilia bröt isär pepparkakshjärtan och gjorde gravstenar. På taket satt en skumtomte. Häromdagen hördes ett skrik i huset.
”MOOOOORD!”
Mamma fnissar,
”MAMMA!” Hon kommer utstegande från köket. ”VAD HAR DU GJORT?!”
”Jag? Varför tror du att det skulle vara just… okej, det var jag.”
”En oskyldig tomte, mamma!”
”Men kom igen, du har ju ätit typ alla non stop och det var ganska kul med en huvudlästad tomte på taket.”
”Stackars tomten” Säger Ottilia samtidigt som hon tugga i sig tomtens kropp. Jag pekar på den ”Den va ju ändå redan dö” fnissar hon.

Jag tror förresten att jultraditioner är nåt som föräldrar och äldre släktingar skapat för att lyckas bryta loss barn och ungdomar från sina mobiler. Fast ni vet, på 90-talet var det datorn, på 80-talet videon, på 70-talet… Det funkar i alla fall väldigt bra. Oavsett om en riktar in sig på dåliga samvetet eller den inre julglädjen så funkar det.

Annonser

Över och förbi

Jag vänjer mig fortfarande vid att familj omkring mig faktiskt tycker att det är okej att hoppa in som assistent när det krisar. Att jag får stöd utan att behöva höra att jag inte duger, att jag kostar och är oönskad.

Jag har bott mycket hos mina föräldrar eller vänner om helgerna när jag inte haft huset. Det har varit mysigt. Otillgängliga miljöer och en elrullstol som inte vill fungera är bara en i raden av omständigheter som en kan komma över och förbi då. I söndags hade jag tajming nog att bli assistentlös precis när min syster skulle julbaka. Rocky road och små bajskottar blev det. Nej förlåt, pepparkaksbollar.

 

Skrämmande högtider

Jag är inte mycket för ”bus eller godis”, men tokgillar jag halloween. Att pyssla, klä ut sig, laga mat, film… och sen låta assistenten diska upp efteråt. Vem kan ogilla en sån sak?
Ottilia har haft halloweenkväll för fyra kompisar. Hon planerade allt själv och jag hjälpte henne genomföra den. Orange läsk med frysta hallon till fördrink. Mormor förberedde lasagne som vi serverade som gravar. (Kex som gravstenar.) Glass och kakspindlar till efterrätt. (Hård spagetti instuckna i singoallakakor.) Skräckhistorier, skrämmande charader, läskig film och i slutänden slängde de av sig perukerna och lekte dunken.
Vi sydde också om en klänning, klädde ut oss tusen gånger och spökade ut huset.
Vi köpte en ekologisk pumpa från Rosängen på 6,7 kg och har nu hur mycket mat som helst. Inget ska förspillas. Fröna rostade vi med olja och örtsalt i ugnen. Fruktköttet gör vi soppa och paj av. Det trådiga mojset tycker katterna är supersmaskigt. Folk tror att halloweenpumpa är oätligt, men de kunde inte ha mer fel. Det är skitbra mat!

Jag gillar saker som ser avancerat ut,  men som egentligen är simpelt gjort. De bästa halloweendräkterna gör man alltid själv även om det också är kul att köpa, men inte lika utmanande. Jag gjorde det väldigt enkelt för mig i år. Jag hittade gnuggistatueringar i from av sår och skador för typ 20 spänn på TGR som jag köpte. Vi hade en flaska med fakeblod som Ottilia köpte förra året. Jag tog ett par klädesplagg som börjat gå sönder. Klippte lite fler hål. På med blod och gnuggisar. Blev riktigt bra!

(Klicka för att se bilderna i större format)

Gerillaslöjden klär in det som är kallt och hårt i varma, färggranna garnmaskor.

Gerillaslöjd, Garngrafitti och Craftivism var tema på en workshop som jag fastnade för under familjeveckan. Kanske för att att det lät på helgalet eller för att kreativitet ihop med aktivism alltid tilltalar min inre hippie.

Hela alltihop arrangerades av projektet ”I egna händer” samt Systerskapsfestivalen och började med en föreläsning om garngrafitti. En färgsprakande bildvisning som visade hur människor över hela världen använder garn och andra textiler för att smycka, utmärka och lyfta fram ordinära ting ute på stan. Ofta sådant man annars inte lägger märke till. Saker som övergivits eller gått sönder och behöver lagas. Saker som är viktiga för allmänheten men som glömts bort. Klär in det som är kallt och hårt i varma, färggranna garnmaskor. Det var förstås  en amerikansk dam som började med det där och så har det spritt sig tokfort det senaste decenniet.

Föreläsningen hölls av författaren Frida Arnqvist Engström som skrivit en bok om fenomenet och bloggen Kurbits. Efteråt tog två händiga creativister över visade till ett bord täckt av gamla dukar. Tanken var att vi skulle välja ut en duka och brodera ett litet Budskapsbroderi13budskap. ”Ofta går jag på café och innan jag går lämnar jag kvar en sån här liten sak på bordet. En budskap till omvärlden.” Sa den ena.
Chockerande nog var vi enbart kvinnor där, men det var trots allt ingen homogen kvinnogrupp. Det var ganska olika typer av folk, både ungdomar och äldre tanter som satte igång att rota i högarna. Det pratades spritt om vad ska du göra till alla blev lite så där inne i sina projekt. Lite tysta och fokuserade. Själv började jag inse att jag är totalt skitdålig på att brodera. Jag stack nålen mer i fingrarna än i duken faktiskt. Synskadad och ataxi är inte bästa  kombon, men jag fick dit lite bokstäver i alla fall. ”Ingen äger dig” tänkte jag kunde vara ett bra budskap att lämna kvar på en pub eller ett café nånstans, nån dag. Innan jag började tänkte jag att den kanske blir så pass snygg att man vill behålla den själv, men DET ÄR INGEN RISK! Jag lovar. Ful men cool blir den -snart på ett cafébord nära dig.

 

Bildkälla:
Från Workshopen Malin Karlsson ,I egna händer och Elin Sundblad.
Garngrafitti: kurbits.nu och google.

En historisk plats för min kaffekopp

12565438_10153391563477379_6104866896205712265_nIgår var det lördag. Jetlag rider fortfarande hela familjen. Sven och Ottilia  åkte ner på stan för att shoppa. Jag försökte sova, men när det inte gick städade jag istället och sedan tog jag tag i ett projekt som legat ogjort och stört mig hela julen. Två hyllor som väntat på att komma upp i lagom ställa-kaffet-på-höjd bredvid min skrivfotölj i klädkammaren/kontoret/pysselrummet/skräprummet. Det var kul. Jag gillar att borra och sätta upp grejer. Med rätt assistent som också gillar sånt.

12072562_10153391563322379_8943119805421318554_nDe här hyllorna tapetserade jag med utklipp från damtidningar från 50-talet för några år sedan. Det är noveller, reklam, arbetsannonser och reportage. Ett virrvarr av harlequinkvinnor, prusiluskor, strama ideal och Mad man-arbete. Någonstans i alla tidningar hittade jag visst ett udda reportage om en kvinna som tydligen är en mycket udda fågel och därför får ett helt eget uppslag. Hon spelar nämligen schack mot sin man när barnen somnat OCH hon röker dessutom pipa. Det räckte för att stå ut från en hel befolkning enligt en damtidning för 60 år sedan. Det är två väldigt underhållande hyllor som man kan sitta en  halv dag och läsa.

 

Julefrid i huset.

Äntligen jul! Jag älskar julen. Det är vår första jul i huset och det känns helt underbart. För ett år sen stod huset tomt och hade precis gått igenom kommunens besiktning. Jag och Sven firade det med en champangepicknick i köket som var det enda rummet  med belysning bortsett från badrummen.  Assistenten höll sig undan i mörkret. Det var kallt och mysigt. Vi satt på en inplastad bäddmadrass på golvet som vi nyss köpt till assistentrummet. Vi hade filtar, adventljusstake, två flaskor mousserande vin och mackor från Subway. Rusiga av lyckan över att efter två och ett halvt år vara ”klara” med huset.

1913668_10153324515252379_4837138639106955147_nIdag är huset inbott och julpyntat. Igår var det fjärde advent, då slog vi på stort och slängde upp såväl julgran som tomtepynt. Helt plötsligt fattar man på alvar att nu är det verkligen jul.
Knepet till en lyckad jul är ganska enkelt egentligen: Man måste inte göra allt. Julen blir så mycket lyckligare om man inte stressar.  Ett tips, lura inte dig själv att du behöver göra en massa för andras skull. Ingen annan vill ha den stämpeln på sig av dig så det är orättvist mot nån av er. Även om en välmenande släkting eller vän säger ”Ååååh, ni ska väl ha sån där fin belysning på huset som era grannar!” eller ”Ni bakar väl pepparkakor i år?” menar de inte att du ska känna  stress och press över det. Det vore ju bara sadistiskt . Att göra tid för det som känns viktigast är nyckeln och det gör man ganska effektivt genom att avstå från andra saker. Barn, de har ju dock inte fattat det där. De vill göra ALLT för allt är ju viktigt och allt är ju roligt. Det löser man inte genom att låta dem göra ALLT. Det löser man genom att låta dem få vara med och bestämma vilka traditioner som får bli de viktiga i julstöket. Oavsett om man slår knut på sig själv och erbjuder sitt barn hela julrushen eller bara väljer några välvalda juleglimtar så är risken rätt stor att barnet vi ett ögonblick av övertrötthet står och gråter för hen ”får aldrig göra roliga julsaker.” Det löser sig så fort de somnar.
12376506_10153324515247379_6090286021920423916_nVi lagar inte julmat. Jag är mer en sån tjej som bakar. Sven är mer en sån snubbe som äter det hans tjej bakar. På julafton kör familjen knytis och vi bidrar med sånt som kan köpas färdigt samt desserten. Däremot pysslas det mycket här hemma. Ottilia  har pysslat nästan varje dag i december.  Jag har haft diverse små  krig med mina skakiga  händer då. När jag inte krigat med mina händer har jag krigat med tejpen. Vi köpte askass tejp på TGR. De jävlarna borde ha stryk.Den som tillverkar dålig tejp kan ju bara vilja människor illa.
Men okej, vi har kommit förbi det nu. Jag fick nämligen bra tejp och andra förnödenheter av mina assistenter här om dagen. Nåja, det har blivit många mysiga pysselstunder som slutat med att jag bara sitter bredvid och dricker kaffe medan jag håller Ottilia sällskap. Himla mysigt så också.

Och nu, tre dagar innan julafton, sitter jag framför en brasa med kaffekopp i handen och  tittar på julgranen som växt upp i min pappas skog. Katten är väldigt förtjust i granen. Ligger hon inte i soffan och titta på den, ligger hon under den och myser på mattan. När jag bakade knäck igår låg hon på armstödet till min rullstol som ständigt sällskap och spanade på hur det bubblade i grytan. Ljudet därifrån var helt underbart. Jag visste faktiskt inte att knaster kunde låta så. Istället för ett skrapande radioljud kunde jag liksom höra hur det var massvis av små bubblor som knäppte till om vartannat. Jag har aldrig hört något liknande.Hundratals små, små ljud istället för ett. Läckert.

 

 

Här skall juuuulbakas!

Det var väl självaste *beeeep!* Jag skulle baka saffranskolakakor här på morgonkvisten med Ottilia.
Hittar inte receptet.
Letar i en kvart på nätet, men hittar det.
Ottilia  får tråkigt och går på toa.
Plockar fram ingredienserna.
Hittar inte vaniljpulvret.
Hittar inte saffranen.

Inte i  kryddlådan.
Inte bland bakgrejerna.
Hittar vaniljpulvret bland måtten.
Saffranen fortfarande försvunnet.
Kidnappat? Nä, tänk!
Vart lägger en assistent saffranen om hon inte lägger den bland kryddorna, bakgrejerna eller maten?
Jag letar sedan bland porslinet, hushållsapparaterna, besticken och i kylen. Tror jag att assistenten är dum i huvudet? Är jag dum i huvudet?
Nä, men man blir ju desperat.
Jag ska J-U-L-B-A-K-A
Assistent nr 2 ringer assistent nr. 1 för att fråga var hon lade saffranen när vi kom från affären för en vecka sen.
Assistent nr.1 svara inte i telefonen
Klockan är kvart över åtta en lördag morgon.
Friskt folk svarar inte i telefonen då.
Vore ju bara dumt.

Jag är inte friskt folk.
Jag är en morgonpigg kvinna som ska julbaka.
För jag har fått en hushållsassistent i födelsedagspresent
Snön utanför fönstret har triggat mina julkänslor, men jag är väldigt traditionell och tillåter mig inte att pynta innan 1 advent.
Det har blivit en grej liksom.
Men en matmor med en egen skinande hushållsassistent bakar glatt hela november.
Bara hon hittar sin saffran.
Det gör hon.
I sin handväska.Ganska självklar plats faktiskt.
Lägger man dem i matkassarna kommer de ju bort så lätt.

Okej, Yes!
Vi hittade saffrans-fan
Smöret har stått och blivit rumstempererat som det ska.
Perfekt! Var är Ottilia? Gick hon inte på toa?
Hon är inte på toa.
Var är hon?
Hon ligger och sover bredvid pappa.
Stackarn har ju varit uppe sen fem och tjatat om att vi ska baka.

Okej, matmor kanske också behöver vila lite…

Så, ett par timmar senare sitter jag framför ugnen och tittar på kakorna som gräddas där inne. Mmm namnam. Ottilia och jag fick till det till slut. Score!
Det doftar gudomligt. Jag  trodde att kakorna skulle bli knallgula faktiskt, men de här ser ju… ut som helt vanliga kolakakor.
Ottilia, hade vi saffranen?
Vi hade inte i saffranen.
Julbak kan ta sig i *beeep* och *beeeeeeeeeeeep* i en *beeep* för julkakor är bara  *beep beep beeeeeeeep.*

God jul då.

 

Skitalfabetet.

Men, åh! I morgon kommer synpedagogen för att visa mig en punktsriftsdisplay. Jag lärde mig hur alla bokstäver i punktskriftsalfabetet i somras, men jag har inte hållit det uppe under hösten och nu är det som bortblåst. Att få in något i huvudet nu går bara inte. Min sista energi gick åt till att få skruttan att sova. Jag ger upp! Skitalfabetet är vad det här är! Gah!

Det är en ny dag imorgon. Nu målar vi sista lagret griffelfärg på städskåpet istället. Och så sover vi lite. Imorgon har jag en färdig griffeltavla.
IMG_7740
Syntolkning:Avklippt äggkartong med små bollar av aluminiumfolie i.

Ibland får man göra annorlunda grejer på jobbet minsann.

Jag har ett roligt jobb på Audiologiskt forskningscentrum i Örebro. Jag arbetar mestadels med att skapa texter och bilder i datorn. Förrförra veckan fick jag göra något som var totalt omväxlande. Min kollega Parivash Ranjbar behövde bilder till sina föreläsning på en stor forskningskonferens i Finland. Bilder som visade några av de tekniska hjälpmedel som hon och hennes team tagit fram. Att bara lägga grejerna på ett bord och ta kort kändes trist. Ville jag agera modell på hennes bilder? Självklart! Jag tycker ju sånt är skitkul. Hon frågade också om jag ville pimpa en av produkterna åt henne. Så, fram med zebratejpen…

(för muspekaren över bilden för att se namnet på prylen, klicka bilden för att få upp beskrivning.)

Studsmattan

Återbruk är himla bra, för samvetet och miljön. Ibland lyckas man fynda också. Här om veckan hittade jag en annons för en begagnad studsmatta som ingen ville ha. Begagnade studsmattor har ett löjligt lågt andrahandsvärde eftersom tillbehören som snabbt slits ut är nästan lika dyra som själva studsmattan. När kantskyddet eller skyddsnätet går sönder väljer de flesta att köpa helt ny studsmatta istället och slänger/ger bort/säljer den gamla trots att det inte är något fel på dem.

Här om veckan hittade jag en annons för en studsmatta med skyddsnät som ingen vill köpa. Den hade en reva i skyddsnätet som jag enkelt kunde laga med lite snöre. Den hade legat ute ett tag och intresset var noll. Jag fick den för 200 kr. På säljarens gräsmatta stod en liknande men sprillans ny studsmatta i något större storlek.

IMG_6404Sedan skulle den sättas ihop. Sven var inte ett dugg sugen på det projektet, men det var jag och Ottilia. Jag fick upprepa för Sven ett antal gånger att jag inte tänkte begära hans hjälp bortsätt från att flyttas över kartongen från bilen till altanen innan han motvilligt lät kartongen komma upp på altanen. Det finns få saker som gör min man så stressad som när jag är pigg och vill göra saker samtidigt som han är trött och bara vill vila på soffan. Att människor som fick höra om mina planer reagerade med att säga ”då måste Sven hjälpa dig” gjorde nog både honom mer orolig och mig mer beslutsam. Nu blev det en principfråga också. Kan själv, för fan! Han märkte snart att han faktiskt blev lämnad i fred och kunde njuta av semestern på det sätt han ville.

IMG_6402Vad kan jag säga? Att sätta ihop studsmatta är ett plockepinn, speciellt när man inte fått med den tillhörande instruktionsboken. Både jag och Ottilia älskar sånt här. Personligen älskar jag att Ottilia älskar sånt här. Hon är duktig också. Hon har inte mycket till tålamod men är väldigt händig. Man ger hennes en shiftnyckel så skruvar hon fast alla muttrar på nolltid med en bestämd minen. Ber man hennes vara still en stund så ingen klämmer sig när rören ska tryckas ihop -ja, då är det någon som klämmer sig för hon kan inte låta bli att börja dra i något. Hon är liten så hon kan sitts inne under studsmattan också, precis där alla muttrar skulle fast. Assistenten gjorde förstås all muskel-göra. Med hennes lyfthjälp kunade jag och Ottilia vara delaktiga i allt arbete.
Det var varmt som i en bastu i eftermiddagssolen, men skitskoj. Rören blev brännheta så vi fick använda arbetshandskar.

IMG_6397IMG_6394IMG_6396IMG_6398IMG_6400IMG_6402IMG_6409IMG_6408

Till slut stod hon där: vår studsmatta. Hur Ottilia hade ork att ge sig upp och  faktiskt studsa på den är för mig en förundran. Vilken lycklig tjej!
Jag hoppas hon minns det här när hon är vuxen. Vem vet vilket skick jag är i då. Jag vill att hon ska minnas sin envisa morsa som händig trots vissa fysiska motsättningar. Jag vill att hon ska fortsätta gilla att sätta ihop saker själv. Att hon ska minnas hur mamma såg till att hon fick göra det. Att hon fick vara med och göra själv. Hur hon med lite draghjälp fick sätta dit fjädrarna, fästa stålpinnarna och skruva fast muttrarna. Jag vill att hon ska minnas att det inte alltid var pappa som gjorde ”mansgörat.” Att vi gjorde det och att vi hade roligt! Att hon hoppade begagnade lilla studsmattan till solen gick ner.

IMG_6414IMG_6416IMG_6411

I en hus…

Att köpa grejer och fylla dem med andra grejer, det är min grej det.

Ett gult hus med snapsglas i blev det den här gången.

Fancy pants

Idag har det varit fantastiskt väder, men det har jag totalt skitit i för idag jobbade Lisa som hjälper mig att sy. Det blev fyra nya tights som får lysa upp min sommar!
20140706-211150-76310422.jpg

Livsomställningar är ett heltidsjobb och skaparveckan är min semester.

Så var det dags för Skaparveckan igen! Den hölls 9-13 juni, mitt i studentveckan. Vi var ändå ett troget gäng som samlades på Mullsjö folkhögskola för en aktivitetsvecka med fokus på skapande aktiviteter. Vi var tio personer, både skaparveteraner och nykomlingar. Själv befann jag mig någonstans däremellan då jag varit med en gång förut, ändå kändes det som att jag varit med i hela mitt liv. Stämningen i gruppen var härligt bra och lärarna kom ihåg oss alla. Jag hade assistent med mig och dessutom en tolk hela dagarna. Vilken lyx! Till en början kändes det konstigt att någon ständigt berätta vilka som rörde sig omkring mig och vad de andra kring borde pratade om. Jag brukar vara så fokuserad på personen som håller i mikrofonen till min hörselslinga.

IMG_6014Som vanligt fick vi välja två ämnen av tre: silver, keramik eller textil.   Det är en härlig känsla att använda sina taktila sinnen för att tämja materialet och skapa något kreativt. Ni anar inte! Det ger mig en känsla av styrka och glädje. Det är både terapeutiskt och IMG_6016tålamodskrävande. Gemensamt för upplägget i de olika ämnena är att man får jobba ganska självgående med sitt projekt som man valt och be om hjälp vid behov. Alla gör inte samma sak. Det gör också att vernissagen i slutet av veckan blir väldigt spännande då man får chans att se vad de andra deltagarna knåpat ihop.

Borden är täckta av svarta dukar och smyckade med blommor. Keramiken står för att torka och kan ännu inte visas upp, men det finns ett bord med resultaten från silversmidet och ett bord från textilen. På spridda platser ovanpå silverbordets svarta yta ligger smycken i blänkande silver tillsammans med respektive namnskylt och stora gröna blad som dekoration. Jag började med ett hängsmycke till mamma. När det var klart hade jag tid kvar och råkade snubbla in i ett ganska avancerat projekt att tillverka ett halsband. Det blev skitmycket jobb. Många har gjort ringar eller halssmycken och stämplat in någons namn eller tänkvärda ord.  Arnold har gjort örhängen, mysgubben som just fått sitt första barnbarnsbarn och är den som varit med längst här.

20140619-221827-80307142.jpgVid textilbordet ligger mestadels färgglada sjalar som lyser mot den svarta duken. Det har tryckts med olika tekniker och verktyg. Rolf har gjort en svart tygväska och på köpet lärt sig sy med symaskin utan syn. Själv har jag som vanligt tagit makten över IMG_6006skolans hattstockar och gjort mig en hatt som nu sitter fastnålad på ett vitt frigolithuvud vid bordets bortre ända. Mörkt jeansblå, med ett svart band och stor tjollifjong på sniskan. Jag tänkte göra en lite överdrivet dimensionerad rosett först men gillade IMG_6008inte hur det såg ut när jag böjde filttyget hit och dit. Nä, jag fortsatte böja till det plötsligt blivit ett jag-vet-inte-vad och då var jag nöjd. Mest var jag nog trött på att böja filt, men jag var väldigt nöjd.

Jag åker hem väldigt skitnöjd faktiskt. Aldrig att jag hade tagit mig tid för att skapa min hatt eller mina smycken hemma. Sådant prioriteras ständigt bort för alla måsten som får gå före. Livsomställningar är ett heltidsjobb och skaparveckan är min semester. Vilken jäkla fröjd att få ägna timmar åt att fila skiten ur en liten silverring och skita i allt annat.

Zebra my ride!

10341496_10152175912547379_7740633009032318768_nOrken är ganska begränsad just nu efter en intensiv veckan men jag har en stark kapacitet att ignorera det. Det är en användbar egenskap, men lite farligt också. Två dagar i rad har mitt på dagen sagt pang så får jag jätte ont och hela jag rasar ihop några timmar. Trots att det hände igår efter att jag och Ottilia varit och käkat lunch med FSDB på Goda rum vid Kumla sjöpark och jag fick sova och vila resten av dagen kunde jag inte riktigt hålla mig i skinnet när jag vaknade utvilad i morse.  Jag tänkte ta det jättelugn. Det var min plan, men så var det så att Ottilia hittade lite rolig vävtejp som jag köpt medan hon var med sin mormor i Göteborg. Jag hittade dem i en korg på Rusta när jag var där i jakt på något helt annat. Jag valde en knallrosa och en zebrarandig och tänkte ”det här kan man helt klart göra någonting roligt av.” Ja, det kunde man.

10298807_10152175912747379_6822805277691613476_nDet började med att vi pimpa Ottilias sänglådor. Den tråkiga vita sängen blev väldigt mycket roligare. (Trädet i bakgrunden är ett exempel på en annan gång jag gick lite pysselmaniac med en väldigt händig assistent.)  Sedan gick vi lite bananas kan man säga på lite alla möjliga grejer. Om kroppen inte sagt ifrån fram emot elva-tiden hade vi nog tappat kontrollen totalt och klätt in hela lägenheten i zebratejp.
Sista projektet, när Ottilia tröttnat blev att pimpla mitt åk också.

Pepparkaksfamiljen

20131201-101115.jpgI fredags bakade vi pepparkakor här hemma. Det gick till ungefär som vanligt vilket innebär att vi fått en rejäl bit pepparkaksdeg av svärmor. Jag och ottilia busar mest och äter av degen medan Sven allvarligt sköter arbetet och morrar åt oss att låta degen vara. Mamma lovar att inte äta mer deg och blir två minuter senare påkommen med att smyga in en perfekt rullad degboll i munnen. Ottilia skrattar så hon nästan kissar på sig.
Det blir inte jättemånga pepparkakor och mamma får ont i magen. Pappa är lite skadeglad. Det bli i alla fall någon tredjedel över som sparas i kylskåpet till bakning av pepparkakshus.

Pappa går på öl- och whiskymässan. När han vaknat nästa dag frågar han mamma…
– Åt du pepparkaksdeg igår. 20131201-101020.jpg
– Ja, när vi bakade. Jag har fortfarande ont magen.
-Nej, åt du deg igårkväll?
-Nej, jag har förätit mig på den skiten nu. Hurså?
-Hmmm, då har jag ätit upp resten i natt helt själv.

Då bli mamma lite skadeglad.
Han slapp magont i alla fall.

En rolig grej med att ha assistent är att de när man gör såna här mysiga familjegrejer kan hjälpa till att ta bilder medan man är igång. Att hon lyckades fånga ögonblicket då jag tjuväter deg och sven går syn på mig är ganska svårslaget. En anna kul grej var ju att jag klätt ut mig till pepparkaksgubbe med mustaschformat piecingsmycke. Ottilia blev så exalterad av allt bus att hon började kasta sina strumpor på oss. Hon träffade mig rakt i ansiktet och den fastnade faktiskt i mustaschen. Oslagbart. Vilken jäkla rolig dag!

(Klicka på bilden för att se den i större format)

Hattmodisten

Skaparveckan på Mullsjö inleddes med silversmide och följdes sen upp av ämnet ”textil”.  Läraren har förberett textiltryck, vävning och tovning men jag lyckades flirta till mig inträde till rummet med hattstockar och hattmaterial. När hon väl övertalats var hon väldigt uppmuntrande av mitt projekt. Jag fick använda kokplatta och kittel för att få till ånga, klockad hattstock, gammalt styrjärn och starka kemikalier som ska penslas i hattarna. Jag var galet nöjd. Det var nästan fem år sen jag jobbade på en hattstock sist, men jag kom ihåg ganska bra. Det blev den formen jag ville ha.Bild: Graciela Gonzalo Sundstrom

Grundmaterialet till filthattar är snordyrt. 350 kr styck. Jag gjorde ändå två stycken: en lila och en turkos. Mitt mål med den knappa tiden man hade var att hinna forma båda hattarna och pensla dem. Det man inte kan göra hemma. Jag hann. Jag hann också forma en estetisk liten filt remsa som ringlade sig runt den lila hatten samt lite snabba små dekorationer. Dem gjorde jag medan jag otåligt väntade på att en hatt skulle torka. Vi hade cirka åtta timmar uppdelat på två dagar på varje ämne. Sedan hade några extra timmar att lägga på valfritt ämne. Där emellan hade vi friskvård och lite annat.

Bild: Graciela Gonzalo Sundstrom

Ett kalas att minnas

20130502-080721.jpgI söndags hade vi barnkalas för Ottilia. Det var riktigt skoj. Ungar är så roliga. Vi hade inget stort barnkalas. Vi bjöd fyra barn och tre kunde komma.  Vi lekte lekar  och käkade glass med fruktspett. (Allt blir roligare när det sätts på en pinne.) När de lekt en stund till på Ottilias rum hände något spännande.  En tjuv hade varit här och stulit godisstrutarna som barnen skulle få. Kvar fanns istället ett brev där det stod ungefär så här: ”Hej. Jag är ledsen att jag stulit ert kalasgodis men jag var faktiskt väldigt godissugen. Jag får inte äta godiset förrän på lördag. Det säger min mamma. Därför har jag gömt godiset.  Jag har gömt det så bra att jag själv inte minns vart det är, men det gör inget för jag har lämnat ledtrådar så att jag ska hitta det igen. Det är bara jag som kan hitta godiset, för ingen annan vet om att den första ledtråden ligger under Ottilias kudde. Hälsningar godisskurken.”

20130502-080634.jpgSå fort jag läst ordet kudde var barnen försvunna i jakt på godiset. Skattjakten var igång. De hittade alla ledtrådar och till slut en skattkarta som visade var godisstrutarna var gömda ute i på lekplatsen på vår innergård. Väldigt lyckat! Alla hade väldigt kul, men minstingen blev lite orolig för den där tjuven. Vädret var fint och vi fortsatte leka ute resten av kalaset.

Inför kalaset när jag planerade lekarna och mysteriet var Sven ganska avigt inställd till det hela. Han var inte sugen på att planera och tyckte att barnen kunde leka utan att det ska ordnas och styras så mycket. Vad kan jag säga? Han hade ju rätt. Man behöver absolut inte styra barns lek  på ett kalas. De är nog så påhittiga ändå. Jag lade ner mina planer. Sedan när kalaset närmade sig kände jag ändå hur jäkla gärna jag vill spexa och fixa med kalaset. För sjutton att sitta i ett annat rum och fika kanske räcker för sven men inte för mig. Jag genomförde lekarna och skattjakten. Det var jättekul och kändes jättebra. Jag har funderat på varför sådana där smågrejer känns så viktiga för mig just nu. Jag skulle vilja  säga att det enbart handlar om Ottilia och hennes  önskemål men ärligt talat så har jag nog också ett själviskt motiv. Jag tycker att det är superkul att leka med barn och vill göra det.20130502-080702.jpg Jag vill också att Ottilia ska se det och spara den bilden av mig för framtiden. Mamman som är med, är glad. Som busar och härjar. Planerar magiska strapatser. Hennes mamma är ofta trött och ledsen, men när mamma orkar och är glad blir det till viktiga stunder att spara i minnesbanken. Vem vet vilken mamma hon kommer ha i framtiden. Kommer det vara en sjuk mamma som inte orkar vara med? Kommer det vara en mamma som inte ser kalaset som ordnas? Kommer det vara en mamma som inte orkar röra sig så mycket? Tänk om det blir en mamma som bor på ett sjukhus. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag vill ordna ett kalaskul femårskalas, spara minnena på ett säkert ställa och hoppas att vi får planera något lika kul nästa år igen. Kanske överkompensera lite men vem kan klandra mig?

Så blev det helg. Vad ska vi gör nu?

20130310-095022.jpgKall lördag! Trevlig lördag! Produktiv lördag!
Vi började dagen med att vinka av Sven innan han försvann till jobbet, sen släppte vi in golvläggaren som skulle lägga nytt golv i vårt kök. Efter det bar det av mot kulturfestivalen Systerskap. En trevlig tillställning men de politiska personangreppen de kallade konst var bara för larviga.Vi hittade dock en fantastisk pysselworkshop för barn. Vi gjorde snygga masker och glittriga glasögon.

Lunch på rosalis, köpte gamla tidningar på kavalkad.
20130310-095240.jpgHem.Kaffe med Sven
Vila

Sedan var det dags att hämta ut utdelningen från Elims bytardag. De senaste två veckorna har jag rensat igenom och märkt Ottilias kläder, skor och leksaker. Sven lämnade in dem i fredags och efter försäljningen idag fick man komma dit och hämta sina pengar. Jag älskar allt med bytardagar för det är bra på så himla många sätt. Själv får man ett extra tillskott i hushållskassan samtidigt som vi blir av med gamla grejer som inte gör nån nytta i ett förråd. En del av summan skänks till arbetet i att bygga brunnar i Afrika och sakerna som inte sålts skickas till Lettland. Dessutom bidrar man till återanvändning som är en bra sak för miljön.
Det gick bra för oss. Vi sålde grejer för 1800 spänn. Skänkte 400 till afrika.

Åkte hem.Hittade ett nästanfärrdigt snyggt köksgolv.
Nöjda
Vilade
Vinkade av Sven för en partykväll med kollegorna
Sen dukade vi upp för melodifestivalen. Bubbelvatten, popcorn och chips.
Jag såg inte så mycket för Ottilia dansade framför TVn som vanligt.
Jag hörde inte heller så mycket för Ottilia sjöng Sean Banans låt hela kvällen.
Mysigt hade vi i alla fall.

Allt detta trots onda fötter. Inte illa. Inte illa alls…

Kahuna, pyssel och huskärlek, det är en bra helg.

Bra helg! Blev bjuden på massage, förälskad i ett hus och hade pysseljunta med tjejerna. Juntan var väldigt trevlig, jag glömde totalt bort att pyssla och bara pratade. Ottilia och hennes tre småkusiner har fått mig att omvärdera vad ett stökigt barnrum är. De tog ordet ”stökigt” till helt nya höjder. Min assistent är en ängel som erbjuder sig att städa upp efter barnaskaran denna sena kväll.

Massagen jag var på igår var rätt speciell. Det var Kahuna-massage. Massören använder uppvärmd mandelolja och arbetar i ett väldigt varmt rum. Tekniken är väldigt annorlunda mot vad man är van vid, påminde lite om thaimassage fast helt annorlunda. (Uhm, va?) Det var helt galet skönt.

Här är ett klipp men näää, det är inte jag som ligger naken på bordet.

Vi tittade då alltså på ett hus idag. I huset bodde en liten flicka på 1,5 år som Ottilia lekte med. När vi åkte därifrån frågade jag Sven vad han tyckte om huset. I hans ställe svarade Ottilia (fem år snart) ”Jag tyckte att det var ett jättebra hus, men kläderna i garderoben var för små!”
Knasunge!

Hemmagjord nutella

Mmmmnamnam! Jag är en riktig gottegris. Så är det, men jag kan inte trycka i mig godis hur som helst då jag är rörelsehindrad.  Om jag går upp i vikt är det väldigt illa för min hälsa och jag kan inte träna som vanligt folk så då blir en hälsosam kost skitviktigt.

Här är dock min senaste godsak som jag bara inte kan leva utan: Hemmagjord nutella. Den smakar typ som nötkrämen man köpte i små påsar som barn. Men den där nö tcremen innehåller med socker än nötter till skillnad från mitt hemmagodis.

Foto:http://www.roliga-saker.se

Ingredienser:

175 g hasselnötter
4 msk sukrin2 msk kakao
2 msk kokosolja
1 tsk vaniljpulver

Mixa hasselnötter ett par minuter så oljan i nötterna pressas fram. Tillsätt övriga ingredienser och mixa liter till. Smaka av. Den senaste jag gjorde lade jag till en extra msk kakao för att få lite mörkare smak men smaken är som baken. Ner i en glasburk och in i kylen. När den stått ett par dagar och ”vilat” smakar den oh, så gott!
Klart!

Sukrin är ett naturligt sötningsmedel som används mycket i asien. Det tillverkas av bland annat svamp och frukt. Det innehåller kolhydrater som inte tas upp av kroppen.

Ett hörn i köket fick lite kärlek idag

Idag har min man varit en hjälte och frostat ur frysen. Jag tyckte det lät som att lägenheten skulle bli kall och såg det perfekta svepskälet till lämna lyan för lite shopping. Jag har varit i desperat behov av byxor ett tag nu men inte riktigt låtsats om det. Jag har haft två hela byxor och under den senaste månaden har det gått hål i båda två. På ett par har det inte synts så jag har haft dem till jobbet jämt och ständigt. Hemma har jag kört på mysbrallor ellet det andra paret. Jag hatar verkligen att köpa byxor. Provrum är ett elände med starka lampor och trånga utrymmen. Så var det idag också. Jag provade byxor på esprit och Cubus. På båda ställena fick jag prova om utanför hytterna för att det var så omöjligt ljus. Sen hade jag tappat tålamodet. Jag hittade ett par jeans som var rätt okej men hade ingen lust att betala för dem.

Då fick jag till inredningsbutikerna istället. Jag har ett hörn i mitt kök jag velat få ordning på och jag hittade den perfekta grejen för det. En sorts pelarhylla eller kakfat på två våningar från min favoritbutik Nice. Det gjorde mig på riktigt gott humör för det har gjort om lite i butiken så man lättare kommer fram med rullstolen till kassan och min favoritdel av butiken. Yes, mer sånt!
Det är jättegulligt att butikerna på Marieberg har satt upp små skyltar med punktskrift utanför varje butik som anger butikens namn, men hur ska man som synskadad hitta till de där små skyltarna? De kanske vet nåt som jag inte vet, men jag har frågat andra synskadade och de fattade det inte heller.
Hur som helst, en bred gång in i en bra affär gör mig glad så jag gick iväg och köpte de där rätt-okej-jeansen också.

Nu har kökshörnet som Gud glömde fått lite kärlek här hemma också. Frysen är ren och frostfri.

Ottilia kom hem mitt i vårt stökbök från en övernattning på landet hos mormor. Hon var jätterolig. Hon är precis som jag när jag varit bort. Först fick hon små arga utbrott över saker man omöjligen tror att en vettig människa kan få utbrott av som huruvida innehållet i en kopp är honungste eller honungsvatten. Det visade sig behöva lite mjölk, då blev det honungste som dög. Sen satte hon igång och städade sitt rum. Hon plockade undan alla leksaker, dammsög och dammtorkade golvet helt på egen hand. Hon var verkligen skitduktig. Där fick man skörda frukten av att man ända från början envisats med att hon ska vara med och städa sitt eget rum. Hon brukar alltid få hjälp men bara om hon är med och städar själv. Jag tror jag ska ta ett foto av det och rama in för det här lär väl inte hända igen förrän hon är 25 år och själv mamma.

Härligt att Ottilia är hemma igen. Härligt att alla är friska igen. Jag hade ett riktigt mardrömsbesök hos jourtandläkaren igår. Det visade sig att när de drog ut visdomstanden förra veckan fick de med en bit av käkbenet. De sydde igen såret men när jag fick magsjuka lossnade stygnen och det kom ner skräp i såret. Det ledde till infektion med feber och dålig läkning. Att rengöra det och skrapa bort dåligt läkkött var inte nådigt, men idag har jag betydligt mindre ont än jag haft tidigare.
Mannen, han fortsätter sin hjältebana och lagar kvällsmaten. Jag lutar mig bakåt i soffan och råkar hitta en inredningstidning menad just för mig.20121228-192848.jpg20121228-192906.jpg

Bild

Doftgott

 

20121220-203319.jpg

Det doftar gott hemma hos oss nu. Apelsin och nejlika.

Finrummet

20121104-132656.jpg

Igår gjorde jag något kul och kreativt. Jag har aldrig försökt mig på något liknande. Med hjälp av min pysselglada assistent Petra gjorde jag en väggmålning i Ottilias rum. Ett stort träd med stora lila prickar som löv.
Man och barn skickade jag ut på landet för bättre arbetsro. Sven åkte hem till sin syster, som tog med hela högen ungar till farmor. Papporna stannade kvar i Hallsberg med ensamrätt om TVn med fotboll på. Man kan säga att hela familjen fick göra det de allra helst ville.

Vi började med att rita upp trädstammen med blyerts på väggen som vi sedan fyllde i med brun färg. Den bruna färgen lyckade vi blanda ihop av gamla färgslattar. Militärgrönt och lilarött blev en helt okej lilabrun trädstamskulör tillsammans. Det svåraste i hela projektet var utan tvivel att skära till schablonmallarna så de blev jämna och fina. Vi använde en vass rakbladskniv och schablonplast. Det var riktigt svårt att få dem helt jämna. Vi fick slänga många misslyckade alster innan vi var nöjda. Vi tejpade upp schablonerna där vi ville ha dem och duttade på färgen med vanlig disksvamp som vi delat på mitten. Det behövde målas två gånger så innan vi flyttade schablonerna fick vi låta det torka och måla igen. Det tog lite tid men tillfälle att göra nya schabloner efter hand. Till slut hade vi inte mindre än 10 runda schabloner och då gick det fortare.

Det tog mer eller mindre hela dagen att få det gjort men det var väldigt roligt och det blev skithäftigt. Klockan 8 på kvällen var vi klara och helt slut. Ottilia kom hem sovandes från kusinerna. När honvaknade imorse var det riktigt kul att få överraska henne.
Hennes docksäng hade vi också passat på att måla. Sven var en hjälte och lade på en sista strykning när jag och Petra låg övertrötta i soffan efter vårt dagsverk. Docksängen var riktigt tråkig innan, träfärgad med fläckar på. Inköpt på loppis förstås för ett par år sen för typ 40 kr. Nu har den blivit knallgrön istället.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kaaaaaaos!

Just nu renoverar vi om här hemma. Det är totalt kaos. Inte bara för att alla ottilias grejer står i vardagsrummet utan också för att det inte går riktigt så smidigt som vi hoppats på. Det dyker upp nya skavanker som sven bara måste få spackla över. (Jag tror att han blivit beroende.) När vi började måla på Ottilias väggar lossnade tapeten, och under den fanns tre lager av tapet till som lossnar. Unders är det gips. Till en början fick jag panik som jag vanligen får när jag har en plan som går i stöpet. Är det rörigt runt omkring mig måste jag ha full kontroll över vad som händer och sker i övrigt. Jag behöver en bestämd plan och håller mig till den. Jag är mycket envis. När det tills slut spricker får jag min ångestattack. Jag skällde lite på sven och bölade. Började envist måla väggen under ett köksskåp. Skakig, ja förstås. Varje gång armen ”stack iväg” i en ryckning kom den färg där det inte skulle komma färg och min assistent fick komma och torka bort. Till slut lade jag i alla fall ner penseln och accepterade faktum. Då skrattade jag bara åt eländet. Skitväggar! Haha!

Okej, det löser sig ju. Kanske inte på en gång, kanske inte så lätt, men vi har bra hjälp till hands från min mammas sambo Anders. Jag håller mig bort från olycksområdet. Snart är det sovdags, sen kalas –mitt i allt kaos. Det kommer bli så skönt att inte se lägenheten en stund.

20121020-114641.jpg

20121020-114650.jpg

Näää, jag är inte naken. Jag har ett linne på mig och kliar mig tydligen lite bekymrat i huvudet.

Vi dödar alla blommor, men…

Vi har ett nytt litet projekt här hemma som vi pysslar med: olda alfaalfa-groddar. Ottilia har dem på sitt rum. I måndags lade hon dem i blöt över dem och på kvällen spridde vi ut den i grodd-lådan vi köpt. Sen är det vara att hälla vatten över dem morgon och kväll. (Idag fick sig min iPhone också en liten dusch.) Vattnet som samlas i behållaren under vattnar vi våra smultronplantor med. 

20120815-195757.jpg

Det växer så det knakar och imorgon är ska vi käka upp dem Ottilia älskar groddar. Hon leker att de är maskar. De är löjligt nyttiga och smakar typ som ärtor. Här är ett litet bildspel…

Detta bildspel kräver JavaScript.

En pimpad panthera

Jag är lite knäpp, det vet vi allihopa. I fredags var jag på den däringa fotograferingen och igår, söndag, åkte vi iväg på familjevecka i Dalarna. I lördags blev jag pysselsugen och det slutar som vanligt att jag har värkande armar i tre dagar efteråt för att jag spännt dem och ansträngt dem.. Jag ville fixa till ett par gamla hattar och började försöka sy på kantband. Det gick skitdåligt. Jag var bara för skakig. Min assistent fick ta över arbetet. Men för den saken skull kunde jag ju inte sluta pyssla. Jag gav mig på rullstolen istället och pimpade den. Klippte (inte så raka) remsor av ett mönstrat tyg och virade runt drivringen på ena hjulet. Sweet! I går morse klockan sju gjorde jag den andra ringen också. Vi limmade på en blomma på rullstolsväskan med superlim också. Kul med lite färg på stolen. Lättare att köra den är det också nu när drivringarna inte är så hala.

20120806-204633.jpg

20120806-204651.jpg

20120806-204643.jpg

Lära sig klockan

 

 

Morgonpigga som vanligt har jag och Otti pysslat denna morgon och gjort en klocka som nu sitter på kylskåpet.  

20120720-094259.jpg

20120720-094315.jpg

En solros för Malin

Min semester börjar inte förrän nästa vecka men det känns som om den börjat lite halv redan nu. När jag tittar i min kalender på veckans uppslag är den nästan tom. Här brukar vara fullproppad av möten med handläggare, sjukgymnaster, samordnare och annat som hör funkislivet till. Den här veckan har jag bara jobb, ett besök hos ljudingenjören och ett hembesök av fru psykolog. Det känns väldigt lagom. Jag satsar på att inte behöva boka in något mer heller. Förhoppningsvis är det precis vad jag behöver.

Idag har jag föresten gjort något väldigt rehabiliterande och spontant. Jag åkte iväg med ass. Elin till plantagen och köpte lite smultronväxter. De är nu planterade en fyrkantig zinklåda på vårt altanbord. Det gick väldigt enkelt och snabbt att göra. Jag köpte också en solros och planterade i en genomskinlig vas. Den ska jag sitta och titta på i sommar när jag tänker på minnen av min vän Malin. Det var hennes favoritblomma. När vi planterade den kom en liten, liten fågel och satte sig precis bredvid. Hon satt där en lång stund och bara tittade. Totalt orädd! ”Det är säkert Malin” sa Elin. Tja, kanske det, kanske. Det är en rar tanke om inte annat.

Sådana tankar är bra att hålla kvar inom sig för om man känner sig glad av det, spelar det egentligen ingen roll om det är sant eller inte.

20120702-184405.jpg20120702-184437.jpg

20120702-184453.jpg

20120702-184526.jpg20120702-184533.jpg

20120702-184540.jpg

Söt som citron!

Det har varit en riktigt tuff vecka. Jag har fortfarande samma besvär med Cippen. Har åkt på en förkylning också så jag lever på hoppet att det är den som är boven och att allt blir bra igen bara jag blir frisk. Jag självbehandlar med slemlösande och voltaren. Kan ha cippen korta stunder innan huvudvärken blir för jobbig.

Midsommarhelgen spenderade jag med familjen i Uskaboda hos min mamma och hennes sambo Anders i hans sommarstuga. Det var väldigt mysigt. Min assistent Emy fick tolka mycket och det gick hur bra som helst. När jag hade huvudvärk avläste jag taktilt med en hand. Min favoritgrej med midsommar är helt klart att få göra en fin midsommarkrans till Ottilia. Jag är bra på att binda kransar bara jag har en assistent till hands att köra lite med. Årets krans blev riktigt kompakt och bra, till och med efter att den torkat höll den sig fin.

20120625-194337.jpg

20120625-194343.jpg

Idag hade jag varit i Lillån med Linda och ridit på hennes häst ”Citron”! Det var riktigt skitskoj. Vädret var rena motsatsen: regn och blåst. När vi ryktat Citron gick vi inte ut och red. Vi gick och tog en fika istället. Jag hade med cupcakes och bjöd på. Sen svingade jag mig upp på hästryggen. Okej, kanske inte riktigt. Jag fick hjälp upp för en trappavsats och därifrån kunde jag häva mig på hästen. Jag red på en barbacka gjord istället för en sadel. Det var riktigt härligt. Jag var osäker på hur det skulle gå att rida för det var i alla fall något år sen sist, men det gick hur bra som helst. Jag red en stund i paddocken. Hon löd mig och det kändes väldigt tryggt. Sedan tog vi en tur i bostadsområdet. Då ledde Linda hästen åt mig. Jag tror jag måste börja rida igen. Det är som när man blir bjuden på  chips av nån och vet att det är en tidsfråga innan man ber om ett till. I värsta fall kan man inte hålla sig alls. I  en skenmanöver kastar man sig plötsligt över påsen och tuggar i sig allt på en gång.

20120625-194450.jpg

20120625-194500.jpg

20120625-194509.jpg

20120625-194545.jpg

20120625-194553.jpg

20120625-194602.jpg

20120625-194610.jpg

20120625-194619.jpg

20120625-194624.jpg

Attans Elsapelsa!

Ibland har man en bra idé och tror att man är unik med den. Sen upptäcker man att ens svägerska tänkt precis samma sak.  Jag har letat kökssoffa på blocket ett par månader nu och varit på g att köpa flera stycken men något har alltid gått i stöpet. Tanken var att köpa en gammal och måla om den i någon kul färg. Idag läser jag Elsas blogg och får se det här en neongrön kökssoffa i hennes kök. Noooo!

Jag tänker ändå inte överge min vision. Jag hade ändå inte tänkt måla den i samma färg. Jag ville bara vara ensam om denna extravaganta idé.

Snyggt Elsa, skitsnyggt!

http://fraupels.blogg.se/

 

 

Maskinens fel, inte mitt!!

Den senaste tiden har drabbats av den där viljan att fixa nåt. Klara nåt. En fysisk bedrift. En släng av ”kan-själv-feber”. Då blir självförtroendet också plötsligt väldigt skört. Det är väldigt jobbigt att inte klara saker själv helt plötsligt. Det är inte så att jag är ledsen över vad jag inte klarar, jag kan bara inte acceptera det. Jag måste hitta nåt jag inte tror att jag klarar, och klara det. Även om assistenten hjälper mig räknar jag det som MIN bedrift. Jag fick en fixidé om att jag, Sven och assistenten skulle bygga staket till altan själva. Min pappa sa till mig att lägga ner. Det älskar jag honom för. Vem som helst fattar ju att det var en urkorkad idé. Mina andra hetsiga planer om stockholmsresor, renovera kökssoffa, rensa förrådet, måla om köket och alla andra idéer som drabbat mig har jag också efter lite klok självinsikt lagt åt sidan. Man kan inte göra allt på en gång. En sak i taget, lilla vän. Jag vet egentligen vad jag klarar och vad jag bör undvika.

Okej, mitt sladdhus var en sån grej jag genomförde men sen tittade jag på den och tänkte. Några hål i en snygg kartong är ingen riktig bedrift. Det mättar inte mitt lilla monster. Idag hade vi fixardag. Då tog jag mig an ett projekt jag velat göra länge: sy med symaskin. När jag sökte assistans fick jag ange om det var något fritidsintresse jag skulle göra men inte klara utan assistans. Jag sa att jag skulle vilja rida och prova att sy med symaskin igen. Så, idag lånade jag en jättegammal Husqvarna för att ta mig an draperierna i sovrummet och sy om dem lite. Det gick bra, med assistentens hjälp sydde jag hela dan. Vi blev nästan klara. Petra, min assistent tittade på sömmarna och sa ”Vad sjukt fult det blev!” Hon har helt rätt för den gamla symaskinen var helt hopplös. Jag är ändå helt sjukt nöjd för det var maskinens fel inte mitt. Jag gjorde det bra.

Såg en bra chickflick ikväll: The jane austen-bookclub. Good shit!

I ett hus vid sladdens slut

Jag har pysslat till en bra lösning på alla våra fula laddare som orsakar ett virrvarr av sladdar: Ett sladdhus. Inne i huset (inköpt på lagerhause) har vi ett grenuttag med strömbrytare vars sladd går ut via baksidan av huset. På framsidan sticker ändarna av alla laddsladdar ut så man lätt kan koppla dit mobiler, surfplattor, CI-batterier, hörselslingor o.s.v. o.s.v. Varje sladd har jag dessutom duktigt märkt (både i lådan och utanför) så man slipper förvirring under dagar hjärnan inte riktigt samarbetar.

Nöjd!

20120516-190150.jpg

20120516-190158.jpg

20120516-190210.jpg

20120516-190221.jpg