Category Archives: Så gör vi hemma

Tomtemord och grantoppers

Jul! Wow, vad snabbt det gick! Hösten försvann i ett poff!

Ottilia gillar att pyssla ihop sin egen kalender. Hon får välja en kalender att ha. Det började med vi ett år hade glömt köpa chokladkalender och när vi skulle göra det typ 29 november var kalendrarna borttagna. What?!
Då gjorde vi en egen kalender. Tog locket till en vit papperskartong som gått sönder, prydde den med gran av grönt silkespapper och glitter. Jag köpte dumlekolor som vi slog in som små numrerade paket som fäste i julegranen som julgranskulor. Det var en asgrym kalender.
I år rotade ottilia fram roliga burkar, askar och lådor i diverse storlekar. Den blev riktigt cool. Hon skulle fylla den med polkagrisar, Medan hon var hos sin pappa ordnade jag det och i varje burk la jag också en lapp med en gåta för sånt skit älskar hon.

Och just det, julgranen. Vi tog alltså in den igår. Jag tar vanligen in den dagen innan julafton men igår hade vi dubbel assistent för att julshoppa och då kändes det som läge att också få in granen. Förra året lånade jag julgransfot. I går köpte jag en i gjutjärn på Clas Ohlsson. Den färger tio kilo och ett stort kar för vatten. Ingen risk att katterna välter den. Jag plockade upp julgranspyntet med det klassiska ”Lägger runte ner mobben så får dunte va med, Ottilia!” iPhonezombien förvandlas till ett litet ljus och dyker ner i jullådan med mig. Men var är julgransbelysningen? VI letar igenom huset och ger upp.Den har fått fötter (eller kanske rullstol.) Okej, men då får vi bli kluriga, kreativa och hitta nåt annat som lyser. Inget som lyser för starkt bara. Hmmm, medan jag funderade hade Ottilia rivit ner slingan av rosagråturkosa ljusbollar från sin loftsäng och drog ut i vardagsrummet. Perfekt! Vi kom samtidigt på att vi när vi ändå hade en otraditionell gran med ljusbollar kunde gå all in. Och inte ha rött i granen. Pärlgirlanger, guldkulor, vitt glitter och hängande kristaller gjorde sig vintrigt och fint utan det röda. Vi hade lite kul med att testa knäppa grantoppers också, men behöll våra guldiga stjärna.

Vi har inte julbakat, men vi har julpysslat lite. Vi gjorde en pepparkakskyrka. Den blev skitfin. Ottilia bröt isär pepparkakshjärtan och gjorde gravstenar. På taket satt en skumtomte. Häromdagen hördes ett skrik i huset.
”MOOOOORD!”
Mamma fnissar,
”MAMMA!” Hon kommer utstegande från köket. ”VAD HAR DU GJORT?!”
”Jag? Varför tror du att det skulle vara just… okej, det var jag.”
”En oskyldig tomte, mamma!”
”Men kom igen, du har ju ätit typ alla non stop och det var ganska kul med en huvudlästad tomte på taket.”
”Stackars tomten” Säger Ottilia samtidigt som hon tugga i sig tomtens kropp. Jag pekar på den ”Den va ju ändå redan dö” fnissar hon.

Jag tror förresten att jultraditioner är nåt som föräldrar och äldre släktingar skapat för att lyckas bryta loss barn och ungdomar från sina mobiler. Fast ni vet, på 90-talet var det datorn, på 80-talet videon, på 70-talet… Det funkar i alla fall väldigt bra. Oavsett om en riktar in sig på dåliga samvetet eller den inre julglädjen så funkar det.

Annonser

Vi är inte neggo, vi… fryser.

Vi hade en hel del problem på resan. Bra resa, men inte problemfri. Jag kommer skriva om det någon dag när jag har lust. Just nu är jag fullt upptagen med att komma hem och återerövra mitt vanliga liv. Det känns som att jag varit borta två år, inte två veckor.

När jag satt på bussen från Mui Ne till flygplatsen tänkte jag; Det blir fint att komma hem till sitt rara hus där allt är så himla proffsigt anpassat. Bekvämt!
När jag rullades av planet genom den iskalla glastunneln på Arlanda tänkte jag; Vänd för fasen! För jag fick en köldchock och kroppen ryckte i smärtsamma spasmer.
När vi kom hem hade svärmor varit där, satt på värmen och tänt en brasa. Jag tänkte; Det tar sig.
Tre dagar låg jag i smärtor och försökte inte tänka alls. Jobbade med det praktiska kring assistansen förstås för LSS är en stad som aldrig sover.
Fjärde dagen återvände jag till jobbet och allt kändes fint. Jag kom in mitt i förmiddagsfikat. Kollegorna frågade ”Åh, hur har du haft det?” Jag svarade. ”Vi har haft det skitfint, men det är härligt att vara tillbaka!” Varpå någon utbrast ”Eh, varför?”

Svenskar är inte så positivt lagda. Vi kan ju få skylla på att vi fryser.

Här skall juuuulbakas!

Det var väl självaste *beeeep!* Jag skulle baka saffranskolakakor här på morgonkvisten med Ottilia.
Hittar inte receptet.
Letar i en kvart på nätet, men hittar det.
Ottilia  får tråkigt och går på toa.
Plockar fram ingredienserna.
Hittar inte vaniljpulvret.
Hittar inte saffranen.

Inte i  kryddlådan.
Inte bland bakgrejerna.
Hittar vaniljpulvret bland måtten.
Saffranen fortfarande försvunnet.
Kidnappat? Nä, tänk!
Vart lägger en assistent saffranen om hon inte lägger den bland kryddorna, bakgrejerna eller maten?
Jag letar sedan bland porslinet, hushållsapparaterna, besticken och i kylen. Tror jag att assistenten är dum i huvudet? Är jag dum i huvudet?
Nä, men man blir ju desperat.
Jag ska J-U-L-B-A-K-A
Assistent nr 2 ringer assistent nr. 1 för att fråga var hon lade saffranen när vi kom från affären för en vecka sen.
Assistent nr.1 svara inte i telefonen
Klockan är kvart över åtta en lördag morgon.
Friskt folk svarar inte i telefonen då.
Vore ju bara dumt.

Jag är inte friskt folk.
Jag är en morgonpigg kvinna som ska julbaka.
För jag har fått en hushållsassistent i födelsedagspresent
Snön utanför fönstret har triggat mina julkänslor, men jag är väldigt traditionell och tillåter mig inte att pynta innan 1 advent.
Det har blivit en grej liksom.
Men en matmor med en egen skinande hushållsassistent bakar glatt hela november.
Bara hon hittar sin saffran.
Det gör hon.
I sin handväska.Ganska självklar plats faktiskt.
Lägger man dem i matkassarna kommer de ju bort så lätt.

Okej, Yes!
Vi hittade saffrans-fan
Smöret har stått och blivit rumstempererat som det ska.
Perfekt! Var är Ottilia? Gick hon inte på toa?
Hon är inte på toa.
Var är hon?
Hon ligger och sover bredvid pappa.
Stackarn har ju varit uppe sen fem och tjatat om att vi ska baka.

Okej, matmor kanske också behöver vila lite…

Så, ett par timmar senare sitter jag framför ugnen och tittar på kakorna som gräddas där inne. Mmm namnam. Ottilia och jag fick till det till slut. Score!
Det doftar gudomligt. Jag  trodde att kakorna skulle bli knallgula faktiskt, men de här ser ju… ut som helt vanliga kolakakor.
Ottilia, hade vi saffranen?
Vi hade inte i saffranen.
Julbak kan ta sig i *beeep* och *beeeeeeeeeeeep* i en *beeep* för julkakor är bara  *beep beep beeeeeeeep.*

God jul då.

 

Maffiatalk

Sven    – Nu är bastun fixad i alla fall.
Jag       -Pastorn fixad?
Sven   -Hahahaha, pastorn fixad!
Jag      –  Jaja, bastun fixad.
Sven  – Det där var vad jag sa första gången. När det gäller att höra fel är du rätt otrolig.
Jag    -Va?
IMG_8699

”Vuxna förbjudna” står det på skylten som hänger vid dörren.

Klockan är halv tio, fredag kväll. Ottilia har ett litet pyjamasparty. En kompensation för att jag förra helgen ställde in inflyttningsfesten vi skulle ha då jag inte mådde riktigt bra. Hon grät bittra tårar då av besvikelse och vi bestämde att hon skulle få hitta på nåt kul den här helgen istället. Hon fick bjuda två vänner max. Jag slog två flugor i en smäll också. Ottilia är ju en sucker för att planera och förbereda saker så den här veckan har jag lyckat locka henne till skolan om morgonen och sängen om kvällen med glättiga mutor i det temat. Att hon ska få göra en lista nästa dag över bra pyjamasaktiviteter eller planera maten funkar lite larvigt bra faktiskt. Annars ignorerar hon ju allt man säger. Vad ska vi köra med nästa vecka?

Nu har de tre små monsterna härjat runt här ikväll. De är riktigt roliga. De började med att göra tacos. Sedan hade de fuffens för sig. De påstod att de tittade på barbie på plattan, men det var uppebart att de gjorde nåt helt annat på paddan. Det var extremt hemligt och värt att fnittra över. Varje gång nån öppnade dörren kastade Ottilia  sig över plattan som om de haft en porrfilm igång där. (Närå, det är lugnt. Det finns föräldrakontroll på plattan.)
Sen smög de ut också, men kom snart in igen. Det roliga är att de den ena kompisen blåljuger ivrigt och väldigt uppenbart. ”Nä, vi stod bara en stund här på gräsmattan.” Ottilia upprepar alla lögnerna. Inget annat. Bara lögnerna. Ni gick väl inte utanför tomten? ”Nääää” Sedan säger den andra kompisen rakt ut vad de gjort. ”Vi smög och kikade in genom grannens fönster.”
Sen börjar första kompisen igen. ”Men vi smög baaara på gräset” och ottilia försäkrar ”bara på gräset… min hand är kladdig. Jag har fått kåda på den. Lukta!”
Duktigt att få kåda på handen utan att gå i närheten av skogen!

Det har varit en rätt skön kväll. Ungarna har belägrat ena TVn. Sven har tittat på fotboll på den andra. Jag har läst ”Kvinnan på tåget” med en skål chokladbitar bredvid mig. Ungarna har flugit förbi emellanåt som en flock tjattrande apor. Allt de passerar ramlar ner. Saker flyger ut ur garderober som sprids som granatsplitter. Korståg i jakt på rekvisita till en film om äkta kärlek ena stunden, kläder så man ser ut som en kille nästa stund. En halv flaska läsk spilldes ut i tredje. Sen blir det åter tyst, för då är det så där hemligt igen. ”Vuxna förbjudna” står det på skylten som hänger vid dörren.

Jag älskart!De är så gulliga och roliga.  Jag kan bara tänka mig hur det blir när de är större och de hittar på fuffens på alvar. När de försvinner ut i natten och INTE kommer tillbaka. När de lärt sig behärska lögnartekniken och faktiskt har något ordentligt  att ljuga om. Än så länge är de ju så… ovetande.

Höstmornar

Det är min sista semesterdag idag. Jag ser fram emot att återvända till jobbet. Jag har ju ett ganska roligt jobb så jag känner inte alls den måndagsångesten som Facebook färgas av just nu. Däremot känner jag stor motvilja till att återgå till Ottilias morgonrutiner. Att försöka få upp en unge ur sängen som bara vill sova, ordna frukost till en som inte vill äta, tjata hål i huvudet på na så hon gör sig klar och få iväg den levande stoppklossen till bussen. Efter första skolveckan är det varje morgon mer hopplös än den förra trots evig uppmuntran och profylaxandning. Nu börjar Sven jobba natt också, så nu måste hela rutinen ske utan att han väcks.

Man skulle kunna önska att det var skolan det var fel på. Att hennes lärare slog henne med jättelinjalen som hälsning var morgon, att det bodde huggormar i skolbänken eller att maten smakade fis. Då skulle man bara kunna byta på skolan och skälla på kommunen. Men nej, sån ”lycka” har vi inte. Ottilia  trivs i skolan. När hon kommer hem därifrån berättar hon att hon haft roligt och att maten var så himla god. Inte en enda orm på hela skolområdet.
På morgonen vill hon dock inte dit. Varför då, gumman? Tråkigt. Man måste vara inne och ute.
Eh, va?
Jag fick ingen vidare förklaring.

Nä logiskt tänkande och föräldraskap har ingenting med varandra att göra.
Nu är det bara att tacka universums allmäktighet för att morgonen är över och att eftermiddan då skolan är bäst ligger framför en. Då har jag lovat både Ottilia  och mig själv att vi ska göra nåt kul ihop.

N

Någon fyller år snart

Ottilia fyller år snart. 7 år. Helt galet att min lilla sockerfis är så stor. Då ska det vankas barnkalas också och jag älskar sånt. Fast barnkalas är inte vad det var förr. När jag säger förr, menar jag innan skolstarten. De flesta kalasen hålls inte hemma längre. Det är proffsarrangerade kalas på Örebro slott, skojlandet och allt möjligt. Skitkul, men shit vad dyrt! Vi har råd, det är inte det. Vi vill bara hellre lägga pengarna på annat som att måla huset innan det börjar mögla eller hitta på nåt kul i sommar. Det fick bli kalas hemma. Nog vore det kul att bjuda hela klassen, men det vår bli nån annan gång. Typ när vi har en trädgård man kan vara i.

Vi har en beprövad tradition att Ottilia får bjuda lika många barn som antalet år hon fyller. Vi började när hon var tre och då bjöd hon sina tre bästisar på dagis. Tema har hon haft på varje kalas också. Sånt tycker hon är kul och jag tycker det är skitskoj att ordna. Något år hade hon tema ”prinsar och prinsessor” efter att hon läst boken ”Som prinsessor gör.” Då hade vi i förhand målat toarullar i guldfärg som ungarna klippte till kronor och silhuett_loggasmyckade. Barnen hade också med sig sin favoritnalle som också fick små kronor och vara med på kalaset. Ett annat år var Ottilia insnöad på detektiver och gåtor. Då ville hon ha ett mysterium. Så vi ordnade en jakt på godispåsarna som stulits av en godisbandit. Förra året hade hon cirkustema så vi ordnade grejer att leka cirkus med på vår altan. Samtliga gäster dök upp till kalaset som cirkusprinsessor. Det blev skitmysigt. Enkla kalas med påhittiga ideér blir ofta väldigt bra.

I år har Ottilia pratat om vampyrkalas hela vintern, men så här fram emot våret tröttnat på det. I fredags ville hon hade tittat på TV ville hon ha tema ”let´s dance.” Som partyplaner visste jag inte riktigt hur jag skulle jobba med det. Jag tittar inte ens på programmet  och jag tänker inte hyra in Ingmar Stenmark. Nog tävlingsdansade Sven som barn, men jag tvivlar på att han eller nån annan vi känner skulle ställa upp som danslärare. I morse fick Ottilia dock en helt ny idé. Hon vill ha tema ”Glitter.” Tack och lov, det temat kan man göra hur mycket som helst med. Hon ville att inbjudan skulle se ut som en och den slängde vi ihop idag på vanligt papper. Sånt är jag rätt bra på. Oj, vad nöjd hon blev.

Nu har skickats med posten så nu är det bara resten kvar. Om två veckor smäller  det.FullSizeRender-10

När vi tapetserar

Nog händer det lite grejer här i det nya huset ändå. Även om listan över vad som ska göras tycks växa snabbare än listan över vad som avverkats. Jag ska nog få tummer ur snart och ta lite bilder. Måste bara, ni vet, städa först.

I söndags fick Ottilia upp sina tapeter på rummet i alla fall. Min svägerska Elsa är kung på att tapetsera och hjälpte oss. Sven kan inget om tapeter och ville inte tapetsera. Jag kan inte heller tapetsera så jag överkompenserade väldigt entusiastiskt genom att köpa mängder av onödiga tillbehör på Rusta och klä mig i fulaste arbetarkläderna. På morgonen taggade jag Elsa på facebook och skrev att idag ska vi tapetsera! Tjoho! Jag fick gå in och rätta mig själv senare, för allt jag gjorde den dagen var att skruva bort två elkontakter. Sedan satt jag mest och såg glad ut medan Elsa for upp och ner på trappstegen med klister och tapetvåder. Hon ställde frågor som ”Frida, vill du att vi ska skära tapeten precis i skaven till listen eller låta den gå över lite?” Jag kisade fundersamt och svarade varje gång ”Jag ser inget. Jäkla motljus! Vad  tror du blir bäst? Då gör vi så.”

Slutresultatet blev jättebra. Tapetmönstret i sig är ju minst sagt jobbigt för ögonen, men det är ju Ottilia problem. Hon fick välja själv och ville inte ha någonting annat efter att hon sett rosa leopardtapeten. Passar minst sagt bra  ihop hennes walk-in-closet utan väggar som hon har mitt i rummet också.

Naken

Jag älskar våran dusch. Jag älskar den av den enkla anledningen att den är extra stor. Ingen bautadusch, men de där extra 10-15 cm vi lade till på duschdörrarna i glas gör att den känns underbart rymlig för mig. Man behöver mer plats om man duschar sittandes, än om man duschar ståendes. Så är det bara. Jag upptäckte en sak första gången jag duschade där. Eller egentligen upptäckte jag ganska många saker, som att det är otroligt skönt med takdusch när man kan sitta under den. Det kunde jag inte i förr duschen. Takduschensstrålar föll framför mig istället för på mig. Jag upptäckte att jag inte når golvet och att vi behöver en hylla att ställa schampoflaskorna på. Att vi borde placerat handfatet annorlunda och… jag, jag upptäckte ganska många saker. Fram för allt upptäckte jag att man i en dusch med klara glasdörrar blir väldigt mycket mer naken än bakom ett duschdraperi. Även om assistenten vände ryggen till kände jag mig naken. Även om assistenten brukar tvätta håret på mig naken, hjälpa mig med underkläderna naken och att ta mig in i duschen naken brukar jag inte känna mig naken. Jag brukar inte tänka på det. Men nu ville jag plötsligt vara ensam och även om jag litar på att assistenten inte tittar så känns det lika intimt att ha henne i rummet som om hon stått i duschen med mig. Så, numera går assistenten ut och kommer in när hon behövs. Jag behöver bara hojta. Tack vare takduschen behöver jag inte anstränga mig så mycket heller.  Att duscha har plötsligt förändrats från något kallt, tungt och svårt som jag snabbt ville få överstökat till att blivit avslappnande och behagligt.

Så kom hon hem från skolan…

Vilken liten retsticka!
– Hur var det idag i skolan?
– Bra.
– Ohhhh, berätta.
– Nä, jag ska dricka vatten, säger hon och går inte alls för att dricka vatten.
-Men… Vad gjorde ni?
-Jag minns inte, svarar hon illmarigt och finurligt. I handen har hon en gul ros.
-Vilken fin ros. Vem har du fått den av?
-Vet inte…
Skitunge liksom! Hon hade uppenbarligen haft en bra dag, men jag fick inte ett vettigt ord ur henne förrän hon senare använde min dator och jag i en snabb aktion övermannade henne och stängde igen den.
– När ru berättar hur du har haft det i skolan idag får du fortsätta spela!
Tro mig, hade hon lekt med dockor hade jag satt en kniv mot barbies strupe, tro mig, men det hade inte varit i närheten lika effektivt som att stänga igen datorn när hon är inne i nåt.

Jag fick veta att de ätit Skabetti (hon uttalar det så) och köttfärsås till lunch. Hon har ritat och på rasten lekt ute med Nelly och Svea. Rosen fick hon av de stora mellanstadiebarnen. De andra barnen hade skolväskor. Svea också, men den såg ut som en stor handväska.

Kronisk förälskelse i svensk sommar

Semestern har varit skitrolig och skitjobbig. För att börja med det skitjobbiga så har jag fortfarande inte full personalstyrka. Det har varit omöjligt att få in någon varaktig personal på sommaren så det har blivit mycket olika vikarier och det har emellanåt fungerat helt okej och andra gånger rena mardrömmen. Jag längtar verkligen efter att ha alla mina samtliga ordinarie assistenter tillbaka som förhoppningsvis är utvilade efter sina semestrar. IMG_6350Trots att semestern spetsats av inskolningar, arbetsintervjuer och främlingar i vårt hem har jag fysiskt mått väldigt bra och orkat mycket. På så sätt har det varit en riktig drömsemester. Jag har hittat på mycket med mina vänner och har gjort utflykter med familjen och haft jäkligt kul. Liseberg, eko-gård på landet, barnens ö, fester och härliga middagar. Jag och Sven hade ju vårt lilla äventyr i Karlslund då vi ramlade ner i Svartån. Jag är lite töntigt  nöjd över studsmattan som jag och Ottilia satte ihop tillsammans.Vi har gjort massa annat
pyssel också; sköldpaddor av kapsyler, kort, garnbollar och allt möjligt. En dag gjorde vi en helgrym picknick till en äng i närheten där det finns en massa bra klätterträd. Sven hade tränat dagen innan och sa att han inte ville klättra, men sen skulle han hjälpa Ottilia att klättra och rätt var det var hade han tagit sig IMG_6354längst upp i en björk. Assistenten fick använda min arm för att visa vart han var. Vädret har ju varit helt underbart. Jag har älskat värmen och det har varit ganska lustigt att se på Facebook hur många som klagar över att det är för varmt och att andra i sin tur klagar på dom med någon vitsig kommentar om hur dom kommer att sakna det här vädret i vinter. Då fick jag en spontan lust att lägga ut en allmän klagan över dom som klagar över folk som klagar på vädret. Men jag har låtit bli. Jag är kroniskt förälskad i Svensk sommar oavsett om den är varm eller kall. Är den kall är den ändå bra mycket varmare är svensk vinter. Är den otäckt varm är den ändå bra mycket behagligare än svensk vinter. Extra varm sommar har tydligen varit extra bra för mig. Jag mått toppen och orkat massor.

Att skriva en annons

Nu när vi hittat en bil som vi vill anpassa och var det igår dags att påbörja försäljning av vår nuvarande bil. Vi älskar vår bil. Om det inte vore så att vi skulle anpassa en bil och veta att den här måste hålla minst 8-10 år innan vi kan anpassa en ny bil hade vi inte kommit på tanken att sälja bilen. Den är bara tre år gammal.

IMG_4586I går skulle vi lägga ut en annons på blocket och då blev våra könsroller förbannat tydliga. Inte minst för att Sven drack öl, tittade på VM och spelade candy crush samtidigt som jag var trött och överseriös. Jag hade varit ute och fotograferat den svarta skönheten. Prova att fotografera en metallicsvart bil i besvärligt starks kvällsljus med hårda skuggor. Det är en riktigt pain in the ass och nu ville jag bara få bilen såld snabbt och lätt medan Sven ville  göra överlycklig försäljning. Han ville att vi skulle lägga oss strax över vad andra liknande bilar på blocket låg på och jag ville lägga mig under. Han var dock inte svårövertalad, medan jag var totalt orubblig och kompromisslös. Helt jävla omöjlig var jag och snackade omkull honom varje gång.

Han ville skriva in tekniska förkortningar och fackspråk medan jag raderade det och istället skrev in vanliga svenska ord som vem som helst kan förstå. ”Miljöbil som drivs på etanol/bensin” istället för ”ECO2FLEX FUEL.”

Han var dock på gott smålulligt humör och godtog min diktaturstil. Annonsen blev nog ganska bra i slutändan

Spana in den här

Vem terroriserar mig?!

Vaknade av att jag ramlade ner från sängen. Såg inget, hörde inget. Jag var fortfarande halvt kvar i drömmen och fattade ingenting. Sven drog upp mig på en gång och jag bara ”vad är det som händer? Vem terroriserar mig?” Först när jag satt upp och lampan tändes fattade jag vart jag var.

Jag slog i huvudet, höften, armbågen och tummen. A j!

När bakning är som bäst

20140126-142216.jpgSå kom vi hem till slut. Det har visst gått tre dagar sen dess, men jag har inte riktigt märkt av det. Jag har mest sovit och vilat framför TVn. Mått skit. I natt sov jag 15 timmar men jag känner mig inte så mycket piggare för det. Sven jobbar idag så jag tog mig kragen här på eftermiddagen och föreslog för Ottilia att vi skulle hitta på nåt kul. Vi bestämde oss för att baka. Hon ville göra ”stjärnkakor” så vi bläddrade runt i hennes nya kokbok efter recept och hon valde chokladbollasdeg.  Vi bakade med frikostig och regelbunden avsmakning. 20140126-142225.jpgHon gjorde 10 små strösslade chokladbollshjärtan, sen käkade vi upp resten av degen. Det är när det är så som bakning är som bäst.

Nu ska jag snarka lite till i soffan…

Morgonstund

Jag älskar morgnar när lilla familjen vaknar i en enda stor hög. Mysgrepp om varandra och kärlek all over the place.

Pepparkaksfamiljen

20131201-101115.jpgI fredags bakade vi pepparkakor här hemma. Det gick till ungefär som vanligt vilket innebär att vi fått en rejäl bit pepparkaksdeg av svärmor. Jag och ottilia busar mest och äter av degen medan Sven allvarligt sköter arbetet och morrar åt oss att låta degen vara. Mamma lovar att inte äta mer deg och blir två minuter senare påkommen med att smyga in en perfekt rullad degboll i munnen. Ottilia skrattar så hon nästan kissar på sig.
Det blir inte jättemånga pepparkakor och mamma får ont i magen. Pappa är lite skadeglad. Det bli i alla fall någon tredjedel över som sparas i kylskåpet till bakning av pepparkakshus.

Pappa går på öl- och whiskymässan. När han vaknat nästa dag frågar han mamma…
– Åt du pepparkaksdeg igår. 20131201-101020.jpg
– Ja, när vi bakade. Jag har fortfarande ont magen.
-Nej, åt du deg igårkväll?
-Nej, jag har förätit mig på den skiten nu. Hurså?
-Hmmm, då har jag ätit upp resten i natt helt själv.

Då bli mamma lite skadeglad.
Han slapp magont i alla fall.

En rolig grej med att ha assistent är att de när man gör såna här mysiga familjegrejer kan hjälpa till att ta bilder medan man är igång. Att hon lyckades fånga ögonblicket då jag tjuväter deg och sven går syn på mig är ganska svårslaget. En anna kul grej var ju att jag klätt ut mig till pepparkaksgubbe med mustaschformat piecingsmycke. Ottilia blev så exalterad av allt bus att hon började kasta sina strumpor på oss. Hon träffade mig rakt i ansiktet och den fastnade faktiskt i mustaschen. Oslagbart. Vilken jäkla rolig dag!

(Klicka på bilden för att se den i större format)

Låta en 5-åring laga middagen

Igår provade vi en ny grej här hemma. Ottilia lagade maten. Inte hjälpte till med maten. Hon är ju i trotsåldern och då hör det liksom till att krångla med maten och inte vill äta. Vi har haft mycket av den varan och det är så himla tråkigt när man  lagar mat och oavsett vad får höra ”Bläääää! Vill inte ha.”  Så, jag vill få henne mer medveten om att maten inte bara hamnar på bordet. Någon gör den. Någon har ansträngt sig och det är väldigt trevligt för den personen att höra att det smakade gott. Jag vill också stärka hennes känsla av att jag tror att hon klarar av att ta ansvar och göra viktiga saker. När jag la fram idén om att hon skulle få laga matern och jag bara skulle göra henne sällskap och förklara hur hon skulle göra blev hon helpeppad.

Hon gjorde falukorv i ugn för där kunde hon göra allt själv förutom att ta ut formen ur ugnen. Hon skalade morot, rev morot, skar korven, blandade såsen och hällde ihop allt i en ugnsform. Sen skar hon upp paprika till också. Jag kan konstatera
-Det tar tid. Man får inte ha bråttom utan låta barnet göra allt i sin takt. Leka med korvbitarna och sjunga powerballader om såsen.20131129-065101.jpg
– Man får räkna med att inte viss del av maten hamnar i magen innan  den är tillagad.
-Det är inte säkert att det är så mycket kvar av morötterna när de skalats ihärdigt och noggrant.
– Det blir enormt mycket ketchup i såsen.

Vi hade gott om tid och hon rev morötterna i mixern för att det skulle gå lättare. Jag gjorde inte mycket utan satt mest bredvid, drackkaffe och hanterade mina kontrollbehov. Man förvandlas lätt till kråkan (i Mamma Mu) eller C3PO (i Star wars) om man inte håller sig.

Det var väldigt roligt. Ottilia älskade det. Maten blev god men med en väldigt stark ketchupsmak. Det här ska vi börja göra en gång i veckan nu

Ett ömt samtal

Det är mycket omkring oss nu. Så är det ju. Vi lovar varandra att vi ska ta oss tid för varandra. Det gör vi. Och att vi inte bara ska prata hus och avlopp. Det finns andra saker som är viktiga också. Jo, det stämmer, ja.
Jag kände idag att vi fick några sekunders husbygge-fri ordväxling.
Då när jag låg och vilade i soffan. Du lutade dig över mig, pussade lite på mig tror jag och sa ”Du har inte glömt att det är fotboll imorgon va? Jag har sagt det så jag får väl titta va? TVn är min.”20131126-212300.jpg
Då får det klassas som ett ömt samtal.
Bara för att du sa det på det viset.

Men försök inte tro att den smörjan funkar nästa gång!
Onsdag är Greys anatomy-dag.

När kaffemjölken tar slut innan solen gått upp

Morgonpigga jag vaknar som vanligt kl 6. Då är det gött att ha assistent som jobbar journatt. Åh, kaffe! Sen tar mjölken slut. Då är det gött att assistenten som jobbar bor granne med oss. På eget initiativ ger hon sig ut i snön för att hämta lite mjölk ur sitt eget kylskåp. (Jo, hon vill också ha mjölk i kaffet.) Vilken hjälte!

IMG_4240HUr ska jag lösa det här när man bor i ett hus på landet? Det finns ju grannar där också, men de gillar med största sannolikhet inte att man väcker dem i gryningen för lite komjölk. Jag vet att jag när jag var liten och lika morgonpigg brukade lomma över till grannarna kl 5 på morgonen för att leka med deras barn som också var mina sysslingar. ”Frida, gå hem!” Jag var välkommen alla tider på dygnet utom då. Tänk att välsignas med barn som sover på morgonen och så bor man granne med lilla Frida.

Det blir till att kvällsinventera kylskåpet var dag för att överleva i bushen eller storhandla. Kan man frysa mjölk  nån tro? Hur långt är det till närmsta bonde?

Ungar, liksom! Vuxna då, liksom?

I morse hade Ottilia svårt att bestämma sig för vad hon ville ha till frukost. Till slut kom hon fram till att hon ville har yoghurt och gröna ärtor. Jag och assistenten Lisa tittade på varandra och bara ”åhhh ungar liksom”.
– Är det gott tror du? Frågade Lisa.6a00d8341ca0eb53ef0120a53f7a33970b-320wi
-Japp!
-Du vill inte ha musli då? Frågade jag.
– Nej, jag vill ha yoghurt och ärtor sa jag ju.
Hm… ja, varför inte? Lika bra att hon får prova, tänker jag. Lisa häller upp yogurt i en skål och hämtar gröna ärtor från frysen. Hon skakar om påsen lite och är precis på väg att börja hälla ärtor i yoghurten när Ottilia ropar.
-NEEEJ! Vad gör du?
– Du ville ju ha ärtor! Försvarar sig Lisa.
– I en ANNAN SKÅL förstår du väl!

Ja, just det. Självklart. Det var förstår så du tänkte. Our bad!

Tant

Min dotter håller mig på jorden. Hon får vardagen att kännas hyfsat normal ändå. Hon tycker att det är kul att rimma så vid middagsbordet turas jag och Sven om att säga ord som hon ska rimma på.

Lampa
Trampa

Pappa
Tappa

Mamma
Tant *fniss*

Hus
Bus

Frida
Tant

Hm… Konstigt!

Även en sladdrig saccosäck måste få saker gjorda

20130906-093047.jpgDet är fredag morgon. I natt frös jag och skakade som ett asklöv av feber. I sex dagar har det hållt på. Nu har jag tagit ipren så febern gått ner tillfälligt. Jag är väldigt trött på att läsa och se på TV.  Jag börjar tänka på allt jag skulle behöva göra. Opraktiskt när man ligger här som en sladdrig saccosäck och har sex assistansfria timmar framför sig, men jag har en taktik för såna här tillfällen. Innan morgonassistenten sluta kl 09.00 agerar hon sekreterare och dikterar en lista över alla måsten som ilsket störtar omkring i mitt huvud och krockat med varandra.

Listan blir lång, men när man väl fått ner det kan man styrka sånt som man inser inte är så jäkla bråttom. Markera sådant jag behöver  hjälp med och vad jag kan ordna själv under dagen när jag har ork över. När man får det på papper känns det inte alls lika stort och kvävande.

Shit, jag älskar mina listor!

Rambon av alla förkylningar

Jag är inne på min fjärde dag med feber, men jag klagar inte. Jag är nämligen sån att jag inbillar mig att jag är bättre än alla andra förkylda stackare om jag inte klagar, speciellt på facebook. Helvetet må frysa till is innan jag klagar över halsont på facebook. Jag höjer mig över sådana svaga aktioner. Jag vet att jag inte är bättre än andra, men det är ju skönt att inbilla sig att man är en rambo med snuva. Nä, istället skriver jag ett blogginlägg om min snuva och delar på facebook. 20130905-102849.jpgJag upperätthåller min rambofasad men låter alla vet att det är lite synd om eländiga lilla jag. Helst ska ni inte ens märka min klagan som smygs in.

Jag är ganska rambo här hemma också. Min man är också förkyld, inte riktigt lika förkyld som jag, men han klagar desto mer. Han klagar och skämtar om sin ”manliga förkylning” om vartannat medan jag snäser åt honom att hålla käften. Emellanåt grymtar jag ”Fy fan!” åt mitt eget elände.

I mitt elände känns det väldigt skönt att jag alltid vinner den här leken. Eftersom jag har neurologiska sjukdom så slår en liten infektion ut mig totalt. Nervsmärtan som ingår överträffar huvudvärken, febern, sårig hals och sömnbesvären. Jag är rambo av alla förkylningar och min seger över Sven och alla andra förkylda krakar är söt som honung.

Död åt sopsorteringen

Jag tänkte att jag skulle slänga lite skräp, som tog upp plats på köksbordet, medan Sven var ute med komposten. Det slutade med ett krig med sopsorteringshinkarna. Hur i helvete ska man sopsortera under diskbänken där man inte ser? Skitsoper! Sven kommer tillbaka till en Ilsken fru. ”Jag skiter i miljön. Död åt sopsorteringen!” Sen lugnar jag mig och tänker att det ska bli ganska intressant att se vad kommunen svarar när jag ansöker om anpassad belysning under diskbänken när vårt hus ska handikappanpassas.  Fniss!

Med fokus på Ottilia

Nu är vi tillbaka hemma. Vi har haft några fina dagar ute på landet med min pappa, lillasyster, farmor och brors son Edvin. Ottilia och Edvin har inte lekt så mycket med varandra tidigare. Nu fick de ordentligt med kvalitetstid ihop. Den spenderades mestadels till att cykla med små tramptraktorer kring poolen runt, runt, runt. Sen på onsdag förmiddag blev det plötsligt regn och rusk. Då blev det leka av och det var så mysigt att dem leka skola ihop.  Vissa ungar leker ju lätt ihop och andra gör det inte. Man vill ju att ens barn ska bli värsta bästis med sina kusiner men det måste ju komma av sig självt.

Annars då? Vi har åkt båt med morfar, sjungit med Gamma, plockat blåbär och badat. I onsdags kom Sven ut. Älskling! Han hade inte alls njutit av att ha lägenheten för sig själv. Han hade mest saknat oss.  Ja läste mitt förra inlägg och insåg att det lät som att vi hade bråkat. Det hade vi inte. Min morfar sa en gång att konsten med ett lyckligt äktenskap är att kunna förälska sig på nytt gång på gång i samma person. Det tror jag på.

Igår kom vi hem. Bakade LCHF-pannkakor med blåbär och vispgrädde till lunch. Sen tog jag med Ottilia till stallet för första gången. Hon fick lära känna Jenka och minihästarna.

Det har varit en härlig semester. Första en vecka dominerad med husbygge och sen en mysvecka med fokus på Ottilia. I september har Sven två egna semesterveckor med Ottilia. Fredagsfinalen blir att gå på cirkus scott som är i stan.

Det där rara, lilla barnet alltså…

20130602-195511.jpgJaha du, då sitter man här igen och sliter sitt hår efter ännu ett av Ottilias upptåg. Jag har haft en go vän på besök, Anne-Maj och hennes dotter Jenny. Anne-Maj har också dövblindhet så vi har tecknat taktilt för fullt. Jag hade visst lite dålig koll på min dotter och hon ville nog gärna vara lite delaktig så hon började leka frisör och fixa med mitt hår. Väldigt mysigt, men så känner jag hur jag är våt i nacken. Ottilia står och blåser med sin lilla hårfön i plast. Hon lekte med den på altanen igår så jag antog direkt att den legat ute i regnet. Den innehåller ett batteri så jag tog den ifrån henne. Men när våra gäster gått, då upptäckte jag den egentliga orsaken till min våta nacke. På soffans armstöd stod min och Svens laptoppar och på dem en liten plastskål fylld med vatten som ottilia doppat händerna i och sedan dragit genom mitt hår. Jo, datorerna var väldigt blöta.

*Inte läsa Lotta på bråkmakargatan mer! Inte läsa Lotta på bråkmakargatan mer! Inte läsa Lotta på bråkmakargatan mer!*

Nu är datorerna avtorkade och lufttorkade. Vätskan verkar ha hållit sig på utsidan ändå. Det är bara att prisa gud i höjden. Vända sig mot mecka och buga. Tack någon av indiens alla gudar. Någon måste ju haft koll på det här.

Det där rara lilla barnet alltså, jag borde skaffa en blå skrivbok och skriva ner hennes hyss. Ja jo, jag har ju en blå blogg men om jag ska skriva ner alla hennes hyss här, då blir det inte utrymme för så mycket annat. Hon är ett riktigt litet charmtroll.
20130602-195501.jpgIdag var vi och tittade på ett hus. Samtidigt som vi kom dit, kom ett annat par. Ottilia började snart prata oavbrutet med dem och följa efter. De pratade tillbaka och verkade tycka det var kul.  Jag sa till Ottilia att lämna dem ifred och följa med oss men de var redan försvunna alla tre och gick runt. Vi såg till dem lite då och då medan vi kikade på huset och när vi kom tillbaka ut i hallen var  Ottilia på väg att ta på sig stövlarna och följa med paret ut. Då sa jag stopp och sa till Ottilia att hon var tvungen att stanna inomhus. Senare i bilen hem fick jag veta att den där kvinnan som var där med sin man tydligen jobbar som kokerska på Ottilias dagis.

Men alltså, man vet aldrig med den där lilla tjejen. Hon kan ju verkligen hitta på vad som helst. Livet som småbarnsförälder är aldrig förutsägbart.

Halsa salt

Här om dagen testade Ottilia något nytt. Vi stod i köket och lagade mat när hon i ett nafs snor åt sig saltburken som står öppen och halsar  i sig innehållet. Tre vuxna personer kastar sig instinktivt och skrikande över saltkaret. Den reaktionen var ju tydligen jätterolig för nu försöker hon göra en repris så fort hon kommer åt. Detta trots att pappa efter första gången frågade om det verkligen var gått med så mycket salt och hon svarade ”Nä, det va blä!”

Nu är det secret service-bevakning av saltkaret här hemma.

Seriöst kaffenödig

20130504-073208.jpgVarit vaken sen 04.20 och börjar bli seriöst kaffenödig. Då upptäcker jag att jag schemalagt att assistenten inte börjar förrän kl 8.

Doh!

Om att våga cykla

Nu! Nu är det vår på riktigt. Så där så jag faktiskt kan vara ute utan termobrallor på riktigt. Igår hade jag en finfin vårdag. Jag hämtade Ottilia från dagis. Det är en härlig känsla när vintern är över och jag kan göra det igen.  Ottilia blir jätteglad över att det är jag som kommer.
Vi gick hem och plockade ut hennes cykel ur cykelboden. Hon fick den i födelsedagspresent för ett år sen man har inte velat cykla på den. Hon är rädd för att ramla. Den kom med stödhjul på men de var upphöjda så de inte gick att stödja mot. Jag har tjatat på Sven att han ska sänka ner dem men han har inte tyckt att det var en bra idé. Igår kom jag på att jag ju lika gärna kan göra det själv. 20130504-064024.jpgKnäppt att jag haft assistans i ett och ett halvt år och ändå fortfarande går och tänker att jag måste få sven att göra sånt som involverar att skruva eller spika här hemma. Puckat! Vem som helst kan ju skriva upp ett par stödhjul och pumpa cykeldäcken. Med assistentens stöd gick det finfint. Det var pilligt och lite svårt att se för stödhjulens ” rätta” höjd var mellan två skruvhål. Till slut fick vi till det och jag var lite larvigt stolt när jag presenterade den justerade cykeln för Ottilia med ett ”tada”. Jättefint, tyckte hon, men jag kanske kan cykla på den i höst istället när jag blivit lite större.
Stödhjul eller inte, hon var fortfarande rädd för cykeln. Hon är så gulligt när hon resonerar sig ur saker hon inte vill göra. ”Jag är inte så stor än och sparkcykeln passar mig mycket bättre.” Här har vi firat hennes femårsdag i en hel vecka och hurrat över hur stor hon är. Men just idag ville hon inte vara så himla stor längre. Inte just nu.
Att tvinga upp ett barn på en cykel hon är rädd för är nog inte lönt så jag föreslog att om hon vågade kunde vi åka bort till lekparken och ta med lite fika, men bara om hon rullade bort på cykeln. Annars stannar vi hemma och provar en annan dag. Efter en stund funderande ville hon till slut prova. Hon började med att provsitta på cykeln stilla och märkte att den inte välte. Assistenten hjälpte till att putta på. Hon märkte snabbt att det inte var otäckt alls och nu cyklar hon som en kung med stödhjul. *Yes!*

Det är en bra vårdag det!

Men ursäkta då…

Vad nu!? Här sitter jag och sjunger ”torn” med full dramatisk inlevelse när jag får en femårig liten hand över munnen. Va, var det inte bra? Jaha, stör barnprogrammen? Men mammas sång är väl ändå mer spännande än Artattack? Inte? Okej då. Om du lovar att inte ropa efter mamma mitt i ”How I met you mother ” ikväll när du ligger och inte försöker sova. Okej? okej. Jag tror inte ett skit på ditt löfte men vi säger väl så.

Men ursäkta då…

Vad nu!? Här sitter jag och sjunger ”torn” med full dramatisk inlevelse när jag får en femårig liten hand över munnen. Va, var det inte bra? Jaha, stör barnprogrammen? Men mammas sång är väl ändå mer spännande än Artattack? Inte? Okej då. Om du lovar att inte ropa efter mamma mitt i ”How I met you mother ” ikväll när du ligger och  inte försöker sova. Okej? okej. Jag tror inte ett skit på ditt löfte men vi säger väl så.

Ett par verbala kramar

En sån här dag när jag kommer hem och känner mig allt annat än duktig på mitt jobb med självförtroendet nerkört i botten hatar jag att det inte finns någon färdigskuren mat att värma hemma. Jag hatar att min man måste hjälpa mig att sköra maten, men jag älskar att jag inte behöver be honom. Att han bara gör det medan jag vräker ur mig klagomål över att inte riktigt lyckas. Sen klagar han lite över det han inte känner han gör bra på sitt jobb. Vi avslutar vår samförståndiga lunch ett par verbala kramar. ”Jag tror ändå att du är bättre på ditt jobb än vad du tror.” Det säger han.
”Det tror jag att du är också.” Så svarar jag.

Det är rätt gött att dela livet med någon.

En dramatisk ådra

”MAAAAMMA!” Skriker min lilla kotte så hela huset skakar när jag nattat henne och lämnat rummet. ”Ja, raring, vad är det?”
”Jag har ett sår i mitt hjärta.”
”Vad menar du?”
Hon drar en djup, dramatisk suck.
”Jag har ett sår i mitt hjärta för du gav mig ingen puss och kram innan du gick.”
”Åh herregud, det ska jag aldrig göra om!”

Så, problemet löst…

Inte lätt att få tyst på ett barn utan att själv låta. Mina teaterviskningar drunknar i Ottilias sånger. Till slut ryter jag till och väckte säkert själv den sovande pappan. När vi flyttar till hus ska vårt sovrum INTE ligga precis vid ytterdörren. Fram tills dess tänker jag silvertejpa munnen på lilla fröken trotsig varje morgon pappa jobbat natt.

Så, problemet löst!

20120730-132727.jpg

 

Titta här!

20130307-080129.jpgAtt vara fyra år och mitt i trotsåldern kan vara samtidigt som man har en mamma med speciella behov kan vara en riktig seriekrock ibland. Oftast ganska nyttigt och karaktärsdanande. Men när man t.ex. är ilsken som ett bi och mamma inte hör vad man vrålar då hjälper det inte att vråla högre och det tar sin lilla stund innan man lugnat ner sig och får fram sitt budskap.(Typ ”jag vill ha min prinsessklänning till gympan idag.) Hon lär sig ju mycket om att anpassa sig till andra människor på det viset. Att alla inte är likadana och att alla har olika behov. När hon vad mindre kunde jag tycka att det var synd om henne som får växa upp med en funktionshindrad mamma, men det tyckher jag inte längre. Hon har en jäkligt bra mamma och får precis allt hon behöver. Vissa stunder när hon automatiskt gör något som visar att hon förstår sin annorlunda mamma är helt magiska. När jag inte bett om det. Hon bara vet det.
Nu på morgonen sa hon ”Mamma, jag har gjort mig illa. Titta här!” Sen tar hon min hand och lägger den på sitt ben så mina fingertoppar landar på ett rivsår. Jag blåser på det och pussar på det tills det inte gör ont längre. Precis som vilken mamma som helst.