Kategoriarkiv: Resa

Där hade vi det bra alltså

Spenderade nästan två veckor på Rörö utanför Göteborg där min mamma hyrt hus. Där hade vi det himla bra.
#Tackvareassistansen #Familyfirst #Jagärbästpåmonopoljunior

Annonser

En ser inte vilka som iakttar en på dansgolvet ändå

I Göteborg för både jobb och nöje. Jag skulle gått ut med en kär gammal vän igår kväll, men han blev sjuk. Jag bestämde mig för att gå ut ändå. Sällskap hittar en ju alltid. Gayklubb var ledordet och jag slöt upp på Bee bar som serverade helt bedrövlig öl on tap men husets vin var bästastebäst. Fast mest var jag ute efter dansgolvet och där var det riktigt kul. Jag är inte särskilt försynt av mig. Jag älskar att dansa sittandes och leva ut musiken överdramatiskt. När en kommer ut på ett dansgolv i rullstol får en oundvikligen uppmärksamhet. Om en varken ser eller hör (annat än de blinkande lamporna och musiken) så är det inte svårt att strunta i hur en ser ut. En ser inte omgivningens reaktioner eller vilka som iakttar en ändå. Min assistent höll till precis bakom mig utan att delta och ibland stack hon fram en hand och syntolkade omgivningen. ”Tre snubbar dansar med dig nu.” ”Tjejen med tatueringen du mötte i baren vill nog dansa med dig” plötsligt en hoppig kram från ingenstans. Score! Assistenten var förstås också tolk när nån försökte prata med mig. Det var ju stört omöjligt annars. När vi fick ut för en nypa luft gick det ju lättare att med hjälp av hörselslinga prata direkt med folk. Hurra för teckenspråksutbildningen jag kostat på assistenterna! Ära vare att en vägrat begränsa sig till ett enda kommunikationssätt. Jädrar vilken tur att vi tog bilen istället för att promenera tjugo minuter till klubben för det var pisskallt och blåste. Det hade inte blivit nån dansa av och jag hade blivit sängliggandes två dagar efteråt.  

Klockan nolltre tändes alla lamporna och en bara ”Nämen, är det så här det ser ut här! Oh, är det dig jag dansat med halva kvällen? Goddag.” 

Skitkul kväll!
Soundtrack: What´s up av 4 non blonds som spelades under natten. Så bäst! Lyrics

En sväng till Tokholm

‹I höst ska jag vara med på en till av utställningarna av Kännbart. Det är finalutställningen som hålls i Stockholm på Scenkonstmuseet. Min mentor i projektet bad mig komma dit och se lokalerna för att få tydligare uppfattning om vad jag vill göra där. Hell yeah, tänkte jag som tacksamt tar emot ursäkter för att resa till Stockholm. Det blev en jävligt cool resa med udda människor, kläder gjorda av cykeldäck, vegomat, en CP-dragqueen och svindyr parkering. Men Stockholm har nån slags förbannelse över sig. När jag ska dit brukar alltid trubbel uppstå. Så även denna gång. Assistent med hjärtfel som tvingas avboka, hjälpmedel som slutar funka och till slut ett tillslag av kraftig yrsel dagen innan avfärd. Men det är ju inget vi inte överkommit förr. Löser det sig bara med assistans så löser sig allt annat. Bara en kan slappna av och ta hänsyn till omständigheterna under resans gång.. Acceptera att saker får ske i ett annat tempo. Jag fick med mig en assistent och har hen körkort så är det allt som behövs för att komma iväg.

Det var inte en dagsutflykt, utan tredagarsresa. Grundplanen var att proppa in så mycket networking och möten som möjligt. Det hade aldrig gått. Jag fick helt enkelt begränsa mig efter min förmåga och som tur i oturen så sket det sig med flera av mötena jag hoppats få till. Det blev inte ett galet tempo och jag fick till ledig tid för den medföljande assistenten genom att rekrytera en inhemsk talang. En radikal punkare med namnet Jösses som jag matchades med på tinder för några månader sen. Vi tog en fika då och odlade lite vänskap. Som de flesta hårda typer visade han sig vara en genomsnäll och rolig filur. Typer som tar livet med en klackspark men orättvisor och personlig assistans på största allvar passar ju fint som assistent hos mig.

Tisdag

Jag hade fortfarande yrsel vid avresan. Eftersom jag varit. Så sjuk innan hade jag inte kunnat packa omsorgsfullt och noggrant som jag brukar utan fick göra det på morgonen innan vi åkte. Jag fick med mig allt jag behövde men reducerade inte som jag brukar. Det blev ordentlig packning. Sedan avfärd. Jag bodde hos min kompis Astrid som är en snusande metalhead bosatt i Vallentuna norr om Stockholm. ”Nu ser det ut som det ser ut här, men det får ni ta för sån är jag just nu.” Skitbra, då känner jag mig som hemma. Det är så skönt när nån vågar säga så istället för att stressa över att få saker att verka perfekta. Perfektion suger ändå bara!

Efter lite vila åkte jag ockh assistenten inåt staden och mötte upp min unga syssling på gaybaren Secret Garden i gamla stan. Som familjen enda två queerisar är vi allierade från start. Skön böna! 

Onsdag

Mötte upp den nyrekryterade assistenten och sedan ärtan Annika som jag varit bästis med sen gymnasiet. Vi hittade stans mest otillgängliga café på Östermalm, klättrade in och åt en lunchmacka där.  Jag hade mitt möte på museet. Jag fick se att utställningen kommer ske i en helt fantastisk lokal. Blev peppad att göra något riktigt stort konstverk. ”Nu, har du chansen, Frida. Det är inte många som får möjlighet att göra något sånt här.”  Pirr i magen. Tog en tur och tittade på resten av museet också. Där visas saker som hänger ihop med all möjlig form av scenkonst.Museet öppnade i februari så det var riktigt nytt, fräsch och framförallt -anpassat.-  Barnet i en fick leka med udda instrument, se sig själv som dansande sträckgubbe, se gamla udda cirkusprylar, rekvisita i alla dess formen och massa annat.


Sen sprang vi fem varv på stan för att få tag på en nyckel och se till att nyckelägaren fick sin nyckel. Det behöver vi ju inte gå in så djupt på för allt berodde som vanligt på att jag försökt vara lite smart. Jag gömde Astrid hemnyckel i ett fack i bilen -för en vet ju hur det är med väskryckare i storstan. Sen gav jag bilnyckeln till min medresande assistent och gav honom ledigt. Hejdå!  Inte en tanke på att Astrid meddelat att hon skulle behöva nyckeln senare på dagen. Mötte upp Astrid och Annika på plattan. Ojsan. Släpade med dem till ledig assistent som chillade i Kungsan och vidare till bilen som vi lämnat vid museet och svulla parkeringspengar. Nåja, jag måste vara ganska söt för ingen blev arg på mig. Vi bara skrattade åt eländet och vi hade faktiskt tur med vädret. Nånstans där åkte jag rulltrappa också. Jag och assistenten skulle ta oss ner till plattan.

”Vad gör vi nu då, chefen?” Sa han.

”Ehm, hittar en hiss.”

”Du åker inte rulltrappa med den där stolen?”

”Är du knäpp eller? Nej!”

”Nä.”

”Vaddå, har du kört ned nån med rullstol i rulltrappa?”

”Kört och blivit körd.”

”Helknäppt. Tänk om den stanna. Då är man körd… Vi tar rulltrappan!”

”Säker?”

”Hissar är för töntar” Sa jag inte, men kunde gjort för hissarna i Stockholm är över lag helt fruktansvärt äckliga.

Japp, vi åkte rulltrappa och pratade på nervägen om hur ont det skulle kunna göra att slå kullerbyttor ner där.

Sen då? Jo, då avslutade vi dan på stan med en sväng till Hornstull som är min stockholmsassistents hemkvarter. Dit kan man åka om man gilla vegomat, secondhand och annat flumflum. Kände mig väldigt hemma. Vi besökte caféet Femtopia som föll mig perfekt i smaken. De hade också ett galleri där det just nu var utställning av en kvinna som tillverkar kläder, smycken och väskor av återvunnet material. Jag köpte en helt ascool väst gjord av cykelslangar,  ihopsydd med korsstygn.Den ska få bli rekvesita till en smutsig fotografering. Kanske också club-outfit om jag vågar riskera att jag dansar sönder den. Jag dansar inte försiktigt, jag. Tills vidare ska den få hänga på väggen och utstråla Steampunk! En fin tygpåse köpte jag också.

Kvällen spenderade jag och min medresande assistent med Astrid lagade mat som tack för inkvarteringen och hade en fin kväll.

Torsdag

Nu bar det av mot Uppsala. Eller ja, skogen utanför Uppsala där jag hittat ett guldkorn. För nån vecka sen blev jag nämligen tipsad om en blogg skriven av en CP-skadad dragqueen.  ”Han skriver om sånt som du skriver. Kolla!” Jag kollade och jag gillade. Den där människan borde jag göra nåt med tänkte jag och slängde iväg ett PM.  Himla bra tajming att jag skulle åt hans håll den här veckan. Vi åkte långt ut åt helvete i ingenstans och hittade där ett litet rött hus.  Väldigt otippat att hitta en färgglad dragqueen dygnet runt-assistans där. Mycket charmigt. Som taget ur Matrix eller Starwars. Piercad och tatuerad, späd kropp och långt hår. Bredvid sig hade han sin väldigt gosiga servicehund. En vit schäfer som kan öppna kylskåp och tända lampor. Det är så övercoolt att träffa människor som har det där fantastiska drivet som jag själv har, men som faktiskt lyckats omsätta sina ideér till vinstdrivande verksamhet. Så coolt med nån som visste vem han var vid 12 års ålder och kom ut som homosexuell.  Han har ett tufft projekt på gång som jag kan hjälpa till att styra upp. Det ska bli skitspännande.

Det. var inte lätt att slita sig därifrån. Hundra hejdå, vi måste ses mer och en varm kram. En hund vars päls jag skulle kunna flytta in i. Mmmm… gosigos. Hemåt med en kropp som vid det här laget värkte nåt så fruktansvärt. Stockholm är många störiga trappsteg och kullersten. Som långa, vassa stumpstickor in i fötterna och upp i benen. Fy fasen, men det var det värt! Så, så värt!

Läs mer!
Bloggen livetsomcpdragqueen

Scenkonstmuséet 

Projekt Kännbart 

Café och galleri Femtopia

Konstnären Margareta Helin

Tack för bilder, Annika Dalberg och min tillfälliga assistent Jösses!  (Jo på riktigt, han går under namnet Jösses)

 

Resan till Ystad

Resan kring hela grejen att ta sig till museet i Ystad är en story i sig som berättas bäst genom ett gammalt hederligt bildreportage.
Jag och assistenterna tog tåget ner. Det var åratal sedan sist jag åkte tåg sist. Utan eget fordon är man bunden till helt kommunens kokoregler och begränsningar så jag brukar resa med egen bil, men vid så här långa resor är ju tåg bättre på alla sätt. Jag må säga att jag blev impad över både bemötandet och tillgängligheten. Smidiga hissar på  tågen och hjälpsam personal, synmarkeringar på perrongerna och framkomligt. Ett extra plus i kanten till  regina-tåget som formgetts av ett riktigt geni. Hissen var enkel, smidig och smart. En runt plattform i samma nivå som golvet, som hissades upp till nästa nivå och roterade så jag kunde köra rakt in i vagnen. Där fanns en bred väg fram till en tillgänglig sittplats nära både toalett och det viktigaste: Kiosken.


Vi hade bokat ledsagning på stationen. Det gjorde att resan blev väldigt smidig. Överallt utom i Lund  där något gick helgalet vid båda tillfällena. Förvirrad färdtjänstchaufför ena gången som aldrig varit på just den stationen och fått väldigt bristfällig information om var han skulle ta oss. Andra gången en gubbe som inte ens hittade oss.  Min assistent bokade det i förhand via telefon. Efter resan ringde samma person som tagit beställningen upp oss och frågade hur allt gått. När hon hörde att vi haft problem lovade hon att följa upp det. Asbra!

Njöt av helgens arbete…

IMG_3423När det gällde boendet hade vi en jädra tur och fick bo på ett mysigt B&B med närhet till allt: museet, havet, restauranger och tåget. Det låg nämligen utmed perrongen i Ystads gamla stationshus. Väldigt charmigt.Väldigt mysigt. Speciellt personalen som serverade frukosten i färgstarkt blommiga förkläden från 60-talet. Love! Jag har en egen hemma faktiskt. Tillgängligheten där kan man helt klart diskutera och kanske till och med varna för. Rätt farligt att i ett rullstolsanpassat badrum placera en fast duschvägg av glas 120 cm från en tröskel som man måste hoppa över med länkhjulen för att kunna passera med elrullstol. Det var inte enkelt, men det gick. Jag är ändå ganska sjukt duktig på att röra mig med rullstolen på pyttesmå ytor bara jag får ta mig tid och känna mig fram.

IMG_3428Det blev en  helg ingen vill klaga på. Premiär som konstnär, intressant föreläsning, Sveriges tre dövblindbloggare samlades, kärt återseende av gamla vänner, nya möten, ett par trevliga restaurangbesök och doften av hav vid hamnen. Jag hann inte se så mycket av Ystad, men det jag hann se blev jag fäst vid. Det blir jag ju jämt på ett nytt ställe.

 

 

 

Harry Potter studio tour, London.

 

IMG_1021Harry Potter museet är gigantiskt stort, hela 50 ooo kvadratmeter. Här tillverkades tidigare flygplan.  Vi var där i fyra och en halv timme och kände ändå att vi fick stressa lite på slutet. Jag hade kunnat spendera en hel dag där.  Eller så skulle jag kunna bo där en vecka och ändå hitta ny rekvisita jag inte sett tidigare. Museet har 5 000 besökare varje dag, ändå behöver man knappt stå i kö.  Det är nämligen så att till Harry Potter museet måste man boka en tid. Det är bra för det funkade verkligen.  Varje halvtimme släpptes en ny grupp besökare in på visningen som började i ett stort tomt rum med en guide som pratade, visade affisher från olika länder på Harry Potter och visade en film där det pratades om J.K. Rowlings stora framgång med böckerna. Ganska tråkigt om man är hörselskadad, men hela visningen hålls regelbundet på engelskt teckenspråk. Det är ju bra, men hjälpte mig inte så mycket just idag.

IMG_1014Nästa etapp var i ett annat rum som såg ut som en biosal. Alla fick sätta sig i biostolar och en kvinna pratade litegrann. Snart visades också en informationsfilm som handlade om själva tillverkningen av filmerna. De tre skådespelarna som spelat barnen i filmerna pratade och berättade om studion som varit deras arbetsplats under tio års tid. Under tiden stod dem framför en gigantisk stor dörr som är entré till Hogwards och när filmen var slut så rullades bioduken upp och bakom den var då den IMG_1016gigantiskt stora dörren. Man kunde liksom känna hur hela publiken drog efter andan. Åh!  Då öppnades portarna och guiden sa ”Välkomna att stiga in…” Alla kände igen den och den fick vi gå in genom, känna på dörrkarmarna, vart enda litet hack. Ja det var skithäftigt.

Vilken underlig, men häftig plats!  Redan innan Warner Bros köpte komplexet och förvandlade det till en av Europas största filmstudios hade det en betydelsefull historia bakom sig som flygplansfabrik under namnet Leavesend Aerdrome. Under andra världskriget tillverkades flygvapen här. 1995 skulle James Bond -Golden eye spelas in. Av en händelse var Pinewoodstudios där alla andra bondfilmer spelats in uppbokat så produktionsteamet fick bottom att hitta en annan plats nära London som klarade av filmens storslagna scener. Då hittades den gamla nedlagda fabriken och den fick nytt liv. Fem år senare började ”Harry Potter och de vises sten” spelas in här Studioområdet är över 80 hektar och används fortfarande. Filmproduktioner som Star wars, Sherlock Holmes, Inception, Sleepy hollow, Paddington har spelats in här. Hela komplexet är 80 hektar stort.

IMG_1089Resten av museet var fyllt av rekvisita från filmerna. Filmerna gjordes samtidigt som de sista böckerna skrevs. Man visste inte riktigt vilken rekvisita man skulle komma att behöva använda igen. Därför sparades allt som användes och det är fantastiskt mycket material. Kläder, hattstockar, kvastar, kulisser, drakar, robotar, tavlor, fordon, konstgjorda djur… Mycket fick man känna på, andra fick man bara se. Havsfolket hängde i osynliga trådar med rörlig belysning som gav en illusion av att de omgavs av strömmande vatten. Magiskt! På en annan plats stod en stor testral med sitt lilla kid och det är nästan svårt att tro att det här inte är en kvarleva från dinosauriernas tid som grävts upp ur marken. Så  död och så levande på samma gång, precis som i Harry Potter och IMG_1093Fenixorden. Magiskt! Rummet som var fyllt av monstermasker går inte ens att beskriva. Rummet med robotar fick det att klia i fingrarna. Flera av robotarna var skyddade bakom glas kopplade till en knapp så att man liksom kunde trycka på knappen och se roboten röra sig. Ugglan Hedvig rörde på sina vingar och rörde lite på huvudet. Monsterboken gick till attack. En svag Voldemort kved hjälplöst men ondskefullt i väntan på att få återuppstå i mänsklig skepnad på en mörk kyrkogård. Vad IMG_0946var det  jag skulle säga? Jo, magiskt!
Perong 9  3/4 fanns förstås med. Det ångade från det stora röda tåget. Nästa stund knallade man in på Diagongränden och kunde spana in genom butikernas fönster. Lite som i Astrid Lindgrens värld. En cirka fem meter hög modell av hogwards på sitt berg fanns också. Runt den gick en spiralramp som tog en från en våning till en annan och gav utsikt över slottet från alla håll upplyst i ett stort mörker. Maaaagiskt!
IMG_1108

Sen hade man ju chansen att bli riktigt fattig. Orkade man stå i kö en stund fick man ta på sig en skolmantel och hoppa upp på en flygande kvast framför green screen. Det blev en läcker film samt en serie bilder man kunder köpa eller låta bli. Kul var det att åka kvast i alla fall, men vi sparade slantarna till den gigantisk giftshopen på slutet.Där kunde man lätt kunnat offra hela reskassan. Ottilia  köpte Hermiones tidsvändare och en trollstav i choklad. Jag köpte ett halsband.

Över lag kan jag säga att museet var väldigt tillgängligt för rullstol. Museet var väldigt platt utformat. Jag kunde inte gå ombord på Hogwardsexpressen på perrongs 9 3/4. När jag skulle flyga kvast fanns det ett trappsteg upp till green screen-studion och kamerakillen drog fram en liten ramp innan jag ens hann fram till kanten.  Jag fick ta med mig min assistent in gratis, men jag var tvungen att ringa museet för att boka assistentens biljett och visa upp läkarintyg. Informationen på hemsidan inför besöket var väldigt bra. Kolla bara på den här videon.

(Klicka på bilderna för att se dem i större format.)

 

Mer information hittar på den här sidan.

Brus

Vi hade en kanonhelg i England! Som vanligt ligger jag här i soffan och är förvånad, men egentligen inte alls förvånad, över att jag inte återhämtade mig från resan på en dag som jag tänkt mig.Jag ko hem söndag, vilade måndag och åkte till jobbet tisdag. Jag bölade i en hiss för att jag hade ont och var så trött. Jag har ofta ont, men gråter nästan  aldrig över det. Jag gråter när jag inte orkar mer. Jag skulle dessutom göra balanstester och kände bara ”Jag vill inte veta! Vill inte vet om något med sjukdomen blivit sämre.” Men det är viktigt, för så fort som ett myndighetsbeslut ska tas spelar all dokumentation roll.
Onsdag sjukskrev jag mig och låg hemma. En vän kom över och hjälpte mig komma ifatt med saker. Hjärnan hade loggat ut.
Idag är det torsdag och jag är ledig. Jag har fått undan det mesta. Jag borde tänka på ingenting, men i mitt huvud har redan planer inför nästa års resa börjat formas. För att resa är det bästa som finns. Jag har kvar ett skönt brus från helgens bravader. Jag tänker på det och känner bruset från den avslutade resan och bruset som vaknar inför den kommande resan. Vilar i detta brus resten av veckan.

Nu är det dags…

londonOkej, London, nu kommer vi. Det har krävts fånigt mycket förberedelser för  en 4-dagars-tripp. Ni vet, för att boka anpassat hotellrum, få ta med rullstol och batteri på flyget (Skriftligt certifikat, telefonsamtal med ilsken gubbe på engelska), boka assistans på flygplatsen (alla dessa koder!), boka hyrbil, boka in gratis inträde åt assistent till Harry Potter-museet (krävde både telefonsamtal via tolk och läkarintyg.) och förstås all research.

Nu är allt superförberett. Det har varit besvärligt, men också ganska kul. Jag har lärt mig att man inte kommer nånstans med engelsmän om man inte säger ”please” och ”sir” i typ varje mening. Även när man mailar. Man bara måste. Spelar ingen roll hur trevlig man är i övrigt.

Mitt mål med resan  är dock bara att få sitta ner en liten stund  med syrran i hennes trädgård. Se våra barn vara generade för varandra. Besöka hennes sfär. Besöka deras hus och se hur de har det. Åka på picknick ihop, hela högen. Den delen av resan får vila oplanerad i ett bara vara-läge…

 

Mind the gap!

Om knappt en vecka reser jag och min åttaåriga dotter till London. Min syster med familj bor där och nu var det sju år sedan vi var där sist. Vi har i princip planerat att åka varje år sedan dess, men alltid skjutit på det p.g.a min sjukdom, brister i assistansen eller husbygge. Det blir mitt sjätte besök i London och väldigt annorlunda. En hel det har ju förändrats under de sju åren som gått. Jag har blivit rullstolsanvändare, fått sämre syn  och hörsel samt har spasmer och spastiska attacker att förhålla mig till. Att resa utan assistent, hjälpmedel och 10 gånger så mycket planering vore omöjligt. När jag tänker London tänker jag på resorna jag gjorde för något decennium tillbaka. När man spontant bokade en flygresa ena dagen och flög iväg nästa utan någon som helst planering. På flyget och tåget satt man med näsan i studentlitteraturen för att inte komma efter nu när man missade två föreläsningar i filmhistorik på universitetet. Efter en veckas festande i All Saints, promenader i city och två dagars med musikstudenter i Guilford där jag sov i en fåtölj var pengarna nästan slut. Sista dagen tog jag tunnelbanan till Notting Hill i jakt på blåa dörrar och hemliga trädgårdar. Istället hittade jag en lång rad av charmiga musikaffärer som sålde gamla LP-skivor. Jag hade bara råd att köpa en enda skriva och jag bestämde mig för att det skulle bli en present till min pojkvän. (Om jag inte nu vore gift med honom idag hade jag ångrat mig gruvligt.)  Efter att ha provlyssnat på ett antal skivor i ett sådant där klassiskt bås i sällskap av en cool gammal gubbe köpte jag ”Welcome to my nightmare” med Alice Cooper. Shit, vilket bra val! Menne, sen var pengarna slut så för att kunna komma hem till syrra ställde jag mig helt enkelt vid tunnelbanan och tiggde pengar till  en biljett. Det blir en rolig grej av det hela.Eller när jag och brorsan flög dit över en helg, såg att Kings of Leon skulle spela nästa dag och knep biljetter. Det blev världens bästa spelning. Väldens bästa fylla. Världens bästa syskonhelg.

Några spontana konserter blir det inte den här gången. ”Mind the gap” innebär nu ”Glöm det! Ta taxi istället.” Det blir ett annat sorts London att lära känna, inte minst eftersom min reskamrat är åtta år gammal. Det kommer bli ett bekvämare London där vi kostar på oss att hyra bil för att ta oss runt lättare. Vi vill se ”londongrejerna” men inte vandra mellan dem och stå i långa köer så vi kommer helt enkelt åka med en båt och se allt från floden. Vi ska ha picknick med vår engelska familj och så ska vi förstår gå på Harry Potter-museet.  Det krävs vansinnigt mycket planering och kontakter inför det hela, men det blir bra. Man skulle gärna bokat in tio saker till, men då blir det bara stressigt. Skönt att bara boka in tre saker på två och en halv dag (träffa familjen, museet och båttur inne i city) så man säkert orkar med och sen kan fylla ut med annat.  Det var riktigt svårt att boka den här resan för jag såg hela tiden framför mig hur jag får en spastisk attack mitt på puben så alla ser mitt bland ölkrusen och all den torra humorn. Jag har haft en hel del sådana den senaste tiden. När jag väl bokat flygbiljetten, när jag väl bestämt sig, var det lättare att komma förbi rädslan för det jag inte kan förändra och fokusera på allt det andra.
Och nu, nu är det bara att köra! Nu är vi så himla förberedda!

 

Klänningar i en butik utan namn

Det fanns mycket vackra kläder och tyger i Vietnam, men att shoppa kläder var inte helt jättelätt. Storlekarna är helt annorlunda i Asien. Jag som har storlek M hemma behövde storlek XXL där borta. Sen tänkte jag att det vore trevligt att hitta en bra skräddare och sy upp några plagg. Inte en snubbe som skickar beställningen till en fabrik där något sliter under farliga arbetsförhållanden utan någon som syr kläderna själv.

Jag lade ner lite tid på efterforskningar och fick vägbeskrivning av en tjej till en liten
klädbutik utan skylt. Den var liten och utmed väggarna hängde väldigt fint designade kläder. På golvet låg små rester av tygprover. Skräddaren som jobbade där var jättemysig och hette Thuan. Jag hade med mig min favoritklänning och bad honom sy upp tre likadana i olika tyger. En enkel modell som är bekväm, men fin. Han hade inga tyger i butiken för tillfället så jag åkte till grannstaden och köpte in tyger själv.

Han sydde på dem på tre dagar på en gammal symaskin som drevs med fötterna. Klänningarna blev superfina och jag fick en ny vän. En 40-årig japan som ser ut som 19 och bor i sin butik i Vietnam.  Nu är vi Facebook-buddies.

Vi är inte neggo, vi… fryser.

Vi hade en hel del problem på resan. Bra resa, men inte problemfri. Jag kommer skriva om det någon dag när jag har lust. Just nu är jag fullt upptagen med att komma hem och återerövra mitt vanliga liv. Det känns som att jag varit borta två år, inte två veckor.

När jag satt på bussen från Mui Ne till flygplatsen tänkte jag; Det blir fint att komma hem till sitt rara hus där allt är så himla proffsigt anpassat. Bekvämt!
När jag rullades av planet genom den iskalla glastunneln på Arlanda tänkte jag; Vänd för fasen! För jag fick en köldchock och kroppen ryckte i smärtsamma spasmer.
När vi kom hem hade svärmor varit där, satt på värmen och tänt en brasa. Jag tänkte; Det tar sig.
Tre dagar låg jag i smärtor och försökte inte tänka alls. Jobbade med det praktiska kring assistansen förstås för LSS är en stad som aldrig sover.
Fjärde dagen återvände jag till jobbet och allt kändes fint. Jag kom in mitt i förmiddagsfikat. Kollegorna frågade ”Åh, hur har du haft det?” Jag svarade. ”Vi har haft det skitfint, men det är härligt att vara tillbaka!” Varpå någon utbrast ”Eh, varför?”

Svenskar är inte så positivt lagda. Vi kan ju få skylla på att vi fryser.

Iskaffe som smakar så som i himlen.

Jag har aldrig gillat iskaffe hemma men här, ohhh, jag älskar iskaffet här. Det smakar starkt kaffe, mörk choklad och svalkar i värmen. En sensation! Sven skämmer bort mig med dem på löpande band här och får många pluspoäng.
Igår låg jag och lyssnade på en ljudbok (Jag är en tjuv med Jonas Karlsson. Seg början, spännande fortsättning och lite mesigt slut. Skit i att läsa den.) när en iskaffe sträcktes fram till mig.
– Tack, vad gott. Jag ÄLSKAR dig! Jag sätter mig upp och ser en av papporna i de svenska familjerna här vända sig bort och gå därifrån.

Eh, hoppsan!
vietnamese-iced-coffee-646

Bildkälla: Bonappetit.com

Läs mer om Vietnamesiskt iskaffe 

Stekta grodlår i smör och vitlök är grejer det.

IMG_0095-0Det är morgon och solen kysser varenda bit av havet, trädgården och poolen jag har framför mig. Samtidigt svarar havet med en svalkande men snäll vind. Jag sitter i den skuggande utomhusbaren på Romana resort.  Sven och Ottilia  har gått en trappa upp till restaurangen för att hämta frukost från buffén. Att snällt få vänta här har blivit en skön morgonritual med ensamtid och känna vinden kittla i nacken. Läsa lite eller bara titta efter folk som går till frukosten. Vi har fått många nya vänner här. Idag står en man och vattnar buskarna med den klassiska konformade hatten som många vietnameser har.

Snart kommer Ottilia  i sin nya lila klänning och en tallrik av blandade frukter och små vietnamesiska pannkakor. Så fort hon sätter tänderna i vattenmelonen börjar klänningen få fläckar och föräldrarnas tjat om att hon ska hålla sig över tallriken. Igår var vi inne i Mui Ne och träffade världens trevligaste kille som lärde oss allt om vietnamesisk frukt och hur IMG_0079man ser om de är bra eller dåliga. Han knackade på kokosnötterna, pekade och klämde. En av få vietnameser som kan riktigt bra engelska. Han jobbar förstås på ett av hotellen här. Gapade stort när vi berättade om vädret  i  Sverige just nu. 50 grader kallare än här.
Det var när vi stod vid det lilla fruktståndet och försökte beställa nypressad juice av kom som han fram och började tolka. Jag tog passionsfrukt, Sven Papaya och Ottilia  jordgubb. Medan vi väntade på dem frågade vi om frukterna vi inte kände igen. Fick provsmaka det mesta.

Sven kommer ner från frukosten med frukt åt mig också och en kopp av hotellets färska ingefärste. Jag är inte så hungrig än och börjar frukosten lätt. De två andra familjerna vi blivit bundis med här är på utflykt idag. De ska åka linbana och se gamla ruiner. Sven berättar och det låter spännande.Jag kan för mitt liv inte förstå varför inte Sven och Ottilia  hängde med dem, och inte Ottilia  heller tydligen för hon är lite putt. Alla turistutflykter här ligger ovanför en stentrappa med typ 200 trappsteg. Det är kört för mig, men jag vill inte att familjen ska missa kulturen för den sakens skull. Nåja, vi är alla ganska trötta efter gårkvällen. Jag stegar tillbaka i minnet då vi vinkar adjö till killen vid fruktdtåndet och betalar för hans hjälp.

IMG_0106-0Vi får tips av honom om en ganska speciell restaurang också. Rúng Forest med mat och musik från ett etniskt folkslag i vietnam som heter Cham . Det är som att komma in i en mörk skog där. Knotiga träd och rustika möbler. Det är ändå platt överallt och sidoingången försedd med en bred ramp. På en upplyst scen spelar tre män trummor i folkdräkt. Medan vi inväntar maten går vi dit och tittar. Männen har paus och man får titta närmare på trummorna. Eftersom jag inte riktigt ser känner jag på trumman och då börjar chamtrummisen spela på den. Vibrationerna rör sig genom mina fingrar och ut i kroppen. Sen får vi  provtrumma. Han bugar och vinkar när vi lämnar dricks och går vidare till akvarierna med gigantiska krabbor.

Jag beställer kött. Sven och Ottilia  beställer krokodil. Modigt! Jag smakar också.  Konsistensen är ganska torr. Smaken har drunknat i chili och andra kryddor. Gott! Sen beställer Sven groda. Den är fastigare, speciellt grodlåren. De två små grodorna utan huvud är stekta i mycket vitlök och smör. Väldigt smaskigt. Sven håller grodkroppen och gnager längst skelettet som träder fram. Han håller fram ett grodben och jag tar ett bett av grodlåret. Mums!  Ottilia  smakar av allt, men sen vill hon inte ha mer. Hon får en banana split istället och dricker nypressad fruktjuice. Mitt kött är kryddigt och gott. Grönsakerna är skulpterade som blommor. Hela festmiddagen med dryck och allt gick på ungefär 400 kr.

När jag sitter här morgonen efter känner jag mig fortfarande mätt.

 

Jag är inte lika coollugn idag.

Imorgon reser vi till Vietnam. Vi rullar hemifrån kl 098, flyget avgår 15.00 med mellanlandning i Dubai och landar i Ho Chi Minh 15 timmar senare. Därifrån ska vi resa med buss i 4,5 timmar till kuststaden Phan Thiet. För två dagar sen fick jag kraftig yrsel. Så där så jag inte ens kunde sitta upp utan att kräkas.Det var hemskt, men redan igår mådde jag bättre. Fortfarande ganska kraftig yrsel men betydligt bättre. Jag kunde sitta utan att falla omkull. Att ge sig ut på resan till Phan Thiet med sån här yrsel gör mig lätt skräckslagen. Hur ska jag hålla reda på allt när ”allt” snurrar såhär?

12356827_10153299222132379_7375135440463237003_oOkej, att resa med multipla funktionsnedsättningar, familj, assistans och en neurologisk sjukdom kräver att man har kontroll över väldigt mycket så idag är mitt kontrollbehov enormt. Imorgon kommer jag slappna av bättre. Bara jag ser till att allt blir rätt idag. Att alla hjälpmedel är med. Alla papper, alla mediciner och alla laddare. Alla jävla laddare. Herre Gud!

Min man är trött på mig. Min dotter är trött på mig. Till och med min katt är trött på mig. Jag överöser henne med kärlek för vi kommer ju inte att ses på två veckor och hon är så himla trött på att bli kliad och kramad nu. Jag kan inte fatta att jag är en sån kvinna som kommer sakna min katt när jag reser bort. Det var inte ens jag som ville ha katt från början. Det var Sven och Ottilia. Nu är jag tydligen en kattkvinna. Eller så är jag en nervös kvinna som riktar sin resfeber mot sitt husdjur. Igår kallade jag hennes min bebis. Katten alltså. Helt otroligt. Snart kommer jag börja klä den lilla stackaren i kattklädet och skaffa ett sånt där gigantiskt klösträd i plysch som tar över vardagsrummet. Mitt snygga vardagsrum.

Okej, fokus. Jag gör många självdestruktiva tankevurpor just idag. Det hör till reseupplevelsen skulle man kunna tänka. Totalskräck idag så slappnar jag av imorgon. Sven vet om det. Jag vet om det. Och nu vet katten också om det.

 

 

 

 

Vietnam, vi ses snart!

Julförberedelser i all ära, men de flesta förberedelserna jag uppslukas av just nu är helt klart de inför vårt resa till Vietnam om drygt två veckor. Det är spännande, roligt och förväntansfullt. Det är mycket som bara måste klaffa när man som rörelsehindrad assistansanvändare ska resa bort med familj, mediciner och hjälpmedel.

 

vietnam

Varför valde ni Vietnam? Frågan dyker upp ungefär varje gång man pratar om resan med någon. Det brukar bli jag som gör all researche när vi ska välja resmål. Jag är nog den som brinner mest för att resa och kan ägna många timmar bara åt att läsa om platser, historia och reseskildringar. Min man hänger ofta på där resmål jag blivit tänd på. Jag vet vad som är viktigt för honom när han reser och är inte dummare än att jag prioriterar de sakerna så vi båda blir nöjda med mitt förslag. Att det blir ett bra hotell är nog de som är viktigast för honom så när det ska bokas är han mer delaktig även där gör all researche och vi i slutändan brukar bli så illa tvungna att välja de hotellet som har bäst framkomlighet.
Det finns många intressanta länder vi vill resa till. Vietnam har varit uppe på agendan tidigare av flera anledningar.
-Jag har två sysslingar som föddes i Vietnam. Klart man blir nyfiken.
-Vackra miljöer
-Den spännande maten. Vietnam var tidigare en fransk koloni och en matkultur som är en spännande blandning av franska och asiatiska smaker. Speciellt i södra Vietnam som inte fått lika starka influenser från Kina över matlagningen.
-Historiken. Vietnam har en väldigt spännande historia, inte bara när det gäller kriget på 60-talet som självklart förändrat landet men också historiken kring hur Vietnam växte fram och skyddade sig mot Kina. Där finns många starka kvinnliga hjältar och ikoner. Det är spännande.
-Asien överlag är ett trevligt område i världen att resa till. Det är säkrare för turister än Afrika och Sydamerika. Vietnam är hyfsat billigt att flyga till och inte lika exploaterat.
-Kaffet. Vietnam är känt för sitt starka kaffe som filtreras direkt i koppen.

Vi bokade biljetterna via Apollo. Jämfört med att boka flyg och hotell själv blev det något dyrare men vi kom åt betydligt bättre biljetter trots att vi bokade ganska sent. Vi sparar flera timmar i restid och slipper  allt arbete med att kontakta och informera varje flygbolag om mina behov och funktionshinder. Apollo som resebolag har varit lite förvirrade men hjälpsamma, när vi väl förstått varandra. Trots att vi reser snart har jag fortfarande inte fått besked om jag fått rullstolsanpassat hotellrum eller inte. Känns sådär, men jag hänger inte upp mig på det. Jag fick kontakt med hotellet via mail för några veckor sen. Då fick jag veta att hela hotellet utom restaurangen är tillgänglig för rullstol. De erbjöd sig att hjälpa mig upp dit. Hur exakt det skulle hjälpas uttalades aldrig, men det var det enda hotellet som alls svarade mig och de verkade väldigt rara. Andra hotell kunde jag se bilder på rummen och  lista ut ungefärlig framkomlighet. Även om en rumsbeskrivning innehöll exakta mått på sängen, beskrivning av balkongen, innehållet i minibaren  och gud vet vad så fanns där aldrig ett ord om trappsteg framför dörren, bredd på dörröppning eller smala passager. Bilderna var det enda som gav information. Jag trodde faktiskt att Apollo skulle kunna serva mig med den informationen när jag väl bokat, men där gick jag bet. Då jag inte lyckats få kontakt med hotellet på nytt kan jag bara ha is i magen och se det som att vår resa blir lite mer offroad och spännande på det här viset. Det är inget som vi inte klarat av under tidigare resor.

Det här kommer bli helt asgrymt!

 

 

 

Bildkälla: http://focus2move.com/wp-content/uploads/2015/01/vietnam.jpg

Allt jag behöver är restokig, rolig och galen nog att ställa upp på en sån här grej.

Jag och min lilla familj planerar vår nästa resa. Det betyder egentligen att jag ägnar otaliga timmar åt att hitta resan och att Sven hänger på. Om han inte hänger på får han själv planera den och det finns inget han hellre slipper. Vi kompletterar varandra otroligt bra där.

Den här gången kommer vi åka till Vietnam. Det är ett resmål jag halvsneglat på i flera år. Jag har två sysslingar som är adopterade därifrån  och det gör en ju nyfiken. Min vanliga reskamrat till assistent är dock höggravid så istället har jag frågat en kompis som aldrig jobbat som assistent, men är restokig, rolig och galen nog att ställa upp på en sån här grej. Hon hade bara en fråga och det var det där med intimhygienen. Jag tänkte, lika bra att inte försköna det här. Bäst för oss båda är ju att hon vet vad sjutton hon ger sig in på och författade detta långa sms:

Vad bra. Hm, känslig fråga. Jag förstår att du undrar. Jag klarar mig själv på toaletten och så. När man reser kan det ju dock uppstå mindre angenäma toalettlösningar. Handikapptoa är inte alltid en självklarhet. Två gånger har det hänt att man fått nöja sig med ett hål i golvet och då har jag klarat det, men behövt en stadig hand att hålla i så jag inte tappar balansen. Min spontana reaktion är alltid den samma: jag skrattar. Ju pinsammare situation desto mer skrattar jag. De flesta med rörelsehinder åker på charter istället, men jag är beredd att ta det obekväma och som assistent på en sån här resa behöver du också vara beredd på det.

I normala fall behöver jag dock ingen hjälp alls på toaletten. 

En annan sak att tänka på innan du tar ditt beslut är risken för magsjuka. Om jag blir sjuk och kräks kan du behöva hjälpa mig med spyhink och grejer.

Detta är ju dock undantagsfall. Dina arbetsuppgifter kommer i regel bestå av att ledsaga mig, hjälpa mig få ner rullstolen för trottoarkanter, skära min mat m.m. Jag kommer skriva en tydlig arbetsbeskrivning så du känner att du har koll. 

Vill du komma över på en fika i helgen?

Om inte det SMSet skrämmer bort henne är hon nogt helt rätt person att hänga med oss till andra sidan jordklotet. En sak vet jag, det kan bli riktigt jäkla kul!

Bergen på Bali

Under vår första vecka på Bali erbjöd sig vår vän Elin att vara barnvakt så att jag och min man kunde göra något på egen hand. Medan hon och Ottilia hade en rolig tjejdag i Sanour åkte jag och Sven upp i bergen på norra Bali med en egen guid. Det var verkligen den bästa dagen på hela semestern.

IMG_3816Guiden var fantastisk. Han hette Ida och bjöd hela tiden på sig själv. Vårt första stopp var vid ett hinduiskt tempel där han berättade om sin religion och inhemska seder. När vi bokade guidturen över telefon

IMG_3820IMG_3810hade de påstått att hela turen skulle vara framkomlig bortsett från en 10 minuters promenad genom skogen till ett vattenfall, men den delen av turen kunde vi välja bort. På vägen upp till templet vi nu var på väg till låg en trappa, med lite stånk, stön och hjälpsamma människor tog jag mig upp för den. Det dröjde inte länge förrän en ny trapp kom i vår väg och behövde bestigas, och sen en till och en till. Det var inga långa trappor men jag menar, kom igen! Om det här är hur guidföretaget definierar tillgänglighet kommer det här bli världens längsta dag. Men det blev inte världens längsta dag. Det blev bättre.

IMG_3771IMG_3764På vägen till templet visade guiden oss olika sorters risfält utmed vägarna vi färdades på. Han IMG_3777berättade hur odlingsproceduren gick till. Ida växte själv upp på ett plantage i bergen. Han berättade att de flesta plantage på Bali är familjeägda med syfte att livnära familjen. Det som inte äts upp av familjen säljs på den lokala marknaden. Vi frågar ivrigt om kaffe, choklad och tropiska frukter som ingår i varje balinesisk trädgårdsodling. Han
lovar att vi ska få följa med till ett litet plantage som är öppet för allmänheten. Där finns också det så kallade ”Coffee Luwak” som vi så nyfiket frågat om eller ”bajskaffe” som IMG_3775det pratas om i Sverige.

Ni har säkert hört om det, det dyraste kaffet i världen. Somliga säger att små fåglar äter kaffebönorna och bajsar ut dem innan de rostas och blir gudomligt kaffe. Andra har berättat att det är apor som bajsar ut kaffebönorna. I Indonesien finns de i alla fall. Djuret som bajsar ut kaffet heter luwak och är ett litet mårddjur. På stora plantage behandlas de inte väl, utan stängs in i små burar. Vem vill vara en del av det? Inte jag, det kan jag lova. Men av Ida får vi veta att plantaget vi ska till inte har den sortens djurhållning. Luwak är ett vanligt husdjur på Bali och familjeplantaget har tre stycken. Som gäst kan man köpa en kopp men inte så mycket mer.

Vi kommer fram till plantaget och det känns som att kliva in i en tropisk skog. Det liknar inte alls de stora risfälten vi passerat. På marken sticker ananasfrukt upp ur krypande, gröna bladväxter. I träden hänger bananer, meloner och mangostan. Det doftar rostat IMG_3839IMG_3840kaffe och en liten bit in kommer vi fram till kvinnan som sitter på ett enkelt betonggolv och rostar kaffebönor i en stor, svart panna över öppen eld. På ett bord bredvid står kryddor och en korg med rostade kaffebönor som man kan IMG_3844titta närmare på. Guiden lyfte fram en korg med andra bönor. Jag lyfter upp en hand och tänker att det här ser ut som pistagenötter. ”Coffee Luwak” säger guiden. ”Hoppsan” säger jag. ”Is it roasted?”. ”No, this is how they looks when they comes out from the luwaks.” Sven som också lyfte upp en hand bajsbönor lägger försiktigt tillbaka dem och plockar upp kameran istället. Jag tittar närmare på de torra ihopklumpade bönorna, det finns ingenting med deras doft eller utseende som påminner om avföring.

De är torra och vita. Innan de mals med en stor mortel kommer dem att rengöras, torkas i solen och sedan rostas. Utanför finns en luwak som vistas i en inhägnad på cirka två kubikmeter. Han klättrar i ett litet kaffeträd och tittar intresserat på oss. Efter att vi spritat våra händer går vi vidare till ett bord lite längre in i trädgården tillsammans med en tjej vars familj det är som äger plantagen. IMG_3865Hon bjuder oss på kaffe. Det finns massvis med olika smaker och vi provar nästan alla. Ginseng, ingefära, vanilj och mocka smakade himla bra. Sedan smakade vi också teblandningar och blev förtjusta i mangostan, citrongräs och tumerik tamarine. Vi köper också en kopp luwakkaffe men kunde i ärlighetens namn inte känna vad som skulle vara speciellt med smaken. Jag lovar mig själv att om jag nånsin smakar bajs igen ska det vara Gud själv som skitit ut det. Besöket avslutades förstås med ett besök i deras lilla enkla butik med hutlösa priser som man ändå efter deras gästvänlighet gick med på att betala eftersom de bjudit på ungefär 20 koppar kaffe och te.

Vi fortsätter med bilen upp i bergen och Ida berättar om kastsystemet på Bali som hör till hinduismen och lever kvar men inte har samma laga kraft som förr. Det finns fyra olika kaster på Bali. Ida hör till den högsta kasten Bramana. Förr var det bara personer från denna kast som kunde bli präster och ledare av ritualer. Till den andra kasten Satria hörde bland annat kungligheter och politiker. Personer som tillhörde kasten Wesia hade möjlighet att sköta administrativa arbeten inom staten. Lägsta kasten Sudra tillhörde dom som hade enklare arbeten. Numera lever kasten bara kvar i form av efternamn. En man från den allra lägsta kasten är utsedd till guvernör och har därmed störst makt över ön.

IMG_3901Den slingrande vägen går uppåt i bergen. Uppåt och uppåt och uppåt. Utsikten är magisk men det är omöjligt att stanna för att ta sig en längre titt. Det finns inga stopplatser och trafiken bakom oss skulle helt stanna upp om vi stannade. Vårt slutgiltiga mål är Twin Lake som brer ut sig som ett tyst lugn mellan bergstopparna. Sjöarna är skyddat naturområde. Här är inga motorbåtar tillåtna och regnskogen runtomkring är också skyddad. För 40 år sedan fanns inte vägen vi åker på. Guiden berättar att det då tog fyra timmar för hans mamma att gå genom djungeln till närmaste marknad, men idag finns vägar och hus här uppe på berget och en stopplats med utsikt över sjöarna. Där står vi nu vid vår bil och spanar över landskapet och molnen som rullar över sjön. Bredvid oss står en grupp med tonårsgrabbar som sjunger och spelar gitarr bredvid sina moppar. De är imponerade av mina tatueringar.

Vi pratar om vägarna på Bali vs Sverige. Ida har svårt att tro att man pliktskyldigt följer trafikregler i Sverige och att någon seriöst skulle kunna bli dömd för att ha brutit någon av dom. På Bali ses trafikregler endast som en rekommendation. Sunt förnuft gör att dom inte behövs, förklarar han. Balineserna är ett vänligt folk som är villiga att lämna företräde till sina medtrafikanter, men man ser inte heller det som ett stort problem om man stannar mitt i vägen när det behövs och på så sätt låter bilen bakom vänta snällt lika länge. I Sverige skulle folk bli oxtokiga över att behöva stanna. Trafiken går alltså väldigt långsamt på Bali. När vi berättat vilka fartbegränsningar vi har på svenska vägarna lyste ögonen upp på Ida. Han är en chaufför som kör varje dag, har aldrig varit utanför Bali och har aldrig kört på en motorväg. Att bredda de smala vägarna i bebyggelser vore omöjligt. Husen är byggda alldeles intill vägarna för det är populärt att använda dom som kombinerat bostadshus och verksamhet för försäljning.  Det finns offentliga bussar men det tar hopplöst lång tid att åka dom då dom inte har några bestämda hållplatser utan styrs av alla medpassagerare som hoppar på och av, alltså stannar den hela tiden.

IMG_3910På hemvägen gör vi ett sista stopp vid något som liknar en busshållplats fylld av apor. Vi köper bananer och nötter som dom nyfiket kommer fram och tar emot som tama husdjur. Jag har aldrig IMG_3919varit förtjust i apor men dom här små krabaterna verkar så söta och tama att jag för en sekund glömde bort mig och instinktivt klappade en av dom på huvudet. Herrejävlar! Jag blev attackerad på en gång av dom små satarna och ramlade över Sven som skrapade sig på asfalten. ”You can´t do that. They are no dogs” varnade mig Ida och försökte att få mig att mata dom lite till men aporna hade inte förlåtit mig utan fräste bara. Jag rörde inga fler bananer… eller apor. Jag vet att de är ute efter mig allihopa nu. Vi är INTE kompisar mer.

Efter det kände vi oss klara med vår utflyktsdag. Resan tillbaka tar ett par timmar. Då avverkar vi fler samtalsämnen och jämför våra kulturer. Synen på homosexuella, funktionshindrade, kärlek, barn, religion, terrorism och levnadsvillkor. På ön respekterar man de flesta, men det finns en oskriven regel för både funktionshindrade och homosexuella att inte visa sig. Funktionshindrade personer tas om hand av familjen men verkar inte ute i samhället. Då tänker jag på en haltande flicka som snabbt gömde sig bakom en dörr när hon såg mig här om dagen. Ida dömer ingen, men är man homosexuell håller man det för sig själv här. Det inget som någon bestämt, det bara är så och det är synd tycker han. Han berättar sen stolt om att det minsann finns en bögbar där alla är välkomna. Där får man vara ”väldigt homosexuell” om man vill förklarar han. Hans enda problem är arbetarna som invandrar från de andra öarna i Indonesien. De är muslimer och sedan terroristattacken 2008 är de inte särskilt omtyckta av urinvånarna. Vi pratar också om jobb, ekonomi och skola. Trots att Bali är en så liten och ganska isolerad så är skolan bra. Alla får  lära sig engelska, även om få har möjlighet att nånsin resa därifrån på grund av ekonomin. När jag först mötte Ida antog jag direkt att han bott utomlands då han pratade så bra engelska och visste så mycket om västvärlden. Det är bara en sak som vi berättar som han inte riktigt kan förstå om vårt land och det är vädret. Den lägsta temperaturen han upplevt är +16 grader och vi berättar att det just då är omkring -20 grader i Sverige. Han bara skakar på huvudet.

Vi har en skitig åker i skogen och där ska vi bo

Efter en rad motgångar behövde vi något upplyftande så för första gången på ett halvår åkte vi till vår tomt och bara ”Hey, här ska vi f*n i mig bo!” Nån hade klippt vildgräset på åkern som vår tomt ligger på. Nu såg man marken väldigt bra.  Fyra träpinnar märker upp våra tomtgränser. Innan vi åkte muttrade Sven, som borde hetat Ove, lite om skitväder, regn och att det inte skulle gås ut ur bilen idag. Det första han gjorde när vi kom fram var att hoppa ut på åkern och ränna runt för att visa mig vart de svårskådade pinnarna stod. Jag satt förstås bekvämt kvar i bilen. Vi hade med oss vår dörrskylt, den som vi lät en kille tillverka för hand åt oss på Bali. Sven poserade lite med den på min begäran. Han avslutade sitt rännande med att envist banka ner en av pinnarna som hade ramlat och kom sen in skitig, våt och med tre tussilago i handen. Tussilago från VÅR TOMT!  Kan ni fatta det? Vi har en skitig gräsåker med tussilagos i skogen och där ska vi bo.

Inked!

20140214-073348.jpgPå Bali gick man betydligt lättare klädd än i kalla Sverige. Kul att tatueringarna fick synas lite. Jag fick väldigt mycket uppmärksamhet för den på armen speciellt av surferdudes. De tyckte den var ascool. Ja, det är ju bara att hålla med dem. Den är skitsnygg. Jag blev sugen på att göra en till och när det var mulet näst sista dagen slog jag till. Självklart besökte vi lite olika tatueringsstudios och ställde frågorna om hur de hanterar nålarna och hygienen. Vi valde den dyraste och fräschaste.  Sen förevigade jag min dotters vackra namn i meningen ”Ottilia Ava Theolinda, dear child of mine” runt min underarm ihop med ett litet hjärta som hon ritat själv. Min man gjorde detsamma med lät Ottilia själv skriva sitt namn.
20140214-073401.jpgOttilia var med och måttligt intresserad. Det är nog först när hon blir äldre som hon kommer förstå vilken kärleksförklaring det är att nåla fast ett namn i ens hud. Tatueringen på överarmen är förövrigt gjord av Nikkeborg på Galleri 19 !

Om att resa utan handikappanpassningar

Det kändes nästan overkligt att komma hem igen. Inte bara för att det är 40-50 grader kallare än på Bali, utan för att helt plötsligt befinna sig i sitt hem där allt är anpassat för en.

Hotellrummet på Bali var inte handikappanpassat alls. Inga breddade dörröppningar, ingen sittplats i duschen, inga armstöd vid toaletten… Jag visste om det innan jag reste men tänkte ”det löser sig nog” och det gjorde det också. Funktionsnedsatta människor har det väl alltid funnits även om de enligt djungelns lag lär dött unga. På nåt sätt har ju de klarat sin vardag utan mina fancy hjälpmedel. Det innebar förstås två saker: enkla obekväma lösningar och att ta emot mycket hjälp från omgivningen. Några exempel på obekväma lösningar var att med assistentens hjälp ta sig ner i badkaret och duscha sittandes där eller att vi släpade in en klumpig träpall i badrummet som jag kunde hålla mig när jag satte mig på toa och sitta på när jag tvättade händerna. Innan vi tog in pallen blev jag direkt smärtsamt medveten om min dåliga balans. Den där tunga pallen en effektiv säkerhetsanordning och viktig eftersom jag inte kunde få in rullstolen i badrummet. Nästa gång jag reser och inte kan få ett handkappanpassat badrum tänker jag släpa med mig duschbrädan från mitt eget badkar och ett handtag som man kan sätta fast temporärt på väggen vid toaletten och duschen.

Det fanns ingen taklampa på hotellrummet, bara ett antal smålampor här och där. Det gjorde att jag såg väldigt dåligt. Jag såg bara det som var precis framför mig så och ingen ting om jag blev bländad. Det var besvärligt att vänja sig men vi spenderade mesta tiden ute ändå.

Jag kunde ta mig ut på altanen själv med rullstolen, även om det var smalt och krångligt, men ner från altanen behövde jag hjälp. Rampen var för brant. Jo, rent tekniskt kunde jag ta mig ner. Jag provade och det sa *pang* när vi landade, jag och rullstolen. Inte så snällt mot rullstolen som man ju inte vill riskera att den packar ihop under resan så jag fick snällt hålla mig ifrån att ta mig ner från altanen själv. I vardagen här hemma i Sverige skulle jag aldrig acceptera att ha det så. Även om jag har assistans är det skitviktigt att jag kan ta mig ut själv när jag vill. Men under en semester kan jag leva med det under begränsad tid.

Var det värt det, att offra bekvämlighet och viss självständighet för att kunna besöka ön Bali? Hell yeah! Det var en skitball resa som jag gärna gör om trots Balibelly och 35-timmars hemresa. Jag har lärt mig väldigt mycket under resan, fått nya inspirationer och kunskapen. Vem vill gå miste om det?

Man ska inte tjuvkika på folk, meeeen…

Man ska inte tjuvskika på folk som byter om. Jag vet, jag är inte helt dum i huvudet, men det jag råkar få se är så magiskt att jag inte kan låta bli att snegla.

Det är dagen efter Ubud-utflykten. Alltså dagen vi låter bli att åka till Gili islands. Istället har vi slappat. Ottilia är oförskämt pigg så framemot eftermiddan bestämmer vi oss i alla fall för att gå till stranden, men inte stranden i vårt del av stan. I vår del av stan kastar man blöjor och annat skräp i vattnet. Hur kan man vara så måna om sin ö och samtidigt tro att det är okej att göra så? Ja, vi var inte mycket vettigare själva i Sverige för 50 år sen.

Vi promenerar till den delen av Sanour där de femstjärniga hotellen ligger vid beachen. Där är det ordning och reda. Vattnet är varmt, vågorna snällt gungande och solen skön. Vi beställer kaffe och dryck på ett cafe och får då använda deras härliga solstolar. Det är vi och en massa pensionärer som ligger och gottar oss i solen. Det finns många pensionärer här på Bali. De kommer hit och stannar flera månader åt gången. Våra grannar på hotellet är ett sånt par från Holland, här för sjunde gången. Mannen är över 80 år och kvinnan har alltid en knallrosa t-shirt.

Hur som helst. Jag sitter här och smuttar på mitt kaffe när jag råkar få se ett annat äldre par en bit bort som byter om från badkläder till vanliga. De är riktigt gamla och det syns att det är ett besvärligt företag att ta sig för bland folk så de hjälper varandra. Det är som en invand dans. De fnittrar lite åt varandra och jag finner verkligen hela scenen vacker och kärleksfull.
För ett ögonblick stannade tiden till och själen liksom skuttade till lite.

Konst, apor och Balibelly

Vi kom iväg till Ubud vid 12-snåret. Jag var fortfarande ganska sliten, mådde illa och hade svårt att äta så jag vilade bort förmiddan. Vi bestämde oss för att göra det bekvämt och enkelt för oss så vi hyrde en bil med guide av hotellet i sex timmar för 450 000 rp (ca 270 kr). På så sätt kunde vi undvika långa promenader i stark sol och onödigt letande.

Guiden är vänlig och heter Kadek. När vi kommit en bit på väg kräks plötsligt Ottilia i bilen. Vi svänger av vid en bilverkstad där det finns vattenslang att spola av lillstumpan med. När hon är rena placeras hon i mitt knä medan Sven och Kadek rengör bil och tillhörigheter.
”Mamma, jag känner mig så liten nu” säger hon med darrande läpp. Åh, mammas lilla bebis gull stackars hjärtat älsklingsplutt.
”Vi ska åka hem och stoppa om dig, lilla älskling”
”Näää, jag ska på utflykt till Ubud!!”
Två minuter senare har hon återhämtat sig och sjunger glatt medan herrarna städar i hettan. Efter ytligare några minuter är det rent och Ottilia vill fortfarande bestämt fortsätta. Chauffören påpekar att vi får betala fullt pris även om vi vänder nu. Medvetna om hur otroligt mycket vi kan komma att ångra det tar vi i alla fall beslutet att fortsätta samtidigt som vi gång på gång upprepar för ottilia när helst hon känner att hon vill åka hem till hotellet så vänder vi. Hon är viktigast av allt och pengar är inte viktigt. Klänningen är nedspydd men vi stannade till så Sven kunde sticka ut och köpa nya kläder till Ottilia. Ett stort linne med Mimmi på.

Guiden har en invand rutt som han vill åka och först tar han oss till en silverfabrik. Vi är trötta och orkar inte riktigt fundera på vad vi själva vill. Vi följer en gravid kvinna in som visar hur hantverkarna sitter och arbetar på fantastiska små silversmycken. Sen visas vi in i en enorm butik med dyra smycken. Vi har inte för avsikt att köpa något men tittar artigt samtidigt som vi samtalar på svenska om att vi nog får försöka styra upp det här annars kommer vi spendera dagen på liknande turistfällor vi inte ens är intresserade av. Efter en kort sund talar jag om för kvinnan att allt är bedårande vackert men att vi tyvärr inte vill köpa något. Hon försöker övertala oss om motsatsen men vi åker vidare. Ottilia är piggare än aldrig förr. Vi vill åka till Art-village som vi hör mycket gott om. Runt Ubud finns flera små byar där försäljning av olika konstformen utövas och säljs: trä, sten, silver… När man passerar dem ser man fantastiska föremål som om man bilade genom ett fantastiskt museum. Till slut når vi också lilla Art-village som störst av dem alla. Hade vi haft mer ork hade vi kanske velat promenera igenom grannskapet men nu åker vi till ett galleri och nöjer oss med det. Utanför visningshallen sitter två unga konstnärer och målar. Priserna är skyhöga men då är målningarna också väldigt vackra. Försäljaren vill självklart att vi ska erbjuda ett önskat pris för någon tavla. Jag säger att det har vi inte råd med. Det priset vi skulle ha råd att lägga på en tavla vore endast en förolämpning mot tavlan i sig. När vi tittat på alla tavlor återvänder vi till en tavla vi tyckte väldigt mycket om. Den kostar 700 USD (ca 4400 kr). Efter gediget prutande får vi till slut ner priset till 1200 000 rp (ca 700 kr). Det känns ju bra och försäljaren är också nöjd. Ottilia kräks i en buske medan vi väntar på att få tavlan ordentligt paketerad. Hon är snart pigg igen. Vi pratar med ett par från Nya Zeeland. De har också handlat konst men fick betala betydligt mer än vi. De är intresserade av min rullstol och varför jag behöver den. Jag förklarar vant och sakligt. De blir väldigt imponerade. Jag tänker att de nog skulle vilja ta med mig hem och sätta upp mig på väggen.

Ottilia vill åka till apskogen så det blir nästa stopp. Jag känner mig inte alls så sugen på den aktiviteten efter en liten incident tidigare på resan, då jag och Sven åkte med en guide upp i bergen. Vid ett tillfälle stannade vi till vid en rastplats där det var fullt med små aport som likt små söta kaniner tittade drömlikt på bananerna och nötterna vi inhandlade av en kvinna. När man höll fram godsakerna åt de direkt ur handen som vilka tamdjur som helst. Jag tänkte mig inte för och sträckte fram handen för att klappa en och då jävlar fick jag veta att levde. Aporna fräste och visade sina vassa hörntänder samtidigt som de ilsket kom emot mig. Jag ramlade över sven samtidigt som jag kastade bananer åt dem. Nä, träffa fler apor ville jag inte men jag följde med ändå.

Aporna i apskogen var inte lika söta till att börja med. De var ganska diviga och rakt på liksom. När en apa kom emot en gav man en banan, så var det bara. Kanske var det bara jag som upplevde det så för att jag var fjollig. Ottilia fick en hög bananer att mata dem med men det absolut mest intressanta för aporna var min hatt. De farliga bestarna klättrade upp på mig och försökte sno den så Sven fick bära den. Ottilia tyckte att det var fasligt kul så klart. När bananerna a.k.a. fredsgåvorna var slut vågade jag inte längre vara kvar och Ottilia hade slutligen blivit ganska trött trots allt. Nu var hon nöjd med dagen och vill hem. Det tog en halv evighet att ta sig igenom staden Ubud. I butikerna hängde dösnygga kläder. Det märktes att det är en designerstad. Nedrig att vi inte har tid att åka tillbaka.  På vägen hem kräktes Ottilia i bilen igen så vi fick slänga hennes nya linne, men till slut kom vi hem så hon fick en ordentlig dusch. Först framåt kvällen kom diarrén igår och tur var väl det.

Idag hade vi egentligen planer på att åka till Gili island men det var ju bara att ställa in. I morse var Ottilia pigg som en batterikanin kl fem. Dear lord! Hur kan hon inte vara trött?
”Vi gör nog rätt, men det är trist att missa Gili island” sa Sven när vi pustade ut i morgonsolen.
”Jo, men shit happends!” svarade jag.
”Bokstavligt talat!” flinade han tillbaka och jag tänkte att jag för all framtid, när någon säger ”Shit happens!” som tänka på magsjukan på Bali.

Balibelly

Det är vad man kallar turistdiarréen här. Både jag och Sven har drabbats av varsin omgång av hemska diarréer, feber och kräkningar. Ottilia har haft diarée. Jag fick min i natt. Vi var på ett väldigt trevligt matställe igår som hette  Casablanca. De serverade väldigt god mat till hyfsade priser och en av casablancaservitriserna hade en liten apa som Ottilia fick hälsa på. Det var lite av ett diskotek också och Ottilia blev frälst av dansgolvet. Efter maten ledsagade Sven mig till toaletten. Vägen dit gick förbi dansgolvet och när vi sen var på väg tillbaka ville jag vara så där impulsiv så mitt på dansgolvet svängde jag hastigt runt med rullstolen, men Sven som precis hjälpt mig uppför en liten ramp håll i rullstolen och bromsade min hastiga sväng. Jag lyckades ändå komma runt även om jag körde på hans tår i förbifarten. Sven tittade argt på mig och bara ”vad fan!”. Då fick han min mest pillemariska min och skönaste dansmoves så han hängde på på en gång. Jag hade väldigt roligt en stund och dansade utan någon som helst självbevarelsedrift. Det var helgrymt!

Det var en rolig kväll. Jag tror inte att jag blev sjuk av maten på Casablanca. Jag hade ont i magen redan innan maten serverades. Turistdiarrén här kommer man nog inte ifrån. Vi har tagit vaccination mot kolera och är duktiga med handsprit men åkte dit ändå. Det går över hyfsat fort i alla fall. Jag ägnade natten åt att 20140118-200648.jpgtömma magen och sen hela dagen åt att vila och försöka äta och dricka vatten. Vid lunchtid ha de jag fått i mig några kex och en liten bit vattenmelon. Nu på kvällen åt jag en portion pommes. Varje gång jag ätit kommer magsmärtorna och mattheten. Jag har sovit nästan hela dagen.

Vi hade som plan från början att åka till Balis konstnärliga centrum Ubud idag. Det fick vi skjuta på till i morgon men nu börjar min assistent må dåligt istället så vi får se om vi lyckas komma iväg. Suck! Damn you, Balibelly!

Morningmarket

Assistenten är ledig. Jag, Sven och Ottilia bestämmer oss för att börja dagen med att besöka den lokala marknaden dit balineserna själva går för att köpa sin mat. Den har inga fasta öppettider men är vanligen uppe mellan 6.30-10.30. Vid 8.30  promenerar vi i morgonhettan i Ottilia-takt. Shit, vad korta ben hon har! Hon ser många spännande saker också. Det påverkar nog gånghastigheten. Trottoarerna här liknar mer krigsområde än trottoarer så jag åker på vägen. marketSven har jobbet att både ledsaga mig och hålla ordning på Ottilia som hela tiden tappar sin solhatt. Det krävs ett helgons tålamod. Till slut är vi framme. Under ett gigantiskt, skuggande tak finns kakelbeklädda försäljningsdiskar på långa rader. Där säljer invånarna

allt möjligt som man kan och inte kan tänka sig att äta. Torkade små fiskar, vem äter det? Olja i begagnade vattenflaskor, plockade kycklingar, godis, grönsaker och självklart frukt. Stora högar av tropisk härlig frukt. Vi köper lite av den varan. Försäljerskan låter oss smaka på lite allt möjligt, skär upp mangon vi köper och lägger den i en påse så vi kan smaska loss. Vi är de enda vita här och vi vet att vi får betala högre pris för frukten än vad de andra gör. Det har vi faktiskt också råd med. Det kan ju vara kul att pruta, men jag känner att vi förlorar mindre på det än vad hon vinner på om vi betalar det där lilla extra. Det är viktigt att tänka på när man besöker sådana här länder tycker jag.
Jag står bredvid en mamma med en liten pojke som är sminkad. Jag försöker prata med dem men mamman kan ingen engelska samtidigt som det märks att hon vill försöka prata med mig. Jag ger pojken en peng och vi vinkar lite till varandra. Han verkar ha kajal kring ögonen och han är lite blyg. Jag visar upp mitt eget barn och Ottilia vinkar förtjust till den lilla. Mamman vinkar tillbaka.
Vi går vidare. Det är nästan enbart kvinnor som säljer saker här. Jag frågar vad allting är men får mest bara veta namnen på ett språk jag inte förstår och om det är ätbart eller inte.

Det finns försäljnings-kryp-in också. Där säljs vardagsgrejer som kvastar, burkar, kastruller och dekorationer. Inte mycket för turister förutom några fina hantverk. Medan Sven tar Ottilia till toaletten pratar jag med en kvinna som kan ganska bra engelska. Det är svårt att höra vad hon säger i den högljudda miljön men med min hörslinga lyckas vi. Hon berättar om sin familj och att det är de äldre männen som sitter och gör hantverken som säljs. ”De har inget viktigare att göra ändå” skrattar hon. Jag vill gärna köpa någon av hennes många vackra korgar, men de vore omöjliga att få med sig hem på planet.
”No problem” säger hon och visar att jag kan bära korgen på huvudet. Hm, nja. Istället köper jag en väska av henne. Hon säger att den kostar 60 000 rp. Jag säger att jag gärna tar den. Då sänker hon priset till 50 000 rp som en vänskapsjäst. Det är ungefär 25 svenska kronor.

När vi flämtande kommer ut från marknaden är klockan strax efter tio på förmiddan. Vi går in på ett litet cafè för en paus och fylla på vätskedepåerna. Promenaden hemåt sen blir tuffare än promenaden dit. Det är varmare och jag kan inte längre rulla på vägen. Vi tar ännu en paus och äter innan vi kommer hem. Hur Sven och Ottilia kan ha ork att sen direkt bege sig mot poolen då förstår jag inte, men för mig blir resten av dagen vilodag och skrivodag. Jag tänker just då att ett svalt hotellrum med en gigantisk säng, vatten och honungsrostade jordnötter är en enda stor frälsning!

Vi bor och äter på Bali

20140117-182912.jpgVårt hotell är billigt och väldigt mysigt. Att välja ett 2-stjärnigt hotell var våghalsigt, men vi hade tur. Det är förstås inget lyxhotell och det märks genom att det inte renoverats på länge. Det är slitet, men trevligt och rent. Servicen är jätte, jätte bra. Frukosten serveras en trappa upp och det finns inga hissar så personalen bär med ett leende på läpparna ner maten till mig. Jag skickar bara upp assistenten som berättar vad jag vill ha. Resten av hotellt funkar att ta sig fram på men det är lite knöligt. Dörrarna är vackra men har 20140117-182843.jpginga handtag så man får låsa med hänglås. Byggnaderna är vackra och trädgårdarna smyckade med spännande skulpturer. Hotellområdet är stort med tre stor pooler inbäddade i tropisk grönska. Det är fullt med djur här. Bali är hinduiskt så det ingår i ägarfamiljens 20140117-182851.jpgreligion att inte jaga bort djur som inte är farliga. Ekorrar, katter, ödlor och ett antal olika fågelarter bor här också. Ett par av fåglarna bor faktiskt i vår lampa på altanen. Eller ja, det är de vi sett med blotta ögat. På nätterna låter det som en hel djungel 20140118-180501.jpgbland träden. En natt när jag inte kunde sova gick jag ut och satte mig på altanen och lyssnade. Det var helt fantastiskt. Helt otroligt att jag kan höra allt det vackra med ett öra jag egentligen är helt stendöv på. Det är helt och hållet tack vare mitt hörselimplantat för med enbart hörapparaten hörde jag inte ett knysst.

Maten på Bali är väldigt god. Jag älskar asiatisk mat. De äter mycket ris och nudlar förstår som steks ihop med grönsaker och milda men smakrika kryddor. Ett par typiska rätter som alltid serveras här är Nasi Goreng (wokad kyckling, kött eller skaldjur med grönsaker, ägg och ris) och Satay (grillspett som serveras med ris och krämig jordnötsås). Det använder mängder av milda kryddor. Utanför staden har varje familj ett eget plantage där de vanligen odlar kakao, kaffebönor, ris, potatis, majs, banan och andra frukter för eget bruk. Det de själva inte äter upp säljs på en marknad dit vem som helst kan komma och sälja vad de vill.
Bali har en bra öl som heter Bintang, ljus lager förstår. Vinet som odlas här smakar fan, men ber man om importerat vin får man oftast gott vin från Australien eller Chile. Balikaffet smakar ingenting om det inte är nyvalet och smaksatt med en god krydda eller frukt. Då är det smarrigt.

IMG_1985De är förstås väldigt billigt. På en vanlig restaurang kostar en maträtt ca 10-40 kr. Allt är närodlat och färskt. Det är billigt att vara och äta här men att göra utflykter är dyrt. Utbudet är brett, man göra hur mycket som helst, men det kostar en del. Jag och sven tog en guidad tur upp till norra delen av ön och det kostade 700 kr. Det är enormt mycket pengar med deras mått mätt, men det var en helt fantastisk dag. Verkligen värt det. Man kommer nog billigare undan om man hyr en bil med chaufför. Då kostar en tur runt ön bara mellan 200 kr och uppåt. Det ska vi prova.

Jag kommer berätta om utflykten, vänta bara. Precis som jag också ska berätta om hur det går att ta sig fram här med rullstol, guiden Ida som lärde oss allt om Balinesernas sätt att tänka, turistdiareén Balibelly, havet och den haltande flickan som inte ville bli sedd. Just nu är det dessvärre dags för middag.

Vi kommer fram till slut…

Bali

Vi anländer trötta och storögda till Denpasar. Flygplatsen får oss att vakna till.  Äldre asiatiskt arkitektur med toppiga tak, valv och tropiska växter möter hela fönsterfasader, raka linjer och och glastunnlar rakt genom grönskan uppe i luften. Man får direkt känslan av att ha kommit till en annan värld. Ett Narnia i Stilla havet. Vi har en ledsagare här också. Han är rar och jättegullig. Så börjar han prata om att vi ska betala honom pengar. Hans engelska är inte den bästa. Det är drygt en miljon han ska ha. Vad fasen försöker han med?! Men så minns jag att alla turister får betala visum på flygplatsen. När vi räknar om summan han bett om i svenska kronor inser vi att det inte är mer än 600 kronor för alla fyra personer. Okej, det låter rätt och riktigt. Det är vi med på. Tack tack!

Sanour som är den lilla orten där vi ska bo beskrivs på resebolagets hemsida som ett lugnare alternativ som passar barnfamiljer. Det är snarare skränigt och högljutt som de flesta turistorter. ”Beachwalk” är en trafikerad väg som inte alls ligger vid stranden. Det finns gott om trevliga restauranger som serverar god mat och efter några dagar har man vant sig att även om man sätter sig så långt in i restaurangen det går överröstas man av bilarna som tutar sig fram ute på vägen. Vi använder teckenspråk så för oss är det inga problem bara vi hittar ett bord med någorlunda belysning så att jag kan se.

Sanour påminner på många sett om Thailand. Dofterna, naturen, trafiken och turisterna, men befolkningen och framförallt försäljarna är så mycket trevligare här. Nog är de påflugna men aldrig någonsin otrevliga utan vänliga, hjälpsamma och intresserade av oss. Engelska förstår de väldigt lite av men, de låtsas förstå varenda gång.

Det är vårt första intryck av Bali -gudarnas ö.

Hong kong ligger inte i Kumla

Resan var lång men bekväm. Åter igen blev jag placerad en bra bit från toaletten men den här gången gjorde det ingenting för ombord på planet fanns en ihopfällbar, smidig liten rullstol. Varje gång jag behövde pudra näsan fick jag hjälp av en vänlig kines som omsorgsfullt och fraktade mig dit och tillbaka. Cathay Pacific var trevliga att flyga med. Vänlig personal,  stort utbud av filmer på de individuella TV-skärmarna och hyfsat bekväma säten, men den kinesiska flygplansmaten var ungefär som annan flygplansmat; färglös och smaklös. När vi landade var klockan kring midnatt enligt svensk tid och jag hade inte sovit en blund den 03.50 dagen innan. Då var det skönt att bli upphämtad av en ledsagare med rullstol, men den här ledsagaren var av en helt egen art till skillnad får den rara danskan i Frankfurt.

Hon var liten, ilsken och stressad. Hon pratade bara kinesiska och förstod inte varför hon skulle gå i samma takt som en femåring. Ottilia sprang på som en riktig kämpe men hade ärligt talat ingen chans att hålla ledsagarens takt. Till slut stannade hon tvärt vid en rad stolar. Då visade det sig att hon kunde lite engelska trots allt. ”No gate now. Wait here!” sa hon och pekade på en rad stolar. Jag hann inse att hon tänkte sticka med stolen  trots att vi hade 3 timmar kvar innan nästa flyg och hungriga magar. Utan rullstol skulle jag inte komma långt. På engelska som hon förstod först när hon insåg att jag tagit stolen som gisslan fick jag henne att hämta en annan rullstol.

”Move!” ropade hon ursinnigt.
”No, I need chair. I need food.” sa jag utan att bry mig om hennes stress.
”My chair!”
”Yes, but I don´t have my chair. I need chair.”
”Mine! You wait in that chair.” (pekade på vanliga stolen.)
”No, I need w e a l c h a i r.” förtydligade jag bestämt.
Då försvann hon och kom snabbt tillbaka med en lånerullstol.
”Thank you!” sa jag men då kunde hon inte engelska längre.
Tänk vad bra det löste sig.

Tröttheten gjorde att vi inte kom så mycket längre än till första bästa fik med kort kö där vi strandade vid varsin kaffekopp och lite färdkost. När vi väl kom tillbaka till mötesplatsen hämtade en helt annan ledsagare upp oss. Vi hade säkerligen blivit bortbytta av arg-tjejen. Nya tjejen var mycket trevligare och tog det betydligt lugnare. Ombord på planet var det bara 5 timmar kvar till slutdestinationen Bali och då sov jag som en liten gris tills maten serverades

Off we go!

Resan började den 8 januari med att Ottilia väckte mig. Jag kastade ett öga på klockradion och såg 03-nånting samtidigt som jag i en  enda rörelse vände mig och grymtade vill barnet att det är natt. Sen tändes ljuset i taket och jag insåg att klockan nog var 03.45 och därför väckt henne.

Klockan 9.00 hade det mesta gått som smort och vi steg med planet upp mot skyn och mot vår första mellanlandning i Frankfurt. När jag skriver ”det mesta” avslöjar jag direkt att något i processen gått lite snett och det var då den där lilla detaljen med plats på planet. Resebolaget hade ju fått förtroendet att meddela samtliga flygbolag om mina funktionshinder och behov. Någonstans hade det gått fel då jag fått sittplats mitt i planet längst ifrån alla toaletter. Jag fick byta plats till en stol längst bak vilket gjorde att jag fick gå genom hela planet. Det var liksom inte vad jag tänkt mig när jag via incheckningen sa ”Ja, jag kan gå några steg till min plats.” Jag kom fram i alla fall och planet, det kom fram till Frankfurt men där hade flygplatsen inte fått veta att jag fanns med och behövde assistans från ett plan till ett annat. Det blev lång väntan innan vi fick hjälp ur planet. Under tiden hade vi två-tre flygvärdinnor som inte bara beklagade misstaget utan även höll oss sällskap och pratade. Det uppskattade vi verkligen, det gjorde det lättare att hålla oron borta över det faktum att vi tidsmässigt låg risigt till för att hinna med nästa flyg. De berättade lite om det system som finns för att säkerställa att man får rätt hjälp. Så fort jag checkar in får jag tydligen en kod som gör att hela flygpersonalen vet att jag och alla mina behov ska med. Det måste jag ta reda på mer om när jag kommit hem.

Till slut kom i alla fall assistansen och därifrån gick allt rekord-smidigt trots att Frankfurt var en stor och krånglig flygplats där vi behövde ta oss igenom ett antal hissar och säkerhetskontroller. Åka sky-line fick vi också. Jag fick en slags ledsagare som körde mig i rullstol hela vägen, fixade och såg till att våra bordingpass levererades direkt till gaten. Hon såg till att vi fick komma förbi i alla köer. Precis som på  Arlanda ville man i säkerhetskontrollen undersöka mig för hand och rullstolen med drogtest-grej rätt ordentligt. (Jo, precis som på TV. I programmet om australian borders.) Det tog lite tid. Sen hängde de upp sig på batteriet till rullstolen som vi tydligen borde ha checkat in istället för att bära med oss. Hur kunde jag glömma det? Då stod vi så nära gaten att vi kunde se den. Se vårt plan medan gubbarna förhörde mig och undersökte batteriet vansinnigt noga. Planet väntade på oss tack och lov. Vi kom med på den 12 timmar långa flygresan mot nästa mellanlandning: Hong Kong.

Femte dagen på Bali

Ett våldsamt oväder har härjat under natten. Jag var tydligen den enda som sov genom alla åsksmällar. Jag vaknade med huvudet fullt av små hårsnoddar. En viss liten femåring hade visst skoj med mitt hår klockan två på natten.

Nu sitter jag och tittar utsövd och tittar på det tropiska regnet som öser ner och förvandlar hela hotellområdet till en enda stor sjö. En ung Balines anländer med min frukost på en bricka. 20140114-114021.jpgHan håller ett paraply över brickan men brickan är ändå full av regnvatten. Jag har beställt kokt ägg och färsk frukt så det är ingenting som vatten kan förstöra. Han förväntar sig ingen dricks utan tackar mig med handflatorna pressade mot varandra och försvinner snabbt igen genom regnväggen som slutet av vårt tak bildar.

Våra fyra dagar här har varit underbara. Facebook och bloggen har jag knappt ägnat en tanke åt. Det är familj, sol och fantastisk främmande kultur. Det är semester. 20140114-114011.jpgNu ska jag ha denna regniga dag och komma ikapp. Ottilia underhåller sig själv på bästa sätt genom att bygga en koja av stolar, regnjackor och handdukar här på altanen. Regnet börjar avta. Det regnar fortfarande men vattensjön har redan hunnit rinna undan. Man kan se marken igen. Jag tar ett par bilder och bannar mig själv att jag inte tog dem tidigare.

Jag sträcker ut benen på bordet framför mig och börjar ögna igenom vad jag skrivit på planet hit. Sen börjar jag skriva…

Första resenerven

Vi reser tidigt i morgon bitti. Jag drömde i natt att Lasse som ska köra oss till flyget inte hade fått vet att vi skulle till Arlanda så han körde till Örebro flygplats. Sven vägrar berätta vad klockan är. Till slut får jag veta att det är 45 minuter kvar tills flyget går och vi är 2 timmar från flygplatsen. Lasse och Sven bara ”det är lugnt, vi ta en genväg genom skogen.” Jag bara ”Nä, ingen skogsväg. Motorväg NU!” Vänta… var är Ottilia? Vart ät assistenten? Det här går åt helvete!!

Vaknade 3.30 och somnade inte om, men det är okej. Vi ska ändå upp 04.00 imorgonbitti och resa. Nu tänker jag göra upp listor över allt vi har kvar att göra. Jag känner mig rätt lugn för det mesta är förberett och under kontroll.

Sånt som vanligt folk fokuserar på när de ska resa.

Äntligen blir det vardag. Okej, jag har inte längtat tillbaka till jobbet när jag varit ledig, men det är så himla mycket lättare att sköta alla administrativa måsten kring resa, hus, assistans och försäkringskassan när folk jobbar så man får svar och hjälp. Skönt med lite medvind.

Ska jag vara ärlig är det rätt skönt att jul och nyår är över också. Det var ju jättemysigt. Verkligen, men nu är jag nöjd. Jag vill jag få saker att sluta hänga i luften så jag kan åka på semester utan att bry mig.

20131111-215855.jpgJag ringde till mitt resebolag idag som efter julhelgen äntligen hade telefontid. Jag har inte kunnat kontakta de reguljära flygbolag vi ska flyga med utan bokningsnummer och meddela dem att jag ska resa med rullstol. Jag ringde via tolk och trodde inte mina öron när telefonisten svarade att de redan ordnat med allt och att jag inte behöver lyfta ett finger.  Vilken otrolig lyx! Nu kan jag fokusera på sånt som vanligt folk fokuserar på när de ska resa bort, som att vaccinera sina barn…

Jag jobbade idag och blev sen hämtad av lilla familjen. Vi hade tid på vaccinationsmottagningen. Ottilia fick en spruta och vi vuxna koleravaccin som ska drickas. Ottilia är så sjukt jäkla modig när hon tar sprutor. Jag minns hur hon redan när hon var typ något år och skulle ta spruta. Hon satt i mitt knä och när sköterskan satte monsterkanylen i låret vände Ottilia sig mot henne med en  farlig blick som skulle kunna fälla en hel armé. Sen borrade hon tyst in ansiktet i min kropp.
Idag satt hon i pappas knä. Hon visste vad som skulle hända. Hon visste att det skulle kännas. Jag började berätta om när jag var 11 och tog stelkrampsprutan. När sköterskan stick in nålen vände hon ansiktet ditåt och utbrast ”aj, det gör ont!” Sköterskan sa åt henne att inte titta på sprutan och då fortsatte hon att lyssna på mig. Vips var det över. Det kom lite blod och det är ju det mest värdefulla beviset på att man haft ont.

 

 

 

Nu reser vi snart, med rullstol, assistent och hela kalaset.

cropped-20130723-104706.jpgOm drygt en vecka åker vi till Bali. Det ska bli så sjukt jäkla spännande. Till att börja med ska bara resan dit bli spännande. Okej, att flyga i hur många timmar som helst känns inte särskilt upphetsande. Vi har rest rätt mycket men det här blir helt klart den längsta flygresan vi gjort i ett svep. Två mellanlandningar. Sammanlagt kommer resan dit ta över ett dygn. Nej, jag tror inte att det kommer bli svårt att genomföra detta med ett barn. Hon sover som en gris på flyget. Den det kommer bli jobbigast för tror jag är min man. Han kan inte sova på flygplan och han bli passivt aggressivt folkilsken när det är många på en begränsad yta. Det går inte att ta med honom på bio till exempel.
Det som ska bli spännande är att vi både dit- och hemvägen mellanlandar några timmar på en av världens mest omtyckta flygplats. Hong Kong international airport har rankats högst bland omtyckta flygplatser över 40 gånger. Den sägs vara fantastiskt vacker och att det finns massor att göra. Efter lite research kan jag konstatera att det är väldigt troligt. Det ska bli spännande att komma dit.

Sen har vi då själva resmålet; Bali. även kallat ”de tusen templens ö.” Indonesien i sig är muslimskt, men Balis befolkning är till 98% hinduiskt. Jag har aldrig förr besökt ett hinduiskt land, men sist vi var i Thailand frågade jag en inhemsk vän varför så många restauranger inte serverade nötkött. Hon förklarade att det hade med närheten till indien att göra. De flesta thailändarna ser inte kor som heliga men som sina vänner, ungefär som med hundar och hästar. Det är inte förbiudet på något vis, och vissa turistrestauranger serverar nöt, men bland thailändarna är det ovanligt.  ”Man äter bara inte sina vänner” sa hon. I Bali kan jag dock tänka mig att det är helt otänkbart. Inte kan man käka upp sin Gud heller!

När Ottilia var bebis åkte vi till Marocko på semester. Tillsammans med ett äldre par som semestrade där varje år hyrde vid en kille med taxi en hel dag och lät honom ta med oss på utflykt. Det var det bästa på hela resan. Vi fick se så mycket man inte hade fått se på annat vis. På Bali verkar man kunna göra precis samma grej. Tack och lov att jag har en rullstol som kan plockas isär och läggas i ett vanligt bagageutrymme.

Ja, den här resan lär bli spännande. Nog får jag acceptera att jag kanske inte kan komma fram överallt och besvärligt som fan att ta sig fram på andra, men det gör inget. Jag tar vad jag kan få och vet att rullstolen är inte det som brukar begränsa mig mest, utan orken. Jag åker inte bort för att vila upp mig, även om några dagar vid poolen kan vara najs.

Så avslutade vi helgen

Det var en rätt galen men härlig helg i Skåne. Lördagen innebar att sitta på kongressen som ombud för familjesektionen och röstade i beslut gällande förbundet. Inte så skitroligt, men häftigt att ha varit med och påverkat alla dessa beslut. Kände mig lite som ett riksdagsledamot. Jag hade samtliga möteshandlingar digitalt till hands i paddan. Det  var väldigt smidigt.

På kvällen var det middag och häng i hotellbaren som gällde. Smidigt att ha sängen i samma hus när man väl rumlade i säng till slut.

På söndagen kliade jag mig i huvudet och frågade mig själv hur i sjutton jag tänkt när jag bokat hemresa med natttåg 22.35 på kvällen. Kongressen slutade vid lunch och vad hade jag tänkt göra där hela dagen? Jag hade ju definitivt inte tänkt mig att det skulle regna, det kan jag ju säga. Jag avslutade kongressen, sov en timme på hotellrummet och åt lunch. Sedan låste vi faktiskt in våra väskor på stationen och drog till Köpenhamn. Det tar typ 20 minuter med pendeltåg. Jag förväntade mig värsta utsikten men större delen av tågresan åkte vi i en svart tunnel. Darn!
Vi spenderade eftermiddagskvällen på Tivolit i Köpenhamn. Jag har varit i Köpenhamn ett par gången men aldrig på Tivolit. Det var inte så stort som alla påstår men supermysigt. Roliga peruker hade de också.  Jag älskar Berg- och dalbanor! Det är sällan man lyckas vara så där härligt spontan nu för tiden.

Vädret i Danmark var inte bättre än det i Sverige kan jag säga. Regnet tilltog framåt kvällen när vi tänkte promenera till ströger och käka en najs middag som avslutning. Istället stod vi i entrén och väntade på uppehåll som inte kom. Då sprang vi över till stationen och gick in på ett café så länge. Mys! Men regnet avtog aldrig. Två glas vin och en kopp varm choklad senare tänkte vi att det kanske är sol i Malmö nu, så vi åkte dit. Nä, det regnade där med. Det blev en schnajdig middag på Burger King och sen nattåget hem.

Något att skratta lite åt

Oh my God, vilken intensiv, intressant, impulsiv helg jag haft i Skåne. När jag landat på marken igen ska jag berätta hur den avslutades. Just nu har jag lite för ont och är lite för trött. Jag smälter fortfarande alla intryck och virvlande känslor.
Jo, en sak ska jag berätta nu,  för här sitter jag och småskrattar för mig själv åt den rara hotellrepresentanten som vid informationen första kvällen informerade om brandsäkerhet inför kongressdeltagarna. Hon förklarade att på konferensvåningen fanns nödutgången i matsalen. Någon räcker upp handen och frågar var i matsalen nödutgången är. Hon börjar först förklara för rummet med gravt synskadade och blinda personer, men avbryter sig sedan och säger ”ah, det finns pilar i taket, ni kan följa dem bara.”

Tre dagar senare skrattar jag fortfarande åt det. Jag undrar om hon kom på sig själv i efterhand och bara  ”vänta, vad sa jag egentligen?”

I did it my way

Här om dagen åkte jag till Stockholm för ett styrelsemöte med FSDB familjesektion. Vi är i full gång och planerar familjeveckan som äger rum varje sommar och det är skitskoj.
Det kan bli till ett nästan larvigt stort projekt att ta sig till ett styrelsemöte med hjälpmedel och allt. Boka riksfärdtjänst om det är kallt ute, boka tolkar, planera för assistenten osv osv… Den här gången tog vi bilen istället och det gick supersmidigt. På morgonen hade vi två assistenter, jag och Ottilia. Vi var tvungna att åka 07.30 och på det här viset behövde Ottilia inte gå till dagis okristligt tidigt.

Vi kom iväg och vädret var perfekt att åka i: molnigt. Jag hade med att dokument som skickats ut inför mötet nerladdad i min iPad så jag satt och klurade på förslag till familjeveckan och småpratade med min assistent Elin. Vi körde lite fel men hann ändå fram i tid.  Att vara i SRF-huset är spännande. (Synskadades riksförbund.) Många som jobbar där är synskadade och det är en skön och trevlig atmosfär. Vart och vartannan kontor har en ”barngrind” i dörröppningen och innanför finns en ledarhund som följt sin matte/husse till jobbet.

Mötet tog fyra timma med lunchen inräknad. Efteråt lade jag mig i vilorummet och somnade som en sten. Skönt! Elin väckte mig en halvtimme senare och så drog vi vidare. Min bästis Annika bor i stockholm nämligen så vi hade stämt träff på globens shoppingcenter där hon jobbar. Vi var lite hysteriska när vi skulle hitta parkering. I parkeringshuset skulle de ha 25 kr per halvtimme.  När man har tillstånd för handikapparkering behöver man inte betala på kommunens parkering och då blir man helt plötsligt skitsnål med parkeringspengar har jag märkt. Vi snubblade till slut över en handikapparkering och blev lite larvigt nöjda.

Att träffa min vän var helt underbart. Vissa människor får en att må så bra. Vi fikade först och gick sen upp till hennes  kontor och gjorde husesyn.
Sen bar det av hemåt då vi självklart också körde lite fel. Ändå kändes det som en väldigt smidig resa. Igår var jag väldigt trött som följd men jag orkade ändå jobba och det kändes bra.

Det känns skönt att veta att jag kan åka till Stockholm över dagen utan att det kostar hälsa och sjukskrivning efteråt.

Kraschlandning!

20130215-081402.jpgHemma igen. Det första jag såg när vi trötta ramlade in genom ytterdörren igår var halltapeten. Jag tänkte ”Yes, här bor jag!” Jag vet inte om ni sett vår halltapet men kan berätta att den är färggrann och lite barnsligt mysig, precis som jag är. Jag är så långt ifrån vitt man kan komma och min tapet säger ”nu är du hemma igen. Nu är du du igen!” Tack tapeten!

Trots all kärlek jag inbillar mig från min egen inredning så har det varit svårt att riktigt landa. Jag har förtvivlat ont i benen efter flygresan och kanske väderomslaget. Kontrollbehovet kommer som ett brev på posten och möts av två veckors post och 3 miljoner e-mail som måste öppnas. Att skolka från allt det administrativa i att vara funktionshindrad straffar sig självt i efterhand. Att vara totalt cleuless över assistenternas nya schema känns inte heller alls bra. Just nu. Snart får jag nog koll på det.
Tog Ottilia till ögonmottagningen idag för hennes årliga undersökning. Resten av dan avbokade jag. Använde resten av dan till att sova, rensa post och besvara 3 miljoner mail med benen i högläge. Bra beslut.

Imorgon är det alla hjärtans dag. Då får jag äntligen börja jobba igen.