Etikettarkiv: bus

Tomtemord och grantoppers

Jul! Wow, vad snabbt det gick! Hösten försvann i ett poff!

Ottilia gillar att pyssla ihop sin egen kalender. Hon får välja en kalender att ha. Det började med vi ett år hade glömt köpa chokladkalender och när vi skulle göra det typ 29 november var kalendrarna borttagna. What?!
Då gjorde vi en egen kalender. Tog locket till en vit papperskartong som gått sönder, prydde den med gran av grönt silkespapper och glitter. Jag köpte dumlekolor som vi slog in som små numrerade paket som fäste i julegranen som julgranskulor. Det var en asgrym kalender.
I år rotade ottilia fram roliga burkar, askar och lådor i diverse storlekar. Den blev riktigt cool. Hon skulle fylla den med polkagrisar, Medan hon var hos sin pappa ordnade jag det och i varje burk la jag också en lapp med en gåta för sånt skit älskar hon.

Och just det, julgranen. Vi tog alltså in den igår. Jag tar vanligen in den dagen innan julafton men igår hade vi dubbel assistent för att julshoppa och då kändes det som läge att också få in granen. Förra året lånade jag julgransfot. I går köpte jag en i gjutjärn på Clas Ohlsson. Den färger tio kilo och ett stort kar för vatten. Ingen risk att katterna välter den. Jag plockade upp julgranspyntet med det klassiska ”Lägger runte ner mobben så får dunte va med, Ottilia!” iPhonezombien förvandlas till ett litet ljus och dyker ner i jullådan med mig. Men var är julgransbelysningen? VI letar igenom huset och ger upp.Den har fått fötter (eller kanske rullstol.) Okej, men då får vi bli kluriga, kreativa och hitta nåt annat som lyser. Inget som lyser för starkt bara. Hmmm, medan jag funderade hade Ottilia rivit ner slingan av rosagråturkosa ljusbollar från sin loftsäng och drog ut i vardagsrummet. Perfekt! Vi kom samtidigt på att vi när vi ändå hade en otraditionell gran med ljusbollar kunde gå all in. Och inte ha rött i granen. Pärlgirlanger, guldkulor, vitt glitter och hängande kristaller gjorde sig vintrigt och fint utan det röda. Vi hade lite kul med att testa knäppa grantoppers också, men behöll våra guldiga stjärna.

Vi har inte julbakat, men vi har julpysslat lite. Vi gjorde en pepparkakskyrka. Den blev skitfin. Ottilia bröt isär pepparkakshjärtan och gjorde gravstenar. På taket satt en skumtomte. Häromdagen hördes ett skrik i huset.
”MOOOOORD!”
Mamma fnissar,
”MAMMA!” Hon kommer utstegande från köket. ”VAD HAR DU GJORT?!”
”Jag? Varför tror du att det skulle vara just… okej, det var jag.”
”En oskyldig tomte, mamma!”
”Men kom igen, du har ju ätit typ alla non stop och det var ganska kul med en huvudlästad tomte på taket.”
”Stackars tomten” Säger Ottilia samtidigt som hon tugga i sig tomtens kropp. Jag pekar på den ”Den va ju ändå redan dö” fnissar hon.

Jag tror förresten att jultraditioner är nåt som föräldrar och äldre släktingar skapat för att lyckas bryta loss barn och ungdomar från sina mobiler. Fast ni vet, på 90-talet var det datorn, på 80-talet videon, på 70-talet… Det funkar i alla fall väldigt bra. Oavsett om en riktar in sig på dåliga samvetet eller den inre julglädjen så funkar det.

Annonser

Pridefesten 2017

Pridekvällen var desto mer komplicerad än dagen. Det var kallt i Pridepark så jag och vännerna gick till pinchos (OMG, så mätt! Så gott! Så trevligt!) och åt innan vi tog oss till pridefest på Frimis som hölls av Sorry. Jag har aldrig riktigt varit på Frimis och tillgängligheten sög totalt tyvärr. Jag var kissnödig när vi kom och personalen hänvisade oss till toaletter som låg i Himalaya på andra sidan jorden. Nästan. Som tur var hade jag av en händelse dubbel assistans och det behövde fasen. Vi fick ta oss ner för två trappsteg, över ett stort packat dansgolv, upp för två trappsteg, förbi en packad bar med fyllon, in på en damtoalett. Jag var så pinknödig så jag kunde börja böla .och det gjorde jag. När en skitfin tjej började prata med mig och jag inte hörde vad hon sa. Hon lutade sig fram och pratade i mitt öra (som ju inte fungerar) och i nästa sekund slog jag ut hennes champagneglas över mig själv. När jag torkat av mig var hon försvunnen och jag bara fuck this! Tårarna kom, men jag tryckte för bannar tillbaka dem för över min döda kropp att jag skulle förstöra den mästerliga sminkningen jag fått. När jag fått besöka toaletten kändes det betydligt bättre. Tålamodet återvände. Det behövdes.

Att gå ut på en klubb så där i sin egen stad som dövblind är betydligt trassligare än en annan stad. Jag kallar sällan mig själv dövblind, utan brukar använda uttrycket ”person med dövblindhet” för i vissa situationer ser jag och hör hyfsat bra, medan jag i andra blir helt bestulen på min syn och hörsel. Som nu. Nu kunde jag rättmätigt kalla mig dövblind. Personer som känner mig och mött mig i dagsljus kom fram och försökte prata under kvällen via sms i efterhand har jag fått veta att de blev bestörta och inte riktigt visste hur de skulle hantera det hela. Jag fattar att det blir svårt och jobbigt för folk, men jag är van. Jag behöver inte ursäkter för ingen gör fel när de. Misslyckas att kommunicera med mig. Bättre att man försöker och misslyckas än att helt ignorera min närvaro. Assistenten försökte tolka så gott det gick, men det blev sjukt rörigt. Dansa är ju kul, men det var liksom för packat att dansa sittandes själv. NÄr jag för andra gången den kvällen bara Fuck this! och var på väg att ge upp hittade jag ett föredetta-KK som dansade med mig. Hon var ju smart nog att agera taktilt och vråla låttexten i micken på cippen. Det visade sig att det spelades 90-talshits och då blev det mycket roligare. Umf umf umf blev Ajm a barbigöööörl, Boom boom boom aj vånnt jo in maj ruuuum, kattenajjöo kattenajjöo aj binn märidd a lång tajm jo.

Sen släppte de upp Anna Book på scenen. Protesterade jag och lämnade lokalen. Varför man till en pridefest bjuder in en kvinna som i press försvarat sin son som just blivit dömd för våldtäkt av en trettonåring och kallat offret för smuts förstår jag inte. Haggan stod dessutom på scen och fat-shamade enligt min assistent. Usch! Det krävdes att jag tog mig ner för en rätt lång trappa för att komma ut till terassen men det var det värt. Där var det lugnare, mer upplyst och sköna soffor. Fin utsikt över nån med vackert leende och dreadlocks uppsatta i en stor kanelbulle på huvudet. Så fin. Så rart när blickar möts. Så trevligt att sitta och prata med vänner och få flirta lite på avstånd utan att ta kontakt. Utan hela försöka höra och kommunicera-grejen. Skönt att sitta i en soffa istället för att ha fejset i maghöjd med ett helt dansgolv.

Okej, nu till grejen om varför jag hade två assistenter på plats. Tre assistenter har under sommaren slutat hos mig. Jag har precis anställt tre nya. Nattpasset kunde bara en person ta och det var hans första arbetspass. Han fick gå prideparad, mata mig på restaurang, ledsaga mig på fyllan och släpa runt mig på strömpis. Allt utan att kunna ett uns teckenspråk eller dövblindkompetens. När vi skulle till Frimis kunde en van assistens komma och vara med några timmar. Rätt fantastiskt att en assistent som varit upptagen tidigare på kvällen lämnar hus och hem mitt i natten för att jobba 4 timmar. Nya assistenten fick gå bredvid som inskolning. Skitbra att han fick se hur en van assistent rekar för att vi ska kunna röra oss smidigast.
När vi kört hem satt vi alla tre, summerade kvällen och mumsade kakor innan vi bröt upp. Så härligt! Kakor klockan tre på natten är bäst!

Släpp, sa jag. Släpp!

img_0926-jpgSå där ja, då har det nya året börjat. Nyår  brukar ju ses som ett  bra tillfälle att göra sig av med sitt emotionella bagage och börja om. Hela jäkla 2016 har ju handlat om att släppa saker, inse sanningar och börja om på nytt så det känns inte så revolutionerande. Men det känns upplyftande att kunna säga att allt det där som precis hänt, hände förra året. Dåtid.  Nu är det ett helt annat år. En helt ny deklaration.

Någon frågade om jag känner mig ensam. Det fick mig att känna efter och konstatera att ´Nej, det gör jag inte.´ Inte alls faktiskt. När Ottilia  lämnar mig för att vara hos sin pappa en vecka känns det tomt och smärtsamt. Men det går över. Jag sitter inte som Bridget Jones och klinkar på en luftgitarr och vrålar ”Åhl baaaaj maaajsälf!” Nej, jag är jävligt upptagen med att packa upp grejer här. Skönt att få tid för sig själv. Skönt att inte styras av någon, behöva ta ansvar för någon eller vara någon annans problem. Den enda jag vill vara bunden till nu är min dotter. Så länge jag vet att hon har det bra kan jag unna mig själv att trivas i det här.

img_0929-jpgKänslan att få vara självständig och oberoende är euforisk. Singel och vuxen utan att söka efter kärlek. Det om nåt är spännande. Sist jag var singel var jag 18 år med siktet inställt på att bli vuxen och seriös fort. Jag ville ha barn.
Nu har det gått 14 år och den här gång är allt annorlunda. Barnet är fixat och jag har fått nog av… vad det nu var jag trodde vi höll på med.

Kan man få sätta sig ner en stund och fundera på vad en vill ha? Spänning, passion, sällskap, intressanta samtal, sex… Men hoppsan, får man säga sådär? Högt, utan att skämmas, menar jag. Som kvinna. Som förbrukad. Som funktionshindrad. Värst av allt: som assistansanvändare. Ja, det blir ett nytt bloggämne och debattämne det här året. Får alla egentligen ligga och hur fasen ska det gå till? Hur påverkas den sexuella identiteten av tystnaden kring funktionshindrades sexualitet? Jo, spännande territorium att inta. Det blir inget Sex and the city på hjul det här. Så utlämnande är jag inte.

img_0925-jpgJag hoppas att 2017 ska bjuda mer på kreativitet och skapande. Konst,  hattar och texter.När man dagligen blir hånad och nertryckt tappar man kreativiteten och självförtroendet. Den kanske kan få krypa fram nu.

Jag kommer inte resa särkilt långt i år. Istället kommer jag att se mer av Sverige.Jag tänkte unna mig en helg i Stockholm om nån månad och jag måste bara återvända till vännerna och den kreativa ateljén i/omkring Norrköping. I sommar ska jag till västkusten och Göteborg.

Japp, då kör vi!

”Vuxna förbjudna” står det på skylten som hänger vid dörren.

Klockan är halv tio, fredag kväll. Ottilia har ett litet pyjamasparty. En kompensation för att jag förra helgen ställde in inflyttningsfesten vi skulle ha då jag inte mådde riktigt bra. Hon grät bittra tårar då av besvikelse och vi bestämde att hon skulle få hitta på nåt kul den här helgen istället. Hon fick bjuda två vänner max. Jag slog två flugor i en smäll också. Ottilia är ju en sucker för att planera och förbereda saker så den här veckan har jag lyckat locka henne till skolan om morgonen och sängen om kvällen med glättiga mutor i det temat. Att hon ska få göra en lista nästa dag över bra pyjamasaktiviteter eller planera maten funkar lite larvigt bra faktiskt. Annars ignorerar hon ju allt man säger. Vad ska vi köra med nästa vecka?

Nu har de tre små monsterna härjat runt här ikväll. De är riktigt roliga. De började med att göra tacos. Sedan hade de fuffens för sig. De påstod att de tittade på barbie på plattan, men det var uppebart att de gjorde nåt helt annat på paddan. Det var extremt hemligt och värt att fnittra över. Varje gång nån öppnade dörren kastade Ottilia  sig över plattan som om de haft en porrfilm igång där. (Närå, det är lugnt. Det finns föräldrakontroll på plattan.)
Sen smög de ut också, men kom snart in igen. Det roliga är att de den ena kompisen blåljuger ivrigt och väldigt uppenbart. ”Nä, vi stod bara en stund här på gräsmattan.” Ottilia upprepar alla lögnerna. Inget annat. Bara lögnerna. Ni gick väl inte utanför tomten? ”Nääää” Sedan säger den andra kompisen rakt ut vad de gjort. ”Vi smög och kikade in genom grannens fönster.”
Sen börjar första kompisen igen. ”Men vi smög baaara på gräset” och ottilia försäkrar ”bara på gräset… min hand är kladdig. Jag har fått kåda på den. Lukta!”
Duktigt att få kåda på handen utan att gå i närheten av skogen!

Det har varit en rätt skön kväll. Ungarna har belägrat ena TVn. Sven har tittat på fotboll på den andra. Jag har läst ”Kvinnan på tåget” med en skål chokladbitar bredvid mig. Ungarna har flugit förbi emellanåt som en flock tjattrande apor. Allt de passerar ramlar ner. Saker flyger ut ur garderober som sprids som granatsplitter. Korståg i jakt på rekvisita till en film om äkta kärlek ena stunden, kläder så man ser ut som en kille nästa stund. En halv flaska läsk spilldes ut i tredje. Sen blir det åter tyst, för då är det så där hemligt igen. ”Vuxna förbjudna” står det på skylten som hänger vid dörren.

Jag älskart!De är så gulliga och roliga.  Jag kan bara tänka mig hur det blir när de är större och de hittar på fuffens på alvar. När de försvinner ut i natten och INTE kommer tillbaka. När de lärt sig behärska lögnartekniken och faktiskt har något ordentligt  att ljuga om. Än så länge är de ju så… ovetande.

Kärstin is in da house!

Igår hämtade vi vår lilla kattunge Kärstin. Jag missade hela alltihopa för jag hade klappat ihop av smärta och trötthet. Jag sov som en gris och väcktes några timmar senare av att Sven satte ner den lilla lurvbollen hos mig i sängen.

IMG_9125Jag förväntade mig liksom att hon skulle vara rädd till en början. Hålla sig undan och vilja vara lite ifred, men nej. Hon var nyfiken och utforskande. Det var roligt att se. Hon lekte och busade i några timmar, sedan blev hon väldigt trött och lade sig i soffan. Sedan sov hon resten av eftermiddan. Fram emot kvällen var hon pigg och leksugen igen. Ottilia var inte riktigt synad med henne. Hon hade ju väntat hela eftermiddan på att få leka med Kärstin, när hon sov, och nu när det var dags för Ottilia att somna ville Kärstin bara busa. Det tog låååång tid för Ottilia  att somna kan jag lova.

Hur reagerade Kärstin på min elektriska rullstol? Det har blivit hennes favoritplats att ligga på, när hon inte gosar ner sig bredvid oss. Hon ligger gärna där och spanar in mig. Klättrar på armstöden och gosar med joysticken som om den vore hennes privata klätterställning, tills den rör sig och låter så där otäckt. När jag kör med den håller hon sig en bit bort och iakttar den förskräckt. Bra. Jag behöver inte oroa mig för att hon ska slänga sig framför hjulen när jag kommer åkande.

Vi kunde inte vara med nöjda med hennes introduktion i det nya hemmet. Hon tyr sig till oss och verkar trivas. Hon har inte ätit så mycket av maten än, det är vår enda oro. Hon har druckit vatten dock, och det är väl viktigast. Hon har inte heller gått på kattlådan, men varit där och lekt. Vi har miljövänlig fyllning där i form av små kompakta papperskorvar som kan komposteras. De är förstås roligast om man skyfflas ut på golvet och busar med. I natt har hon härjat inne i badrummet med de där.

Klicka för att se bilderna i ett större format.

Skål för vår romantiska kväll då!

Igår var assistenten som skulle jobba kväll sjuk, så Sven vikarierade. Ottilia  sov hos en kompis så vi passade på att ta en mysig middag på stans nya italienska restaurang Fratelli.  Minipizza som förtugg och sparrisravioli med ostsås var inte dumt alls, speciellt inte med amaronevin till. Mums! En specialité på det där stället är att de serverar pizza med nutella och jordgubbar på som dessert. Bläh! Jag är en riktig sucker för nutella, men på pizza? Bläh!
IMG_8989Sven -Du ska inte ha en då?
Jag – Nä du, jag äter bara nutella med sked direkt ur glasburken. Att lägga den på saker förstör bara.
Sven -Det der så äckligt ut när du gör det.
Jag -Va?
Sven -Jag kräktes nästan första gången jag såg dig äta nutella. Det såg ut som… bajs. Faktiskt.
Jag -Det var det dummaste jag hört. Bajs?
Sven -Ja… bajs. Så äckligt.
Jag – Åh, vad sugen jag blir på nutella nu. Nomnom.
Sven – Uhhh!
Jag  -Men sluta! Kladdkaka är ju också kleggigt. Vi gjorde jämt kladdkaka när vi precis blivit ihop.
Sven – Den har ju en hård skorpa på. Inte alls samma sak.
Jag -Hård skorpa ovanpå bajsgegget så är det okej?
Sven -Ja.
Jag – Skål för vår romantiska kväll då!

Ottilia är lite för smart faktiskt…

Hon vet precis hur jag ska spelas så jag glömmer bort att hon faktiskt skulle borsta tänderna och lägga sig. God damn it!

Detta bildspel kräver JavaScript.

En sån dag då man bara kör ändå och det fungerar

20140419-081629.jpgSkärtorsdagen följs upp av långfredagen. Jag vaknade utvilad men ganska sliten. Sven var i ungefär samma mood så jag var rejält tacksam över att det löst sig med assistans. Om Sven behövt jobba hade det kunnat bli dödsstöten.  På agendan stod årlig släktlunch med hans familj och den är alltid jätterolig.

Det blev en sådan dag då allt var en utmaning och jag behövde mycket hjälp. Det är rätt tufft att komma till en stor släktmiddag och må så. Jag ville ändå vara med. Att bli matad offentligt är en känslig punkt för mig. Jag kan sitta stilla när jag slappnar av och är stilla, men så fort jag ska försöka hålla i skeden skakar jag helt galet.  Saker flyger ofta iväg. I periferin hörde jag Sven berätta för nån att ”det heter Ataxi.” När väl måltiden var avklarad kändes allt mycket lättare och jag kunde uppskatta sällskapet och den glada stämningen. Jag placerade mig i en soffa och där låg jag bra.
Det är mysigt att ligga så där och slappa när folk knallar förbi, sätter sig i fåtölj 20140419-081640.jpgsmåpratar en stund och går sen vidare.  Ottilia såg man ju bara fartränderna av på hela eftermiddagen. Hon sprang runt och busade med sina kusiner.

Rätt vad det var så serverades det två sorters tårta och kladdkaka. Då hade skakningarna lugnat sig och jag behövde inte lika mycket hjälp. Kladdkakan var så sjukt god. Jag åt fyra bitar. Fyra bitar!

Ottilia, den lilla galningen. Påskgodis och bus knäckte henne till slut. Hon somnade med klubban i munnen.

20140419-081650.jpg

 

Det blir så himla många nej hela tiden

Man blir lite trött på att jämt och ständigt säga nej till sitt barn.
-Kan jag få peta dig i näsan lite?
-Nej.
-Kan vi inte bygga ett hus som är rosa med gula blommor?
-Nej.
– Får jag sminka dig med tusch?
– N E J !

20140206-180343.jpgJa, det är tjatigt att sägas nej så jag provade ett annat sätt idag. Den vanligaste frågan som kommer typ varje dag är  ”Kan jag få en lillasyster/husdjur?”  I dag dök den frågan om det sistnämnda upp och jag erbjöd henne min högerfot som husdjur. Hon nappade inte  på en gång.
-Det är inget djur.
– Det är ett däggdjur, flikade assistenten in.
– Vad ska jag göra med din fot?
– Tjaaa… Du kan få ta hand om den, sa jag. Gosa med den, tvätt den och underhålla den.
– Hmmm, svarade hon bittert
– Du kan få ge den ett namn.
– JA!

Jag hann föreslå Lars, Ariel och Lady Gaga innan hon hann bestämma sig. Min högerfot heter nu ”Pärlan.” Så mycket kärlek har Pärlan inte fått än. Det var nog bara namngivandet som var intressant egentligen. Det är ju ett stärkande argument till varför hon inte får några fler husdjur just nu åtminstånde.

En ledsagare med bus i benen

20131031-203606.jpgIdag var jag och hämtade Ottilia på dagis. Det är började mörkna och jag såg knappt nåt. Ottilia vill hålla mamma i handen så jag föreslog att hon kunde få ledsaga mig. ”Ja!” När jag ledsagas fungerar det så att ledsagaren håller en rak, spänd hand riktad framåt. Genom att böja handen åt olika håll visar hon/han/hen/den vilket håll vi ska åt eller om jag ska stanna. Nu fick alltså Ottilia axla ansvaret i mörker. Hon såg det som ett ypperligt tillfälle att busa. Först kollade hon om jag verkligen följde hennes vinkningar. Hon fick mig att snurra fyra varv och åka rakt ut i gräsmattan. Sen började leken på riktigt. Jag körde in i träd, buskar, rabatter och diverse omvägar. Jag tyckte det var lika bra att låta henne hållas för hon hade så himla kul. Så fort hon började styra mot ett nytt hinder började hon fnittra hysteriskt så jag var ganska beredd när det väl kom.

I morgon har hon sagt att hon ska leka ”Blind och ledsagare” med sin bästis på dagis. Hoppas att bästis inte kommer hem med näsblod efter att min dotter lett in henne i ett träd. Jag kanske ska förvarna fröknarna.

Och nu kommer mina föräldrar säga ”preciiiiis som du när du var liten!”

IMG_4288Ottilia har börjat i ridskola på måndagar. Farmor tar henne dit och berättar att när hon kommer upp i trav brukar hon bli så glad att hon sätta igång att sjunga av hjärtats lust.

Vilken härlig unge man har!

Halsa salt

Här om dagen testade Ottilia något nytt. Vi stod i köket och lagade mat när hon i ett nafs snor åt sig saltburken som står öppen och halsar  i sig innehållet. Tre vuxna personer kastar sig instinktivt och skrikande över saltkaret. Den reaktionen var ju tydligen jätterolig för nu försöker hon göra en repris så fort hon kommer åt. Detta trots att pappa efter första gången frågade om det verkligen var gått med så mycket salt och hon svarade ”Nä, det va blä!”

Nu är det secret service-bevakning av saltkaret här hemma.

Ett kalas att minnas

20130502-080721.jpgI söndags hade vi barnkalas för Ottilia. Det var riktigt skoj. Ungar är så roliga. Vi hade inget stort barnkalas. Vi bjöd fyra barn och tre kunde komma.  Vi lekte lekar  och käkade glass med fruktspett. (Allt blir roligare när det sätts på en pinne.) När de lekt en stund till på Ottilias rum hände något spännande.  En tjuv hade varit här och stulit godisstrutarna som barnen skulle få. Kvar fanns istället ett brev där det stod ungefär så här: ”Hej. Jag är ledsen att jag stulit ert kalasgodis men jag var faktiskt väldigt godissugen. Jag får inte äta godiset förrän på lördag. Det säger min mamma. Därför har jag gömt godiset.  Jag har gömt det så bra att jag själv inte minns vart det är, men det gör inget för jag har lämnat ledtrådar så att jag ska hitta det igen. Det är bara jag som kan hitta godiset, för ingen annan vet om att den första ledtråden ligger under Ottilias kudde. Hälsningar godisskurken.”

20130502-080634.jpgSå fort jag läst ordet kudde var barnen försvunna i jakt på godiset. Skattjakten var igång. De hittade alla ledtrådar och till slut en skattkarta som visade var godisstrutarna var gömda ute i på lekplatsen på vår innergård. Väldigt lyckat! Alla hade väldigt kul, men minstingen blev lite orolig för den där tjuven. Vädret var fint och vi fortsatte leka ute resten av kalaset.

Inför kalaset när jag planerade lekarna och mysteriet var Sven ganska avigt inställd till det hela. Han var inte sugen på att planera och tyckte att barnen kunde leka utan att det ska ordnas och styras så mycket. Vad kan jag säga? Han hade ju rätt. Man behöver absolut inte styra barns lek  på ett kalas. De är nog så påhittiga ändå. Jag lade ner mina planer. Sedan när kalaset närmade sig kände jag ändå hur jäkla gärna jag vill spexa och fixa med kalaset. För sjutton att sitta i ett annat rum och fika kanske räcker för sven men inte för mig. Jag genomförde lekarna och skattjakten. Det var jättekul och kändes jättebra. Jag har funderat på varför sådana där smågrejer känns så viktiga för mig just nu. Jag skulle vilja  säga att det enbart handlar om Ottilia och hennes  önskemål men ärligt talat så har jag nog också ett själviskt motiv. Jag tycker att det är superkul att leka med barn och vill göra det.20130502-080702.jpg Jag vill också att Ottilia ska se det och spara den bilden av mig för framtiden. Mamman som är med, är glad. Som busar och härjar. Planerar magiska strapatser. Hennes mamma är ofta trött och ledsen, men när mamma orkar och är glad blir det till viktiga stunder att spara i minnesbanken. Vem vet vilken mamma hon kommer ha i framtiden. Kommer det vara en sjuk mamma som inte orkar vara med? Kommer det vara en mamma som inte ser kalaset som ordnas? Kommer det vara en mamma som inte orkar röra sig så mycket? Tänk om det blir en mamma som bor på ett sjukhus. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag vill ordna ett kalaskul femårskalas, spara minnena på ett säkert ställa och hoppas att vi får planera något lika kul nästa år igen. Kanske överkompensera lite men vem kan klandra mig?

Godtrogen och ohhh så lättlurad.

Jag är både lillasyster och storasyster. Mest är jag nog lillasyster för minstingen i vår familj är en sladdis som kom när vi andra redan hunnit inta puberteten. Hon var väldigt välkommen när hon kom till världen. Väldigt, väldigt välkommen. 20130404-201043.jpgInte bara för att jag älskar henne och sånt skit, utan även för att hon fick överta minstingrollen i familjen.  Jag har nämligen två storasyskon som är de jävligaste jävlar när det gäller att luras och busa. Jag, som har en godtrogen och svag natur, var självklart det ständiga offret. Deras påhitt var  så lömska att jag förträngt dem och begravt dem botten av mitt psyke för att inte skämmas ihjäl. Min man är en typisk storebror och han tar varje chans han får att driva med mig. Jag slutar aldrig vara lillasyster som går på exakt vad som helst.  I kombination med en viss assistent faller man direkt in i de rollerna. Typ som igår när jag var i hög färd med att försöka få Ottilia att ta sin omega3.

”Det är små harskitar det där.” Lurar han det lilla barnet bara för att… ja, varför?

”Det är det inte alls säger jag” Och sniffar på burken. ”Det luktar inte harskitar”

”Och hur vet du det?” inflikar assistenten som tycker hon är rolig. ”Har du luktat på harbajs?”

Ottilia ser förfärad ut. Jag ser irriterad ut. Sven ser situationen och utnyttjar den.

”Ja, hon HAR luktat på harbajs.” säger han övertygande.

Jag blir störttyst och måste förfärat tänka efter när jag stuckit ner näsan bland harkluttar. När? Hur vet han? Sen skrattar de åt mig, de jävlarna. I några sekunder fick de mig att tro att jag avslöjats som nån sorts skamlig harbajs-lukterska.

Sånt typiskt storasyskonbeteende!

Fast å andra sidan så är jag så himla oskyldig själv. Jag jävlas ganska mycket med mina assistenter. Det kan inte hjälpas när de överkoncentrerade sitter och klipper ens tånaglar tjoa till så de flyger upp en halvmeter. Det är bara jätteskoj.

Tjat är inte skitkul så…

Igår tog jag nya krafttag med att uppmuntra Ottilia till att använda stödtecken när hon pratar med mig. Både Sven och Ottilia kan teckna riktigt bra men de glömmer liksom av det emellanåt så man måste påminna och tjata lite.  
Igår förmiddag jobbade Sven. Jag, Ottilia och assistenten Emy hade frukostpicknick i hennes säng. Vi har ett memoryspel hemma med olika vecken på. Det

Detta bildspel kräver JavaScript.

kortet och turen plocka upp ett nästa kort och teckna. (På korten finns både bild av själva ordet samt hur man tecknar det.)

Kul när teckenspråk blir något skoj istället för tjatigt!
Ja just det, att ta knäppa bilder med mobilen tycker Ottilia också är väldigt kul!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Du ser inte klok ut, Madicken!

Imorse blev jag utsatt för ett bustrick när jag klivit ur sängen. Jag möttes av mysunge i hallen som ville upp i mammas knä. Åh, så mysigt! När hon väl kommit upp sätter hon fast en kylskåpsmagnet på min nosring, asgarvar och utbrister ”Du ser inte klok ut, Madicken!”

 

 

 

 

När storasysterfjärilen ska klä på sig

Nu sitter lilla mamma här och torkar svetten efter en intensiv lekmorgon. I går morse fick Sven och Ottilia sova vidare medan jag gick till jobbet då hon varit vaken mitt i natten. Det var sjukt lyxigt att bara glida i kläderna, äta och sen njuta av morgonen över ett kopp kaffe. Jag hade en riktigt bra dag och kände mig så pigg att folk riskerar att bli irriterade på en. När man inte har skitont gäller det att njuta av det. Jag körde på med jobb, lunch, läkarbesök och apotek fram tills tre då jag utsliten kom hem och föll i dvala. Mådde inge vidare på kvällen och förbannade mig själv för att jag alltid blir övermodig och tror att jag ska orka så mycket mer när jag har en bra dag. När ska man bli gammal och klok egentligen?!

Imorse hade jag istället gott om tid att fokusera på Ottilia. Att leka hennes lekar genom morgonens bestyr och ha tålamodet att låta påklädningen ta en halvtimme. Kläderna var väldigt, väldigt varma förstår ni. Vi fick använda flera olika redskap för att alls kunna ta i dem: blåsskruv, frysspruta och vindstav.

När hon skulle borsta tänderna var hon istället en fjäril som flög runt i hela lägenheten. Malin var mammafjäril och själv är jag fortfarande osäker på om jag var pappafjäril eller lillasysterfjäril. Ett visst ilsket utbrott över att inte få doppa mammas halsband i toaletten, men det gick över. Det tog alltså ett bra tag att få iväg storasysterfjäril till dagis men det är ju helt okej när man har tiden och tålamodet. Kul dessutom! Sedan är man helt tömd på energi och redo för sin tupplur kl 9.00 redan.

Men tänk, det har jag också tid med innan nästa planerade bestyr.

 

 

20120516-090425.jpg

Goddamnitcrapintheaholejärnspikars!

Förgrömmade onge!! Hon är smart och välmenande men så himla busig. Hon vet att hon skabe om lov men hittar alltid en bra anledning att göra tvärt emot vad mamma sagt.  Hon får inte ta av mammas pysselgrejer men nu är hennes egen pyssellåda försvunnen så nu på morgonen lät jag henne leka med små garnbitar medan mamma slappade på facebook med sina onda fötter i högläge. Men plötsligt när jag tittar till ser jag istället en massa röd färg. NEJ! Hon har hittat knallröd textilfärg och förstås händerna fulla av den. Iväg och tvätta, rör ingenting!  Färg på bordet. Nej, farmor och farfar gamla fina teakbord. Goddamnitcrapintheaholejärnspikars! Torkatorkatorka! När jag tror jag är klar, har kastat ellt rött kladpapper hittar jag mer färg en bit bort på golvet, sen på kortet jag köpte på designtorget. Att leta efter färgfläckar med tunelseende är helt sjukt jobbigt. Äsch, jag torkar bort det värsta. Om en kvart kommer en assistenten då får hon hjälpa mig.

När jag sen tar min dotter i örat (bildligt talat) och förklarar att det är så här tråkigt det blir när man inte ber om lov. ”Varför frågade du inte om lov först?” Hon tittar sockersött på mig och säger ”Det gjorde jag, men inte så du hörde!”

Bajs kommer man inte undan

Min dotter är föresten sjuk idag. Hon testar hur många gånger hon kan säga bajskorv innan mamma tröttnar och säger till henn att sluta. Istället frågar jag varför hon säger bajskorv. ”För jag gillar bajskorvar.”

Bajs är ett kul ord, det tycker hela vår släkt. Är man dum nog att ge dem micken till slingan får man höra ordet bajs av alla barn mellan 2-60 år. Det är ju nget fult ord heller egentligen, man blir bara väldigt trött på det. Vi förbjuder det vid  matbordet. Det gör vi. Förr förbjöd vi det för ottilia även på kalas men det var ju helt omöjligt när resten av släkten går och säger bajs bara för att jävlas lite älskvärt med mamma.

Bajs är ett ord man bara får lära sig att leva med om man heter Frida Inghamn.