Etikettarkiv: depression

Att jag är deprimerad betyder inte att jag blivit allergisk mot humor.

Carina-Bergfeldt-sondag1För sisådär två år sen cirkulerade Carina Bergfeldts krönika överallt på sociala medier. ”På Facebook får  ju ingen missfall.” Minns ni den?  Om inte så kan ni läsa den här eller så kan jag dra en snabbrepris. Carina pratar i telefonen med sin kompis. Kompis har fått missfall dagen innan och gick på kvällen till en grillfest där hon log mot en kamera och blev taggad på Facebook. Carina förstår inte hur man kan le på Facebook när sorgen just stampat en platt till marken. Hennes slutsats är att det mesta på Facebook är bullshit. Att olycka är ovälkommet på Facebook. Tänkvärd, men…

Ända sedan jag läste den där artikeln har jag ibland känt det som att jag, om jag är ledsen borde rapportera det på Facebook. Och om jag inte vill skriva något om det på Facebook borde jag inte skriva något alls. För då är jag sådär f e j k. Då låtsas jag och jag kan absolut inte vara deprimerad. Jag är inte sån som kan säga ”Det här har precis hänt mig, men jag orkar inte prata om det, tack.” Jag vet inte riktigt varför. Att ha en sjukdom som stegvis tar över kroppens funktioner och ständiga kränkningar och diskrimineringar från samhället och myndigheter gör ju att man mest som oftast har en eller fem orsaker att vara arg eller ledsen. Jag har med tiden insett att jag inte har någon rapporteringsskyldighet om mitt välmående till nån. Om nån frågar hur jag mår kan jag dessutom få svara ”Jo, det är bra.” För det betyder inte att allt är bra. Även om det finns saker som känns skit och jag vill sluta leva litegrann varje morgon innan den värsta ångesten lagt sig så finns det saker som är bra. De påminner jag mig om att jag har lycka i mitt liv, även när jag inte riktigt kan känna den.

7a3837ad007fd18839378ec9719b3fd8Carinas kompis valde att inte ligga hemma, ensam med sin sorg. Varför skulle det vara fel på det? Man kan få vara både glad och ledsen. Man får delta ändå. Man kan ju bara hoppas att hon gick på grillningen för det kändes minst dåligt just då och inte för att hon ville lägga upp ett smile på fejjan. Ensamtid är den absolut värsta ångestfällan när jag är deprimerad. Jag står inte ut.  Jag gillar att vara ute på Facebook när jag känner mig lite blå, men inte riktigt vill prata med nån. Det är så himla skönt att skriva Hahahaha även om en egna mungipor har fastnat nånstans vid knävecken. Att jag samtidigt känner mig ledsen betyder inte att jag blivit allergisk mot humor. Jag har utvecklat en extraordinär egenskap att inte se sånt jag inte orkar med när jag är lite sån där, som  glättiga cape diem-budskap och skitsnacksnyheter.

Obehagligt är ju dock tanken att människor använder sin Facebook-wall som nån sorts skyltfönster för något som inte ens existerar. Om Carolines kompis lagt upp glada grillbilder fast än hon egentligen inte var där eller om hon skällt ut en bordsgrannen som frågat det inte är dags att skaffa barn snart och sedan lagt ut en update på bordsgrannens tidslinjne att det varit så mysigt att pratas vid. Det vore creepy.

En sak är säker. Att gå ut på Facebook och tro att man får nån slags allsidigt nyhetsrapportering ifrån allas liv är bara villfarelser. Folk skriver det dom har lust med, inte mer. Resten, som de inte skriver, har du troligtvis inte ett skit med att göra. Vill du ha en djupare delaktighet i någons liv ska du inte bevaka hen på Facebook utan faktiskt umgås med människan. IRL så att säga. Dumheter om att ”Va, är du ledsen? Det syntes inte på din Facebook igår!” ska vi bara ge fan i. Kasta i soptunnan och glömma. Människor som analyserar bilder på facebook på det viset är ungefär lika creepy som de som försöker måla upp osanna bilder av sig själva. I slutänden så stämmer det nötta ordspråket ”Skönhet ligger i betraktarens ögon.” Vad vi ser på facebook speglar ofta något hos oss själva. Om en upplever bekanta på facebook som överdrivet positiva kanske  det är för att en själv inte orkar vara så glad man skulle vilja. En själv kanske har behovet av att se andra ledsna.

Eftersom många som själva är deprimerade hittat min blogg nu och börjat följa tänkte jag avsluta inlägget med en bunt sköna, självläkande  godbitar från Facebook -Kingdom of bullshit.

Annonser

Så kom helgen och ny ångest

Bild 2015-03-21 kl. 17.15I fredags var jag i Stockholm på utbildning och möte med teamet i assistanskooperativet jag är med i. Det var en givande och bra dag med lite oroande nyheter. Jag reser med bil för att göra resan så smidig som möjligt, ändå blitt det en ansträngning för kroppen och igår, väl hemma igen kom nervsmärtorna. De var väldigt mycket värre än vad de brukar vara. Jag har starka smärtstillande som jag kan ta vid enstaka tillfällen. En sån tog jag och efter en stund mådde jag betydligt bättre. Kvar låg dock en panikångest som inte ville släppa. Den härjade över mig hela dagen. Panikångest-attacker. Ångesten ligger kvar idag också. På morgonen har jag spelat kort med Ottilia, men vid ett par tillfällen har jag fått dragit mig undan. Hela jag skakar och jag får kämpa med andningen. Krypa ihop och bara vänta på att det värsta går över.

Hela den här veckan har varit tuff. En av mina assistenter har sagt upp sig. Nån dag ska jag våga fundera på vad det innebär för mig. Vilken betydelse assistenterna har för min trygghetskänsla. Nu känner jag bara saknaden efter just den här människan som varit en sådan enorm trygghet för mig i ett och ett halvt år. Jag är arbetsledare och är så illa tvungen att fokusera på det praktiska. Fylla ut hennes pass nästa månad och leta en ny anställd.

Om panikångest och den fula, fula gråten

Jag har haft några jobbiga dagar. Den där depressionen som bottnar i en tid innan jag fick rätt hjälp. Innan jag hade assistans, hjälpmedel, jobb och samhällsstöd. Jag var deprimerad länge och fattade det inte förrän jag hamnat i en djup depression med självmordstankar. Då blev jag rädd och kontaktade sjukvården. Jag fick hjälp av en psykolog direkt och terapi. Längre fram fick jag också medicinering. Det har gått fyra och ett halvt år och jag tar dem fortfarande.  Över lag mår jag bra idag. Är en glad liten skit som trivs med livet, men det finns rubbningar från den djupa depressionen som en gång var, gör att jag troligtvis alltid kommer ha recidiverande (återkommande) depressioner.

Bild 2015-03-13 kl. 22.59Jag har lärt mig leva med det här, men nog är det jobbigt. Jag hatar panikångestattackerna när jag skakar, hackar tänderna, kämpar för att få luft och tappar kontakten med allt som är omkring mig. Jag avskyr gråtattackerna som inte är ett dugg lik vanlig gråt. Vanlig gråt brukar vara någon form av bearbetning som resulterar i någon form av lättnad efteråt. Den här gråten. Den fula gråten. Den leder inte till något. Den är ful och jag hatar den. I torsdags ville den inte sluta och jag fick ringa min man och be honom hämta hem mig från jobbet. Det gick inte att vara kvar.

Så, här är jag och kämpar emot att falla hårt. När det blir så där hemskt, kan jag inte göra så mycket, men där emellan kan jag rå om min vardag. Jag vill inte släppa jobbet för oftast mår jag bättre av att komma till jobbet.
Jag är också  arbetsledare för min egen assistans nu och kan inte skita i det. Jag har bestämt mig. Jag ska fixa det här. Det dyker fortfarande upp nya obehagliga överraskningar om hur mina tidigare assistansbolag skött och misskött min assistans och nu tar vi smällarna. Jag har väldigt bra stöd hos STIL och jag är glad att de är tydliga och ärliga med hur läget är.
Jag undviker vänner och familj för jag vet att de vet och jag klarar inte av deras oro. Inte för att jag vill försöka vara duktig, utan för att jag inte orkar. Inte just nu.

Bild 2015-03-13 kl. 22.55Jag försöker fokusera på allt bra jag gör, även om det inte känns bra så är det bra och det håller jag fast vid. Även om vårens första promenad kändes förjäklig så var det något jag längtat efter hela vintern. Det var  en bra sak att göra.  Bättre än att stanna inomhus. Sol och frisk luft är något bra även när det inte känns bra. Ottilia tyckte dessutom att det var kul att få vara ute med mig. Efter det har jag inte tagit fler promenader med rullen. Istället har jag nöjt mig med att ta mig ut genom altandörren och dricka kaffe i solen. Det har känts kravlöst och skönt. Är jag på väg uppåt nu?

Läs 1177s information om depression här.
Om du är trött på den här skiten och vill läsa något roligare. Klicka här, det fick mig att skratta så jag fick ont i magen.

Fyra år och här sitter jag med smultronsmak i munnen

IMG_6730Den senaste tiden har jag haft en depressions-dip. Därav låg aktivitet i bloggen, men nu har jag ryckt upp mig. Nu är jag back in action. En förkylning har tvingat mig att stanna upp och v i l a. Nyttigt för såna som mig faktiskt. Om du är sån som jag som inte alls ser charmen i långvarig vila och stillhet så borde du prova det. Det är frustrerande, men ganska skönt.

Jag hade jordens bästa samtal med min psykolog igår. Efter närmare fyra års terapi var det vårt sista samtal eftersom hon ska byta jobb. Skrämmande att klara livets alla omställningar utan henne. Hon kan min hjärna utan och innan nu. Känner igen mina tankegångar och vart jag har min säkerhetslina när jag tappar fotfästet.

IMG_6731Vi pratade mycket om vart jag är idag och vart jag befann mig när jag gjorde mitt första besök hos henne. Hur jag hanterade motgångar då och hur jag hanterar dem idag.
Natt och dag kan man säga.
Då, för fyra år sedan, bar jag på känslan att jag inte hade någon kontroll över mitt eget liv. Att min sjukdom hade tagit över och att allt var på väg nedåt. Jag kunde inte bli friskare. Jag kunde inte bli bättre, bara sämre. Som ett obönhörligt jordskred. Min kropp övergav mig och det enda jag hade att göra åt saken var att fylla i papper och trilskas med myndigheter, men det gav aldrig något vettigt resultat. Min man orkade knappt prata med mig längre. Min enda ljusglimt i livet var mitt barn. Allt jag orkade och ville var för hennes skull. Jag började bli mer och mer säker på att hon och Sven skulle ha det bäst utan mig. Det räckte inte med att göra sig själv så liten och obesvärande som möjligt längre. Det var när självmordstankarna kom som jag kontaktade vuxenhabiliteringen och fick kontakt med min psykolog.

IMG_6727Idag befinner jag mig på en helt annan plats. Jag har en helt annan kontroll i mitt liv. Jag har lärt mig spelets regler med myndigheterna. Det gör mig förbannad att det ska ta så mycket tid och energi, men det är i slutändan oundvikligt och leder till bra saker: självbestämmande, frihet och glädje. Glädje är nyckelordet här. Smaka på ordet lite. Det är vad jag gör just nu. Stannar och smakar. Smackar lite förnöjt och bara ahhh! Det smakar f*n smultron från farmors bakgård. Mums!
Tänk om jag vetat då att jag inom snar framtid skulle komma att förlora den mesta synen på ena ögat. Att jag skulle komma att bli totalt döv och enbart ha konstgjord hörsel med en liten dator och magnet. Om jag vetat att jag inom några år skulle vara beroende av rullstol och ledsagare var dag. Att jag skulle behöva hjälp att äta, duscha och klä på mig. Allt jag var så förbannat rädd för.
Jag vet att allt det här har hänt och att jag har ett förbannat bra liv idag. Jag är lycklig. Jag har ett trevligt jobb. Jag har råd att ta lån och bygga hus. Jag kan resa. Jag kan följa Ottilia till skolan. Jag har bemästrat en helt ny kommunikationsform – taktilt teckenspråk. Jag har kunnat behålla mina fritidsintressen och vänskapsrelationer.

IMG_6722Att veta att det är så otroligt stärkande och modingivande. För fyra år sedan avskydde jag att träffa människor som inte sett mig på länge. Jag visste att det första de ser är att jag kommer med en rullator. Jag stod inte ut med deras beklagande blickar och frågor. Idag vet jag också att min rullstol är det första de ser, men det gör mig inte så mycket. Om någon tycker synd om mig är det deras sak. Inte min. Jag vet hur jag mår och vad jag kan. Min rullstol är ingen sorg för mig. Jag lever mitt liv som jag vill och vågar sådant andra inte ens skulle drömma om att våga.

Jag är rädd idag också. Jag vågar inte tänka på vad en näthinneavlossning till kan komma att kosta mig. Jag vet inte hur det är att vänja sig vid att inte ha någon som helst balans. Men jag bär på en insikt att om det händer kommer det inte att sabba mitt liv, bara förändra det.

Storstädning i hjärnan

Idag kände jag mig så väldigt mycket mer till freds med mig själv. Som om någon annan tagit över min hjärna några dagar och stökat ner den med självdestruktiva tankar, men att jag nu sparkat ut den jäveln och lyckats städa undan där uppe. Ordning och reda, damn it!

Tidigare i veckan kände jag mig som en looser som inte kan bättre teckenspråk. Idag känner jag det som att jag är riktigt duktig på teckenspråk med tanke på att jag inte växt upp med det, utan börjat lära mig det som vuxen. Tomejo, tåmato.

Det var så mycket lättare att gå till jobbet utan huvudet fyllt av oro över mig själv och alla andra. Istället för att oroa mig för risken att Anne-maj ska känna sig utanför vid fikat som enda döva personen vid bordet så tänkte jag på att jag faktiskt inte heller hör allt vid bordet. Jag kan inte tolka samtalen som pågår kring bordet, men seriöst, vem har bett mig? Ingen faktiskt.  När en kollega ville be Anne-Maj om en grej tolka jag det och det kändes ju lite kul. Jag kan ju också underlätta mina kollegors egna kommunikationer med Anne-Maj genom att lära dem några tecken och framför allt hur de ska presentera sig när de vill prata med en dövblind person eller bara berätta att nu är jag här. Idag var vi bara fem personer vid fikat varav två inte kunde teckna. Vid fikat slut hade de valt persontecken och lärt sig presentera sig. Bra första steg. Det kändes kul att de var så positiva till det och jag tänker att det här kanske jag borde visat dem tidigare. Jag klarar mig ju bra med min slinga i den här miljön, men det har ju hänt tidigare att vi går på lunch eller julbord i en lokal med mysbelysning och tjattrig ljudmiljö. Då är jag i samma situation som Anne-Maj är vid fikat.  Varför har jag inte lärt mina arbetskamrater mer om det här tidigare? En enkel sak, som att personen bredvid en berättar vem det är, gör ju att man känner sig så mycket mer delaktig. Det kluriga är ju egentligen för mig och anne-maj att minnas allas persontecken.

Nu när allt blivit som vanligt.

IMG_5217Jag känner mig så nedstämd nu. Det kom som en smäll i magen igår. Jag blev så trött och utmattad på en gång. Som rena knarket. En röst inuti som påminner en om hur otroligt liten och värdelös man är. Men jag behöver inte lyssna, jag vet vad det här är. Depression. Jag behöver inte låta den ta över. Jag vet också att jag inte kan vara glad just precis nu.  Jag kan le och vara glad utåt men inuti är det svart oavsett. ”Positivt tänkande” hjälper mig inte just idag.  Klatschiga må-bra-citat på Facebook känns mer som ett hån just när man är här.

 Jag har tänkt lite och tror att det här är nån form av efterreaktion på det som varit. Nu när mina två ordinarie assistenter är tillbaka och gör livet tryggt igen. När allt blivit som vanligt.

När jag är glad så är jag glad.

Få titt som tätt frågan ”Hur orkar du vara så glad och positiv trots din sjukdom?” Här är dagen scoop: Jag är inte alltid glad. Jag är inte alltid ledsen heller.  Jag är glad när jag är glad och ledsen när jag är ledsen. Jag tror att det är en katastrof om man inte tillåter sig det ena eller det andra, rent av själsdödande faktiskt.  Jag tar ångestdämpande läkemedel också. Det hjälper mig så jag slipper gå in i en ny depression utan kan se vilket fint liv jag faktiskt har. Jag skulle vilja påstå att jag överlag är lycklig.

Mitt senaste inlägg, den om Ottilias nya husdjur, skrev jag faktiskt när jag kände mig lite ledsen och nedstämd. Ledsen för att det är så sjukt mycket krångel och byråkrati med att komma igång och bygga vårt hus. Då tänkte jag på den där grejen när jag tidigare på dan lite spontant erbjöd Ottilia min fot som husdjur och då var det skönt att få tänka på något buskul och skriva om det. Det är helt okej också.

Om det ändå bara räckte att vara positiv.

Det här med ångest är ett riktigt pain in the ass. Det känns så onödigt och störande. Jag får ångest över så fåniga saker och vet själv atta över det det är onödigt men kan inte styra över det.

Hela vintern har jag fantiserat om hur vi när våren väl kommit skulle kunna åka ut och kika på hustomter som legat gömda i snön. Promenera runt i området och känna av trivselsbarometern. För några veckor sen gjorde vi ett försök i Almbro. 20130506-121501.jpgDet blåste så vi höll på att dö. Inte så jättetrevlig. Igår gjorde vi ett nytt försök och åkte ut till Norra bro. Det  blev precis vad jag hoppats på. Vädret var underbart. Tomten låg jättefint och vi strosade runt i skogen. Picknickade lite och träffade en potensiell granne som berättade om grannskapet. Blåbärsris och vitsippor överallt. Det var riktigt mysigt och kändes liksom BRA. Det här skulle kunna bli helt rätt för oss och vårt obyggda hus.

När vi kom hem fick jag ändå världens ångst av det. Rädslor och panikkänslor för framtiden. Vad fasen! Jag är ju en positiv person som försöker tänka positiv och styra min inställning. Varför ska det då bli så här? Skit!

Jag hade ett terapisamtal med min psykolog idag. Som vanligt vill jag ha exakta instruktioner på hur jag ska gå till väga för att må bättre igen. Det fick jag inte. Jag har en progressiv sjukdom och en oklar framtid. Den vetskapen får jag försöka leva med och stundtals verkligen brottas med.  Vi pratade då om vad jag kan göra för att det ska kännas lite lättare.  Jag berättade om Ottilias kalas. Det känns tufft att inte veta vad det är för mamma hon kommer ha i framtiden. Minnena jag kan skapa åt henne nu känns viktigare än viktigast. Att jag fixade hennes kalas kändes skitbra, att jag fixade hennes cykel kändes skitbra, att jag kan hämta henne från dagis och göra de där grejerna jag tycker om att göra för och med henne – det känns skitbra. Skitviktigt.  Psykologen kom med en bra idé, vi borde videofilma ibland när vi gör sådana där grejer. Säkra minnena i ett filmformat.

Bra idé!

Assistans är verkligen trygghet

Idag har jag haft en lugn morgon som flutit på så där som man önskar att alla morgnar gjorde. Ottilia klädde sig utan bråk och mamma satt bredvid med kaffekoppen i ena handen och TV-dosan i den andra. När Ottilia kom av sig är att klä på sig pausade jag helt enkelt barnprogrammet med en enkel knapptryckning. Då fick hon fart igen och började dra på sig strumpan. Det tog lite tid för hon är väldigt bångstyrig och ”i sin egen värld” på morgonen, men det var mer effektivt än att tjata hela morgonen. När jag sedan hjälpte henne på med regnkläderna och stövlarna tänkte jag på hur skönt det är att få vinka av henne i dörren när man vet att hon ska gå iväg med en av våra assistenter som vi känner oss så trygga med. I vars sällskap Ottilia trivs och slappnar av. Vilken fantastisk insats det är från samhället och vilket viktigt jobb de gör.

Jag bearbetar verkligen känslorna för hur saker var innan vi fick assistans nu. Jag har gruvligt dåligt samvete över att jag inte skyddade Ottilia bättre då. Jag hade kunnat göra flera saker annorlunda men jag var så jäkla envis. Jag hade kunnat ta hjälp av våra föräldrar, samtidigt vet jag att det i det långa loppet inte hade hjälpt för då hade vi aldrig fått assistansen vi har idag. Sorgligt, men sant. Nu är saker i alla fall till det bättre och jag misstänker att det är ett sorts friskhetstecken att jag så här ett och ett halvt år senare börjar bearbeta skiten.

Med regnkläderna på kommer vi till dagens viktigaste detalj: paraplyet. Inte kan man gå i regnkläder till dagis utan paraply! Jag får en snabb puss och sen skyndar hon ut med assistenten i släptåg och hojtar ”Ha en `bradag´, mamma!”

20120917-103944.jpg

Utan mina små vita piller

Mina senaste dagar kan jag sammanfatta med ett ord: vinterkräksjukan! Den tar verkligen över allt och lämnar en sedan skakis och utmattad.  Där befinner jag mig nu. Försöker vänja magen vid mat igen, klara några dagar utan mina antidepressiva och piggna till så jag jag kan lyfta tillbaka mitt tåg på spåret igen.

Utan mina små vita piller blir vardan ganska outhärdlig. Jag vill bara be om ursäkt för varenda steg jag tar och varenda ord jag yttrar. Ni vet, den där konstanta känslan av att allt man gör är dumt och felfelfel.  Önskar att nån kunde ge mig en fet smäll och säga hur jag ska göra för att inte göra allt fel. Allt känns fel och svårt. Alla avskyr mig och jag är en plåga för omvärden.  Aja, jag vet ju nu att det inte är sant så jag får fortsätta intala mig det.  Värre än så är det inte. Det är bara så det känns, inte så det är. Punkt.

Idag ska jag klara något och känna mig nöjd med det. 

 

Nöjd ånger

Det är lite tufft nu. Jag kan har svårt att sova. Så fort jag försöker vila , sova, slappna av kommer ångesten och stör. Ångest över allt och ingenting på samma gång. Aja, jag vet hur jag ska hantera det. Bara att veta att det inte är jag själv som framkallar den hjälper.

Jag väldigt lycklig. Jag är jäkligt nöjd med hur jag har det och hur jag gör saker. Jag måste bara påminna mig om det varje minut, varje dag. Bryta ihop över småsaker för att sedan rycka upp mig igen. När någon tycker synd om mig blir jag nog som mest ledsen för det betyder ju att de inte ser hur jäkla bra jag har det. Hur bra jag fixar det!

Att ha barn är allt bra praktiskt i dessa situationer. Om man tvivlar på sig själv behöver man bara titta på sitt barn för att de att man är en bra mamma. Ottilia är ju trotsig men hon är definitivt väluppfostrad. Man kämpar på med att lära henne hyfs och emellanåt överraskas man att hon faktiskt lyssnar. Igår var ottilia klar för sängen. Jag bad henne plocka undan leksakerna hon lekt med idag medan jag gick på toaletten innan jag nattade henne. Gissa om jag tappade hakan när jag kom tillbaka och hon faktiskt hade städat undan på sitt rum. Så rent att jag kunde åka in med min innestol.

Idag skulle jag klippa mig men jag avbokade tiden. Sömnbristen och förkylningen gör att jag bara inte orkar. Det är tydligen svinkallt ute också. Nä, det får bli lugn innedag idag också. Koncentrera sig på allt adiministrativt som kommer på köpet av att vara funkis. När man kan ta det lugnt och har tid för det är det ju inte så jobbigt även om man blir trött på alla blanketter.

20120220-090941.jpg

Freddy Kreuger som nafsar i nacken

Att ha en depression är inte enbart som att ständigt vara deppad. I alla fall inte för mig. Det är så uppebart att nåt är fel. Mina reaktioner på saker nu är verkligen inte sunda. Det känns som om jag totalt värdelös och avskydd av alla. Jag måste ständigt påminna mig om att det inte är så.  Om jag begår misstag flippar jag ur totalt. Jag har inte tålamod  att acceptera att jag äter fult eller att jag måste vänta med något tills jag får hjälp med det.  Jag läser utskrifterna från intervjuerna jag gjort på jobbet och får alla tillfällen jag fel  på papper framför mig.  Jag tänker att de här människorna på jobbet måste tycka att jag är totalt dum i huvudet.  Jag påminner mig själv om att de vet att jag hör dåligt och hade kunnat rätta mig eller avbrutit mig om de velat.

Känslan av att allt jag gör och säger blir skit hänger som ett moln över mig och paniken nafsar konstant i nacken.  För ett år sen var det likadant, fast värre. Nu vet jag i alla fall att det beror på en depression, en obalans av hormonerna i hjärnan. Något som egentligen inte hör ihop med händelser.  Att det inte beror på min personlighet eller livåskådning.

Stress är inte min kompis nu. Det måste jag undvika till varje pris som om det vore Freddy Krueger en mörk natt. Att ha tre olika assistansvikarier den här månaden är inte kul. Att t.ex. få assistans vid duschning  är otänkbart med en vikarie.

hittad på mkgaming.co

Välmenande komplimanger om att ”du är så stark” eller ”du är så positiv”  blir bara fel nu. Jag vill verkligen inte höra sånt för jag är inte stark just nu, jag nära att ramla ihop. Jag klarar det i alla fall och det är det viktigaste. Min dotter har det bra, hon får vad hon behöver, jag lyckas jobba och göra det som är viktigast just nu. Jag är glad också, ibland, och då tänker jag njuta av det just då.

Idag hoppas jag att det blir en bättre dag. Den har goda förutsättningar för jag är ledig och ass. Malin jobbar 8-21. Jag ska till synsam och välja glasögon. Sedan ska jag rulla lite på stan. Eventuellt möta upp sven och kika på julklapp till vårt hjärtegryn innan det är dags för ett besök hos sjukgymnasten och apoteket.

Jag skrev det här för att skriva av mig lite och för att ge en bild av vad en depression kan vara. Känns lite läskigt att lägga ut så privat information men så får det bli!

Julen 2011, så mycket bättre…

Oj, nu är det visst advent också. Kom till ett julpyntat hem häromdan när vi firade kusinernas födelsedagar. Min morbror flyttade dit i höstas så lampor i taket har han inte grejat än, istället var det levande ljus, ljusstakar och smålampor som gällde. Jag såg knappt nåt och hade konstant huvudvärk men jag njöt av stämningen och julmusten. Jag vill också julpynta! Jag vet dock inte om jag orkar ha ljusstakarna framme. Man kanske skulle investera i ögonvänligt adventspynt? Steg ett blir doc att använda glaspennan jag köpte på Granit i Sthlm och rita snöflingor på fönstrena sen kanske jag kan övertala sven att jaga reda på julpyntet.

Jag ser verkligen fram emot julen i år och är inte ett dugg stressad. Förmodligen för att jag inte  så höga förväntningar på mig själv. Mår jag dåligt och sover bort hela julhelgen så är det helt okej. Så länge ottilia får en fin jul så är min lycka gjord. Jag ser fram emot allt julmys. Sven är ledig på julafton och det är så otroligt skönt. Förra julen var hemsk, av en enda orsak: Jag var mitt inne i en depression och bara vägrade berätta det för någon. Sven och ottilia fick inte heller en lätt jul med en mamma som bölade eller fick panikångest så fort hon skullle försöka slå in ett paket eller träffa andra människor.

Trots plötslig ensidig dövhet, lite sämre ben och annat skit mår jag hundra gånger bättre. Visst, jag är deprimerad nu också, men jag hanterar det. Depressionen har med min grundsjukdom att göra och det vet jag nu. Jag tar bra mediciner som påverkar hormonbalansen i hjänan. Sven kommer att vara ledig på julafton i år. Det ska bli så härligt att fira ihop. 

Jag ser fram emot Lucia. Ottilia är så stor nu att hon fattat grejen och tränar luciasånger för fullt. Luciakronan och linnet hänger redo i klädskåpet. Jag ser fram emot att få besök av min BFF annika nästa vecka och då baka julgodis med tjejerna i familjen.  Jag ser fram emot julhelgen, nyår och sen en hel månad i Thailand!!

Känslor utan vettig grund

Att vara klok någon längre stund är då inte lätt. Man kan styra lite över sina tankar med känslorna styrs av ett helt annat monster: hormoner. Det kanske ni inte visste, men så är det. De kan sabba de allra bästa uppenbarelser.

Igår kunde jag tyvärr inte vara något annat än ledsen, men då är det ganska bra att ha vetskapen att det beror på hormoner och inte att det hänt nåt specifikt. När man har en gräslig kronisk sjukdom får den för det mesta skulden för diverse ledsna känslor som dyker upp utan förklaring. Man behöver en förklaring och där är den. Jag har en förmodan att gräva fram resultat från synfältsundersökningar, blodprov, nervtester och annat och undra vad allt betyder. Om jag inte förstår varenda liten siffra blir jag galen.

I går var det just synfältskartan jag försökte förstå samtidigt som jag insåg att jag inte är ledsen för det här egentligen. Visst undrar jag, men det är inte så stort att jag måste slita mitt hår över det. Jag är ledsen för att jag är ledsen, jag har en depression. Vad jag behöver är en KRAM. Inte glo på saker jag inte förstår. Så jag vänder mig till min wordfeudande make som sitter i andra änden soffan. Han undrar om det handlar om den där mittersta cirkeln på synfältskartan jag gormat om för mig själv. Jag förklarar och får min kram.

Idag  bir ja istället arg nr jag sa klä på mig efter duschen. Krångligt att på sig kläder när man skakar.  Jag vill ha mina nya byxer som jag köpte för en vecka sen, men först måste de läggas upp. Om det inte vore för de här förbaskade skakningarna skulle jag ta fram min symmaskin och bara göra det. Jag har gjort det tusen gånger förr. Jag sydda som en riktigt josefin på min symaskin när jag var i tonåren. Jag kan göra det i huvudet men inte på riktigt.  Då flyger tankarna iväg och börjar undra den där lillahjänan som skakningarna kommer ifrån. Vad den mer ska ställa till med. Den styr ju typ allt viktigt i kroppen nästan. Ni vet, andning och hjärta. Men…MEN nu skjuter jag undan de tankarna.

Sven är och tränar så jag får minsann krama mig själv en stund. De där frågorna kan jag ställa min läkare senare. Jag kan inte göra nåt med det nu. Det är bara hormoner som gräver efter nåt att vara ledsen eller arg över. Då hjälper det inte ett skit att tänka på såna grejer.

Man kan inte styra sin känslor men man kan styra sin tankar.