Etikettarkiv: fest

Pridefesten 2017

Pridekvällen var desto mer komplicerad än dagen. Det var kallt i Pridepark så jag och vännerna gick till pinchos (OMG, så mätt! Så gott! Så trevligt!) och åt innan vi tog oss till pridefest på Frimis som hölls av Sorry. Jag har aldrig riktigt varit på Frimis och tillgängligheten sög totalt tyvärr. Jag var kissnödig när vi kom och personalen hänvisade oss till toaletter som låg i Himalaya på andra sidan jorden. Nästan. Som tur var hade jag av en händelse dubbel assistans och det behövde fasen. Vi fick ta oss ner för två trappsteg, över ett stort packat dansgolv, upp för två trappsteg, förbi en packad bar med fyllon, in på en damtoalett. Jag var så pinknödig så jag kunde börja böla .och det gjorde jag. När en skitfin tjej började prata med mig och jag inte hörde vad hon sa. Hon lutade sig fram och pratade i mitt öra (som ju inte fungerar) och i nästa sekund slog jag ut hennes champagneglas över mig själv. När jag torkat av mig var hon försvunnen och jag bara fuck this! Tårarna kom, men jag tryckte för bannar tillbaka dem för över min döda kropp att jag skulle förstöra den mästerliga sminkningen jag fått. När jag fått besöka toaletten kändes det betydligt bättre. Tålamodet återvände. Det behövdes.

Att gå ut på en klubb så där i sin egen stad som dövblind är betydligt trassligare än en annan stad. Jag kallar sällan mig själv dövblind, utan brukar använda uttrycket ”person med dövblindhet” för i vissa situationer ser jag och hör hyfsat bra, medan jag i andra blir helt bestulen på min syn och hörsel. Som nu. Nu kunde jag rättmätigt kalla mig dövblind. Personer som känner mig och mött mig i dagsljus kom fram och försökte prata under kvällen via sms i efterhand har jag fått veta att de blev bestörta och inte riktigt visste hur de skulle hantera det hela. Jag fattar att det blir svårt och jobbigt för folk, men jag är van. Jag behöver inte ursäkter för ingen gör fel när de. Misslyckas att kommunicera med mig. Bättre att man försöker och misslyckas än att helt ignorera min närvaro. Assistenten försökte tolka så gott det gick, men det blev sjukt rörigt. Dansa är ju kul, men det var liksom för packat att dansa sittandes själv. NÄr jag för andra gången den kvällen bara Fuck this! och var på väg att ge upp hittade jag ett föredetta-KK som dansade med mig. Hon var ju smart nog att agera taktilt och vråla låttexten i micken på cippen. Det visade sig att det spelades 90-talshits och då blev det mycket roligare. Umf umf umf blev Ajm a barbigöööörl, Boom boom boom aj vånnt jo in maj ruuuum, kattenajjöo kattenajjöo aj binn märidd a lång tajm jo.

Sen släppte de upp Anna Book på scenen. Protesterade jag och lämnade lokalen. Varför man till en pridefest bjuder in en kvinna som i press försvarat sin son som just blivit dömd för våldtäkt av en trettonåring och kallat offret för smuts förstår jag inte. Haggan stod dessutom på scen och fat-shamade enligt min assistent. Usch! Det krävdes att jag tog mig ner för en rätt lång trappa för att komma ut till terassen men det var det värt. Där var det lugnare, mer upplyst och sköna soffor. Fin utsikt över nån med vackert leende och dreadlocks uppsatta i en stor kanelbulle på huvudet. Så fin. Så rart när blickar möts. Så trevligt att sitta och prata med vänner och få flirta lite på avstånd utan att ta kontakt. Utan hela försöka höra och kommunicera-grejen. Skönt att sitta i en soffa istället för att ha fejset i maghöjd med ett helt dansgolv.

Okej, nu till grejen om varför jag hade två assistenter på plats. Tre assistenter har under sommaren slutat hos mig. Jag har precis anställt tre nya. Nattpasset kunde bara en person ta och det var hans första arbetspass. Han fick gå prideparad, mata mig på restaurang, ledsaga mig på fyllan och släpa runt mig på strömpis. Allt utan att kunna ett uns teckenspråk eller dövblindkompetens. När vi skulle till Frimis kunde en van assistens komma och vara med några timmar. Rätt fantastiskt att en assistent som varit upptagen tidigare på kvällen lämnar hus och hem mitt i natten för att jobba 4 timmar. Nya assistenten fick gå bredvid som inskolning. Skitbra att han fick se hur en van assistent rekar för att vi ska kunna röra oss smidigast.
När vi kört hem satt vi alla tre, summerade kvällen och mumsade kakor innan vi bröt upp. Så härligt! Kakor klockan tre på natten är bäst!

Annonser

En ser inte vilka som iakttar en på dansgolvet ändå

I Göteborg för både jobb och nöje. Jag skulle gått ut med en kär gammal vän igår kväll, men han blev sjuk. Jag bestämde mig för att gå ut ändå. Sällskap hittar en ju alltid. Gayklubb var ledordet och jag slöt upp på Bee bar som serverade helt bedrövlig öl on tap men husets vin var bästastebäst. Fast mest var jag ute efter dansgolvet och där var det riktigt kul. Jag är inte särskilt försynt av mig. Jag älskar att dansa sittandes och leva ut musiken överdramatiskt. När en kommer ut på ett dansgolv i rullstol får en oundvikligen uppmärksamhet. Om en varken ser eller hör (annat än de blinkande lamporna och musiken) så är det inte svårt att strunta i hur en ser ut. En ser inte omgivningens reaktioner eller vilka som iakttar en ändå. Min assistent höll till precis bakom mig utan att delta och ibland stack hon fram en hand och syntolkade omgivningen. ”Tre snubbar dansar med dig nu.” ”Tjejen med tatueringen du mötte i baren vill nog dansa med dig” plötsligt en hoppig kram från ingenstans. Score! Assistenten var förstås också tolk när nån försökte prata med mig. Det var ju stört omöjligt annars. När vi fick ut för en nypa luft gick det ju lättare att med hjälp av hörselslinga prata direkt med folk. Hurra för teckenspråksutbildningen jag kostat på assistenterna! Ära vare att en vägrat begränsa sig till ett enda kommunikationssätt. Jädrar vilken tur att vi tog bilen istället för att promenera tjugo minuter till klubben för det var pisskallt och blåste. Det hade inte blivit nån dansa av och jag hade blivit sängliggandes två dagar efteråt.  

Klockan nolltre tändes alla lamporna och en bara ”Nämen, är det så här det ser ut här! Oh, är det dig jag dansat med halva kvällen? Goddag.” 

Skitkul kväll!
Soundtrack: What´s up av 4 non blonds som spelades under natten. Så bäst! Lyrics

När dövblindheten blir en superhjältedräkt

Var på en fest i helgen och såg väldigt lite. Jag hade två vänner där med vana att teckna. jag satte mig mellan dem och avläste dem taktilt med vardera hand. Ena vännen i vänstra handen, andra vännen med högra. Vänstra vännen är tolk så hon tolkade övriga samtalen kring bordet. Högra vännen har jag knappt sett sen jag tog studenten för 15 år sen men nu förstod mer obehindrat än då. Nån bara What the fuck! Huuuur gör ni? I sådana situationer föredrar jag att inte förklara exakt hur mycket arbete, intensiv träning då man inte fattat ett skit och hjärnenergi det kostat på att lära sig avläsa teckenspråk taktilt.  Jag bara unnar mig att kliva in i superhjälterollen och vara simply the best!

Jaha, det är så man gör.

Nästa vecka börjar skolan. Ottilias nya fröken har skickat över schema, klassiska och information inför det. Jag läser högt för Ottilia om allt som ska hända och föräldrar får följa med om de vill.
-”Vill du ha mamma och pappa med dig? Vi är lediga båda två och du får bestämma hur du vill ha det.”
Ja, ni kan ju ana svaret. Vi var inte önskade på plats. Senare samma dag sitter min egen mamma vid vårt köksbord framför en kopp kaffe. Hon lägger huvudet på sne i handflatan och suckar  så där som 50-plussare brukar göra åt hopplösa ungdomar. ”Har du inte lärt dig någonting? Sånt där frågar man ju bara inte. Man följer bara med. Punkt slut.”

Jaha, tanken att göra så slog mig inte ens. Nu vet jag till nästa gång då.

Funkar det på språkresor, fjortisfester och dejter också? Så jag vet i framtiden. ”jaha, du ska på fest, lilla vän. Vänta ska jag hämta alkoholmätare och spyhink så kan vi åka. Va? Jo, självklart kommer andra föräldrar vara med. Så, nu går vi.”

Lyckad jakt, vi fick en kändisbanan.

11695353_10155869891385441_1135926121130719123_nIgår var det lördag och DiLeva spelade på Strömpis. Frida was here, och ett gäng sköna  vänner också. Småbarnsmammor som levde ut lite get away från varagen. Vilken rolig kväll det blev! Det blev ganska mycket oro och krångel innan. Strömpis är en nattklubb där man inte skakat loss sen man var en liten parvel så jag  tillgängligheten kändes högst osäker när det inte stod något om saken på hemsidan. När jag väl fick tag på arrangören löste sig allt hur bra som helst. Det visade sig att de hade byggt ett stort trädäck på gården och tänkt till med ramper och annat. Bra bord ordnade de till oss också. Det hade blivit väldigt najs på den där gigantiska verandan. Mer lyx, mindre skum nattklubb nu för tiden. IMG_8914-1När jag kryssade fram mellan borden ville jag slå ihjäl mig själv lite för jag lägger på en söt och övercharmig persona för att ursäkta det extra utrymmet min rullstol kräver för att komma fram. Medan andra buffar sig fram genom massan på sådana ställen så ber jag hela tiden om ursäkt och tillägger glättigt ”Hoppsan, akta tårna, lilla vän!” till medelålders gubbar som skrattar och tycker att jag är kvällen skönaste brutta. Kvinnor tycker att jag är sååå fantastisk som vågar vara här och jag tänker att näää, jag vill bara
komma fram lite. Nåja, ikväll försökte jag undvika att lägga på den fasaden. Trevlig kan man ju vara, men utan att be om ursäkt för att man existerar.

IMG_8926DiLeva kom ut på scenen i röd kaftan och sin sköna musik. Den varvades med små monologer om livet. Vissa stunder tänkte man att han är en klok man, nästa monolog tänkte man att nu är han riktigt bakom flötet. Till slut tänkte man att han är nog bara hög. Kul för oss. DiLeva sa ”Jag tänker alltså är jag förvirrad!” Alla bara ”Yeah!” DiLeva sa ”Tänk aldrig att det här är tråkigt. När det är tråkigt är det bara… intressant.” Alla bara ”Yeah!…va?” Bra var han ju i alla fall och han körde alla gamla godingar… nästan. Allsången var på topp. Min assistent Lisa tecknade till mig så jag kände aldrig att  jag förlorade på mina CI-hörsel. Upplevelsen var total!

Festen fortsatte förstås efter att DiLeva lämnat den. En av oss smög upp bakom skynket till scenen och stal en av DiLevas bananer. Resten av oss blev mäkta imponerade.  Jag kände den triumfen som uppstod i byn när man var liten, då pappa och jaktlaget kom hem med en stor, död älg.  Hurra! Lyckad jakt, vi fick en kändisbanan.  DiLeva Banana!

Jag ska bara gå på fest och försöka att inte tänka så himla mycket.

Jag har blivit bjuden på förfest i helgen. Det får mig att inse hur otroligt mycket 30-åring man blivit. Förfest och nattklubb känns som så svunnen tid. Då när man gick ut två, helst tre gånger i veckan och ständigt träffade folk man inte kände. Man kan ju fråga sig om det berodde på att man blev äldre eller bara mer bekväm. Man fick definitivt andra prioriteringar och intressen.

Det skulle var så otroligt lätt att ligga kvar  med röven bekvämt nedsjunken i den perfekta gropen i soffan på lördag, men jag ska fasen gå. Inte ska jag gå och det ska bli nästan skönt att gå på en fest där jag knappt känner nån. Kunna hoppa över den där nojjan över att träffa nån vän som vet hur allt var innan jag blev en tjej i rullstol.

Jag ska bara gå på fest och försöka att inte tänka så himla mycket. Bara gå dit liksom.

 

30-årshippa

Jo, jag hade fest i lördags. Somliga skulle kalla det för 30-årsfest. Andra skulle kalla det för fortfarande-29-årsfest. (Jag är fortfarande bara barnet ett par veckor till.) Somliga skulle säga skit-i-ålder,-nu-festar-vi-fest. Jag valde att kalla det 30-årshippa för det tyckte jag lät härligt.

Jag hade världens roligaste kväll. Jag hoppas att jag blir gammal så att jag får fylla jämnt fler gånger. Vi har ungefär 40 pers och jag hade hyrt festlokal och allt.  Min familj hade dukar, lagat mat och donat. Vilka hjältar! Vi anpassade all belysning i festsalen för mig, så att jag skulle se utan att ha en enda liten lampa i ögonen. Jag hade två av tolkcentralens bästa dövblindtolkar i tjänst. Det gjorde att jag kunde hänga med i samtalen kring bordet trots den sorliga ljudmiljön. Vi hade också hörselslinga i lokalen och det var ju bra för flera av mina vänner använder hörapparat. Min storebror Oskar var värd och fy fan vad bra han var. När han dök upp höll jag på att tappa hakan. Han hade tagit på sig höghatt. Min morfars gamla skönhet. Sjukt stiligt.
Jag hade släpat dit min inomhusstol och det var jättestort för den är ju höj- och sänkbar så jag kunde komma upp i ansiktshöjd när jag minglade med gästerna.

Mingel vad vi började kvällen med och sen en måltid. Min bror höll ett fint tal. Mina föräldrar höll ett tal tillsammans där min pappa talade och min mamma tecknade vad han sa. Jag höll på att börja böla för aldrig i mitt liv skulle jag tro att min mamma vågade teckna så mycket offentligt för så många. Jag vet hur mycket hon kämpar med det där.

Sedan blev det tårta, Frida-quiz och till slut DANS. Hell yeah, det var kul att dansa. Stolen på 70 kg krängde vilt. De äldre generationerna droppade sedan av en efter en.  Resten av oss firade som kungar resten av natten. Jag höll igång till fyrasnåret, sen blev stoppad i säng av min nyktra assistent. Hon hade ganska mycket roligt att återberätta dagen efter.

30-årshippa ahead

På lördag är det hippa. Big baluns! Jag ska fylla 30 år.  Jag bokade lokalen redan i somras, sen höll det på att inte bli någon fest. När allt hände med ögat kände jag inte riktigt för att fira. Men sen kände jag att det vill jag visst det. Jag kan ju skjuta på det men av egen erfarenhet vet jag att det alltid kommer nya hinder i vägen. Min sjukdom kommer inte gå över och försvinna. Min sjukdom är en sorglig del av mitt liv men inte hela mitt liv. Jag har mycket som är glatt och lyckligt också, det vill jag fira… nu, inte om ett halvår. Mina föräldrar och svärföräldrar hjälper mig att förbereda 30-årshippan. Jag har inte behövt göra så mycket själv och det har varit väldigt skönt. Min bror ska vara värd och fått helt fria händer. Jag har själv velat lägga mig i och styra så lite som möjligt. Jag vill bara ha en kul kväll!

Ofta när jag går på fest måste jag krångla lite för att alls kunna vara med. Sitta så jag inte får motljus och så. Då känns det ofta som att man kanske snor uppmärksamhet från jubilaren eller tar ”plats”. Det ska bli härligt med en fest då jag kan förbereda och krångla med belysning, hörselslinga och framkomligheten så mycket jag behöver utan att det känns dumt. Vi har tid avsatt på eftermiddan enbart för att fixa och trixa med belysning och vart jag ska sitta så att det blir bra. Jag kommer släpa med min inomhusrullstol till lokalen. Den har höj- och sänkbar sits så jag kan komma upp i ögonhöjd med alla andra. När man fyller jämnt då vet man dessutom med säkerhet att man får tolk om man beställer det i god tid. Jag kommer att ha skitbra tolkar.

 

Nu skiter jag i det här och har lite kul

systrarOkej, det blev en lite sorgsen dag igår, men kvällen blev väldigt festlig. Min bonusmamma bjöd ut mig och mina två systrar på middag och drinkar. En helkväll på stan. Jag förträngde allt som läkaren sagt och hade bara skitkul. Jag hade ingen assistent men det gick himla bra ändå. Jag var ganska nollställd och orkade inte ens oroa mig inför det.

Det blev en väldigt kul kväll. Många drinkar, god mat och en tabasco-shot som smakade fan. I Örebro har vi något som heter Open art. Varje sommar fylls stan med mängder av konstverk. Vissa snygga, andra… ja…nej…skitfula faktiskt. Kul är det i alla fall och det drar hit utländska turister. Vi tog en kort sväng och kikade på några av konstverken. Framför allt den hatade och älskade ”bad boy”. Självklart var vi tvungna att fula oss lite framför den också. badboyPrecis då kommer två japaner och tar kort på oss samt Matildas kompisar. Matilda är då alltså min yngst syster som är 18 år. Haha! Hon som står mitt emellan oss på bilden är alltså min jämngamla syster Em som bor i England annars. Han i bakgrunden är alltså fontänen Bad boy.

Det var vad vi gjorde igår.

Trots tre drinkar, ett glas vin och den där förbaskade vidriga shoten är jag inte alls bakis idag. Istället har jag ont och är trött så jag vilar hela förmiddan innan jag ska jobba i eftermiddag.

Ett kalas att minnas

20130502-080721.jpgI söndags hade vi barnkalas för Ottilia. Det var riktigt skoj. Ungar är så roliga. Vi hade inget stort barnkalas. Vi bjöd fyra barn och tre kunde komma.  Vi lekte lekar  och käkade glass med fruktspett. (Allt blir roligare när det sätts på en pinne.) När de lekt en stund till på Ottilias rum hände något spännande.  En tjuv hade varit här och stulit godisstrutarna som barnen skulle få. Kvar fanns istället ett brev där det stod ungefär så här: ”Hej. Jag är ledsen att jag stulit ert kalasgodis men jag var faktiskt väldigt godissugen. Jag får inte äta godiset förrän på lördag. Det säger min mamma. Därför har jag gömt godiset.  Jag har gömt det så bra att jag själv inte minns vart det är, men det gör inget för jag har lämnat ledtrådar så att jag ska hitta det igen. Det är bara jag som kan hitta godiset, för ingen annan vet om att den första ledtråden ligger under Ottilias kudde. Hälsningar godisskurken.”

20130502-080634.jpgSå fort jag läst ordet kudde var barnen försvunna i jakt på godiset. Skattjakten var igång. De hittade alla ledtrådar och till slut en skattkarta som visade var godisstrutarna var gömda ute i på lekplatsen på vår innergård. Väldigt lyckat! Alla hade väldigt kul, men minstingen blev lite orolig för den där tjuven. Vädret var fint och vi fortsatte leka ute resten av kalaset.

Inför kalaset när jag planerade lekarna och mysteriet var Sven ganska avigt inställd till det hela. Han var inte sugen på att planera och tyckte att barnen kunde leka utan att det ska ordnas och styras så mycket. Vad kan jag säga? Han hade ju rätt. Man behöver absolut inte styra barns lek  på ett kalas. De är nog så påhittiga ändå. Jag lade ner mina planer. Sedan när kalaset närmade sig kände jag ändå hur jäkla gärna jag vill spexa och fixa med kalaset. För sjutton att sitta i ett annat rum och fika kanske räcker för sven men inte för mig. Jag genomförde lekarna och skattjakten. Det var jättekul och kändes jättebra. Jag har funderat på varför sådana där smågrejer känns så viktiga för mig just nu. Jag skulle vilja  säga att det enbart handlar om Ottilia och hennes  önskemål men ärligt talat så har jag nog också ett själviskt motiv. Jag tycker att det är superkul att leka med barn och vill göra det.20130502-080702.jpg Jag vill också att Ottilia ska se det och spara den bilden av mig för framtiden. Mamman som är med, är glad. Som busar och härjar. Planerar magiska strapatser. Hennes mamma är ofta trött och ledsen, men när mamma orkar och är glad blir det till viktiga stunder att spara i minnesbanken. Vem vet vilken mamma hon kommer ha i framtiden. Kommer det vara en sjuk mamma som inte orkar vara med? Kommer det vara en mamma som inte ser kalaset som ordnas? Kommer det vara en mamma som inte orkar röra sig så mycket? Tänk om det blir en mamma som bor på ett sjukhus. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag vill ordna ett kalaskul femårskalas, spara minnena på ett säkert ställa och hoppas att vi får planera något lika kul nästa år igen. Kanske överkompensera lite men vem kan klandra mig?

En bra date

I lördags hade jag riktigt asroligt. Då lämnade vi över Ottilia till farmor och slog runt på stan själva. Vi började med en romantisk middag på en liten italiensk restaurang i stan: Casa Nostra. Det var supermysigt och väldigt gott. Som vanligt fick jag krångla lite för att hitta ett bord där jag inte bländades men de var väldigt snälla och lät mig byta bord. Slingan kunde jag inte använda, det var bara för mycket ljud. Det gjorde att min tecknade till mig och det älskar jag. Det finns inget som får mig att känna mig så bekräftad som när min man anstränger sig för att teckna till mig.

Mätta och nöjda konstaterade vi kl 22 att det nu bara var tre timmar kvar till  Brev till Kalles nattspelning på Live at heart. Smålulligt bestämde vi oss för en liten pubrunda. Först hamnade vi på Stora Örebro. In hasade jag mig upp för de fem trappstegen i entrén medan vakterna bar upp stolen. På vägen ut hann de knappt blinka innan sven rullade mig ner för hela trappen och ut på gatan. Vi rullade till Pitchop, som vi namngav området vi pitchers och Bishop arms. Vi svängde in på ett ställe där innan vi till slut begav oss till konserten. Jag hade på mig cippen under hela konserten. Det var intressant. Jag kunde inte höra sången så bra, men instrumenten hörde jag på ett helt annat sätt. Det var riktigt kul! Bandet rockade dessutom järnet på scen och jag sprang på min mamma som var där med sitt tjejgäng. Jag och sven avslutade till slut småtimmarna mysande i soffan framför ”Fear and loathing in Las Vegas”.

Barnalösa på Bishop arms. Tjoho!

Jag är inte orolig när Ottilia är bortrest, bara l i t e hispig innan hon ska åka. När hon väl är iväg är jag övertygad om att hon mår hur bra som helst tills jag hör något annat. När Ottilia åkt i fredags regredierade hennes föräldrar sisådär 10 år och blev tonåringar igen. Mot Bishop! Där hamnade vi både fredag och lördag med gott sällskap utan att ens behöva fundera på det. Till min stora förtjusning har de handikappsanpassat stället riktigt asbra. Bästingbästa är att de byggt en handikapptoa som inte ligger två trappsteg ner och breda gångar mellan borde så man kommer fram. Nu tillbringar jag med glädje sommarkvällarna på deras uteservering värmt av gasolvärmare och lila filtar. Att sitta inomhus ger jag dock upp allt hopp om. Deras belysning är helt omöjlig. För nåt år sen gick vi dit för en öl. Jag fick snart åka hem med massiv huvudvärk. Igår stängdes uteserveringen p.g.a. storm så vi fick gå in. Kändes helt okej till en början men snart kom huvudvärken smygande från vänster. Jaja, jag hann ha väldigt trevligt fram till dess så jag ser inte kvällen som ett misslyckande ändå. Fick skjuts hem av min vän Tess och då var det en välsignelse att ha en vän som är både nykterist och dövblindtolk.

Väl hemma märkte jag också att jag nog inte klarat ljudnivån lika bra som jag trott för när det väl blev lugnt kom tåget och körde över mig: tinnitus ála Hiroshima. Den plågar mig idag också och viss spänningshuvudvärk sitter kvar snett bakom örat och innanför vänster öga. Jag deppar inte över det men inser att sitta inne på puben inte är en bra miljö för mig just nu. Det har inte gått mer än fyra månader sen jag opererade in CIt så det betyder ju inte att det behöver vara så för alltid. Uteserveringar är ju trevligast ändå och det klarar min hjärna förhoppningsvis lite bättre.

Ledsagad av ett fyllo

Igår var en kul lördag. Vi skulle köra ut Otti till hennes farmor men efter två dagars huvudvärk skydde jag solen som en liten vampyr och stannade hemma. Kändes ju lite trist till en början, men det visade sig att jag fick besök av Tess och labradoran Nova.

Eftersom Tess är dövblindtolk ska hon en god vän och gästföreläsa på familjen studiecirkel i TSS i morgon. Vi gick egenom lite vad hon skulle prata om, snackade strunt som vanligt och sen fick jag ännu en lektion i taktilkommunikation. Hon berättade om sin vecka på med tecken och jag läste av med händerna. Gick ganska bra, hon fick upprepa hela tiden men till slut förstod jag. Jag lär mig lite!

På kvällen utnyttjade jag och sven vår barnfria lördag till fulla. Korkade upp en flaska spanskt vin redan vid femtiden och njöt av att vi kunde göra precis vad vi ville utan att planera ett dugg.  Vid 22-tiden drog vi oss till Bishops. Då hade vi hunnit haft en helkväll med vin, chips,  härligt snusk, mycket skratt och en ohyggling duell av  Queen singstar.  Stackars grannar!

Sven hade blivit rätt packad och jag må säga att det var en intressant upplevelse att bli ledsagad av ett fylla. Jag höll på att skratta ihjäl mig för han trodde att han hade världens koll. När vi var vid baren skulle vi gå till ett bort. Jag sa till sven att han kunmde gå före i lugn takt så kunde jag följa honom, men han gick skitfort och det kom en stor, fet man och ställde sig i min väg. Jag knackade honom på axeln och bad om att få komma förbi. Han tittade på mig, sa ”jaja” men stod kvar. Jag frågade bryskare men han fattade ingenting. Jag försökte till och med flytta på honom men han var lite för tung för mig. Nä, jag satte mig rullator och tän kte att sven märker väl att jag försvunnit och kommer tillbaka… det gjorde han till slut. Ja.

Vi fick sällskap av Eric och sen dök min mamma och henne kompisar upp. Trevlig kväll!