Tag Archives: musik

När allt klaffar -det händer ibland.

När jag går på restaurang eller konsert  vet jag aldrig i förväg hur mycket jag kommer kunna se eller höra, men hur det än blir brukar jag ha kul ändå. På ett eller  annat vis.

Igår blev jag medbjuden på en konsert av min pappa och allt bara klaffade hela kvällen igenom. Konserten hölls på restaurangen East west. Vi startade 19.30 med fördrinkar och en riktig brakmiddag. Bra ljus vid bordet, lugn ljudmiljö och framkomlig miljö. Soft ställe! Med mig hade jag dessutom en assistent som läser till teckenspråkstolk som fick träna sig i att syntolka miljön. Där trivdes man fint, speciellt när servitören begärde att jag skulle visa leg för att få dricka alkohol. Gärna! Jag är liksom 32. -Va ? Oj då, du ser ut som 20. -Tack, kompis! Sen vände jag mig till min 22-åriga assistent. -Jag ser yngre ut än dig då. Det får vi berätta för alla.

img_2099Två och en halv timmer rusar förbi när man sitter och småchattrar med min pappa. Stiko Per Larsson klev upp på scen och gjorde en bra spelning. Jag hörde musiken bra och när han pratade mellan låtarna tolkade assistenten till mig. Ljuset hade nu släkts ner bland borden så jag avläste henne taktilt med händerna. Bra träning för oss båda och skitkul Stiko pratade mycket. Anekdoter om vad som fått honom att skriva låtarna. Historier från hans sommarvandringar genom Sverige för att samla in pengar till SOS barnbyar. Det var härligt, jag hörde inte vad han mumlade om uppe på scenen, men jag hörde klart och tydligt hans breda dalmål. Lustigt!

Bra kväll!

Annonser

Mind the gap!

Om knappt en vecka reser jag och min åttaåriga dotter till London. Min syster med familj bor där och nu var det sju år sedan vi var där sist. Vi har i princip planerat att åka varje år sedan dess, men alltid skjutit på det p.g.a min sjukdom, brister i assistansen eller husbygge. Det blir mitt sjätte besök i London och väldigt annorlunda. En hel det har ju förändrats under de sju åren som gått. Jag har blivit rullstolsanvändare, fått sämre syn  och hörsel samt har spasmer och spastiska attacker att förhålla mig till. Att resa utan assistent, hjälpmedel och 10 gånger så mycket planering vore omöjligt. När jag tänker London tänker jag på resorna jag gjorde för något decennium tillbaka. När man spontant bokade en flygresa ena dagen och flög iväg nästa utan någon som helst planering. På flyget och tåget satt man med näsan i studentlitteraturen för att inte komma efter nu när man missade två föreläsningar i filmhistorik på universitetet. Efter en veckas festande i All Saints, promenader i city och två dagars med musikstudenter i Guilford där jag sov i en fåtölj var pengarna nästan slut. Sista dagen tog jag tunnelbanan till Notting Hill i jakt på blåa dörrar och hemliga trädgårdar. Istället hittade jag en lång rad av charmiga musikaffärer som sålde gamla LP-skivor. Jag hade bara råd att köpa en enda skriva och jag bestämde mig för att det skulle bli en present till min pojkvän. (Om jag inte nu vore gift med honom idag hade jag ångrat mig gruvligt.)  Efter att ha provlyssnat på ett antal skivor i ett sådant där klassiskt bås i sällskap av en cool gammal gubbe köpte jag ”Welcome to my nightmare” med Alice Cooper. Shit, vilket bra val! Menne, sen var pengarna slut så för att kunna komma hem till syrra ställde jag mig helt enkelt vid tunnelbanan och tiggde pengar till  en biljett. Det blir en rolig grej av det hela.Eller när jag och brorsan flög dit över en helg, såg att Kings of Leon skulle spela nästa dag och knep biljetter. Det blev världens bästa spelning. Väldens bästa fylla. Världens bästa syskonhelg.

Några spontana konserter blir det inte den här gången. ”Mind the gap” innebär nu ”Glöm det! Ta taxi istället.” Det blir ett annat sorts London att lära känna, inte minst eftersom min reskamrat är åtta år gammal. Det kommer bli ett bekvämare London där vi kostar på oss att hyra bil för att ta oss runt lättare. Vi vill se ”londongrejerna” men inte vandra mellan dem och stå i långa köer så vi kommer helt enkelt åka med en båt och se allt från floden. Vi ska ha picknick med vår engelska familj och så ska vi förstår gå på Harry Potter-museet.  Det krävs vansinnigt mycket planering och kontakter inför det hela, men det blir bra. Man skulle gärna bokat in tio saker till, men då blir det bara stressigt. Skönt att bara boka in tre saker på två och en halv dag (träffa familjen, museet och båttur inne i city) så man säkert orkar med och sen kan fylla ut med annat.  Det var riktigt svårt att boka den här resan för jag såg hela tiden framför mig hur jag får en spastisk attack mitt på puben så alla ser mitt bland ölkrusen och all den torra humorn. Jag har haft en hel del sådana den senaste tiden. När jag väl bokat flygbiljetten, när jag väl bestämt sig, var det lättare att komma förbi rädslan för det jag inte kan förändra och fokusera på allt det andra.
Och nu, nu är det bara att köra! Nu är vi så himla förberedda!

 

Pride i Örebro

mariette4I går var det Örebro Pride. Jag och Ottilia  åkte dit. Gick i prideparken, käkade lunch på stan, såg prideparaden och prideshowen. Paraden var lite slö. Många gick med i den och hade spökat upp sig lite, men få dansade eller gjorde väsen. De såg till och med lite uttråkade ut. Synd, pride är ju förknippat med en så enormt härlig energi annars. Showen originalvar toppen. Mariette spelade när vi kom fram dit. Först stod vi lite som vanligt folk en bit bak med utsikt. Jag såg en svart klump på scenen och musiken lät bara som en gröt av bas och skrapljud. Att det fanns en tolk på scenen gjorde dock att vi gick fram och ställde oss på sidan längst från. En vakt hjälpte oss fram (och drog upp mig ur en rabatt jag råkade köra ner i.) När vi stod där hörde jag musiken mycket bättre. Jag kunde se både artisten och efter att vi knäppt ett par ballonger kunde jag se  tolken. Jackpot! Som artist nr 2 gick Beatrice Eli upp och shit, vad bra hon var!
Vi stannade till ljuset börjat försvinna vid nio och Ottilia inte orkat stå på ett tag. Hennes ögon började se tunga ut och jag tänkte att om hon somnar och inte orkar gå har vi riktiga problem att ta oss tillbaka till bilen. Vi hade bytt assistent på stan så assistenten visste inte vart bilen var. Jag visste vägen dit, men kunde inte se den. Fram kom vi och Ottilia  kvicknade till av promenaden. Hon höll igång till midnatt sen. Vilket partydjur!

Bildkällor
DN.se
Brusmagasin.se
Pauline Brunosson

Eurovision Song Contest och det politiska spelet

manszttbild-jpgIgår tittade vi på Eurovision Song Contest 2015 och shit, vad bra det var! Tävlingen färgades minst sagt av politik. Rysslands antigay-lagar och Krimkrisen  har gjort stämningen spänd. För tredje året i rad skickar de en fredslåt vilket anses falskt och smaklöst av Ryssland. Bidraget i år var väldigt bra. Nä vänta, fantastiskt bra faktiskt. Bidraget i sig hade varit en värdig vinnare, men hemlandet hade inte varit en värdig anordnare av ESC 2016.  Jag tänker att det måste känts förjäkligt för den ryska sångerskan som nog var väldigt medveten om all avsky mot landet hon representerade. Det kan inte ha känts helt lätt att åka dit och axla rollen. Förra året buades ryska bidraget ut, men i år fick hon applåder. Bra. Det var ju inte Putin som stod där uppe på scen. Det var Polina Gagarina. Läs låttexten här.  Sverige och Ryssland fajtades om förstaplatsen och det  var så spännande att man knappt vågade andas. Sverige vann och var en väldigt värdig vinnare. Snyggaste framträdandet och jättebra låt. Läs texten här.
25-ryssland-jpgAngående ESC, så känner jag likadant som för stora sportevenemang som OS. Många tycker att den sortens tävlingar inte har med politik att göra, men jag säger: Att bland lite politik och musik/idrott kan göra lite nytta här. Arrangörerna borde enbart tillåta att de hålls i länder vars politik lever upp till FNs konventioner om mänskliga rättigheter. Låt alla länder delta, men sätt press på arrangörslandet.

Det vore inte ett dugg fel om varje års vinnarland som följd av sin vinst fick hela Europas ögon på sig att  skriva på och efterfölja Konventionerna om mänskliga  rättigheter. Är landet inte villiga att göra det kan väl ett land som förtjänar det få arrangera tävlingen. Det handlar om mycket pengar och uppmärksamhet som går förlorat.
På så vis skulle även tävlingen kunna bli mer rättvis och få mer fokus på vilket bidrag som är bäst istället för vilket land som verkligen inte borde vinna.

ff

Bildkälla: SVT.

Bländande barnjazz

Jag känner av vädrets temperaturväxlingar otroligt tydligt just nu. Jag skulle kunna tjänstgöra som termometer åt SMHI om deras teknik gick åt skogen. I fredags mådde jag riktigt piss. Igår mådde jag betydligt bättre. Fortfarande ont men inte alls lika mycket. Idag mår jag ännu bättre, men trött och mer skakig. Kollar min uppenbarselsebok: temperatur.nu och blir inte ett dugg förvånad över att se hur min smärta bokstavligt följt temperaturkurvan.

Bild: temperatur.nu

Idag blir det en lugn och skönt hemmadag. Papsen Sven har firats med pepparkakor och kaffe på sängen samt paket med tröja och cykelhjälm. (Måste man ha, Pappa!)
Igår var vi på barnjazz. Några gånger per termin spelar ett jazzband en massa barnsånger för en glad barnpublik och deras diggande föräldrar på bibliotekets café. Det var länge sen vi var där nu men hela familjen älskar det. Man träffar alltid trevligt folk där. Det visade sig nu att de fixat upp caféet med lågt hängande lampor över borden och spegelfigurer på väggarna. Jag blev typ bländad vart jag än tittade. På med solglasögonen inomhus och hitta en plats där jag kunde sitta vänd mot en vägg utan spegelfigurer. Som tur var hade jag min mest dövblindtolks-vana assistent med mig så hon fick teckna taktilt. Trots huvudvärk och trötthet hade jag det kul. Musiken var välbekant och bra. Jag kunde inte använda CIt men det var okej ändå.

Jag är glad att jag kunde vara med trots några motgångar. Jag känner att det är ett typexempel på varför personer med dövblindhet måste få ha assistans. Hade jag inte haft min assistent hade jag antingen stirrat in i en vägg utan att få ta del av något av det trevliga eller så hade jag försökt titta ändå, fått monstervärk av bländningen så att min man hade fått köra hem mig på en gång och alla hade missat barnjazzen. Nu har jag ”turen” att även vara rörelsehindrad så det gör ju att jag har assistans, men andra har det inte lika ”bra” som jag. Det känns väldigt skönt att lampor i fel höjd inte längre betyder tidig hemgång och hjälplöshet. Att jag efter barnjazzen, när den högljudda massan gått hem hade ork och lust kvar till en fikastund i goda vänners lag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lika trevligt som jag hoppats på

Den irländska pubaftonen blev lika trevlig som jag hoppats. När man får avslag från tolkcentralen är det verkligen ren lyx att ha en assistent som kan syntolka taktilt. Det borde ju egentligen vara en självklarhet för alla personer med dövblindhet, men det är det inte. Dövblindhet är inte tillräckligt för att få assistans och tolkcentralens budget är väldigt begränsad. Man kan ju säga att jag har tur i oturen som även har ett neurologiskt funktionshinder så att jag får den hjälpen. :-/

Foto: Matilda Gunnarsson

Jag tror att vi var ca hundra pers på logen i min pappas gamla lada igår. Ett irländskt band spelade sin folkmusik, alla hade med sig mat och dryck. På scenen var det bra ljus så jag såg allt som hände där men att se mina bordsgrannar var svårare. Människor som kom och pratade med mig såg jag knappt alls. Min assistent fick tolka och det gick bra. Det kändes väldigt kul att folk kom över och hälsade. Att använda slingan var helt uteslutet, det var bara för mycket ljud.
Jag vilade CI-örat hela dan då jag haft en massa tjutande tinnitus i veckan. Jag tänkte att jag ville provköra CIt, men inte förrän slutet av kvällen för jag brukar bli trött på en gång. Musiken var uppdelad i tre ”akter”. I andra pausen underhöll min lillasyster och hennes kompis så då åkte CIt på. Det var väldigt kul och de var så duktiga! Värsta skillnaden på irländska musiken också. Med enbart hörapparat hörde jag den härliga takten men annars mest skrän. Jag uppskattade den ändå och det härliga gunget. Med CIt hörde jag musiken på ett helt annat sätt. Jag hörde melodin och instrumenten. Jag blev som beräknat väldigt trött. Efter några låtar kom det där ljudfenomenet som betyder att jag måste ta ut CIt på en gång. (Låter som om nån plötsligt vrider upp volymen på max och sen slår huvudvärken till.) När man väl hört musiken genom en ljudprocessor kändes det rätt värdelöst att höra genom en vanlig hörapparat. Det är en grej man ska ha klart för sig; ljudprocessorn som sitter bakom örat, kopplat till ett hörselimplantatet, ser ut som en hörapparat men är snarare en liten dator. Den kostar omkring 5 gånger så mycket som en hörapparat. Musiken var snart slut och då drog vi oss hemåt.
Ottilia var enda barnet där men det var inget gnäll från henne. Under första akten kunde man verkligen se hur otroligt uttråkad hon var trots att hon inte gnällde. Vi hämtade upp lite leksaker till henne, då kom hon också på hur kul det var med all uppmärksamhet man kunde få av församlingen på logen.

En bra date

I lördags hade jag riktigt asroligt. Då lämnade vi över Ottilia till farmor och slog runt på stan själva. Vi började med en romantisk middag på en liten italiensk restaurang i stan: Casa Nostra. Det var supermysigt och väldigt gott. Som vanligt fick jag krångla lite för att hitta ett bord där jag inte bländades men de var väldigt snälla och lät mig byta bord. Slingan kunde jag inte använda, det var bara för mycket ljud. Det gjorde att min tecknade till mig och det älskar jag. Det finns inget som får mig att känna mig så bekräftad som när min man anstränger sig för att teckna till mig.

Mätta och nöjda konstaterade vi kl 22 att det nu bara var tre timmar kvar till  Brev till Kalles nattspelning på Live at heart. Smålulligt bestämde vi oss för en liten pubrunda. Först hamnade vi på Stora Örebro. In hasade jag mig upp för de fem trappstegen i entrén medan vakterna bar upp stolen. På vägen ut hann de knappt blinka innan sven rullade mig ner för hela trappen och ut på gatan. Vi rullade till Pitchop, som vi namngav området vi pitchers och Bishop arms. Vi svängde in på ett ställe där innan vi till slut begav oss till konserten. Jag hade på mig cippen under hela konserten. Det var intressant. Jag kunde inte höra sången så bra, men instrumenten hörde jag på ett helt annat sätt. Det var riktigt kul! Bandet rockade dessutom järnet på scen och jag sprang på min mamma som var där med sitt tjejgäng. Jag och sven avslutade till slut småtimmarna mysande i soffan framför ”Fear and loathing in Las Vegas”.

Pressad mot högre höjder

Igår hade jag 3-månaderskontroll av mitt CI. Det tycker jag gick väldigt bra. Som vanligt fick jag göra lite mätningar som jag blev pömsig av. Sen gick jag göra nu inställningar som jag blev ännu tröttare av. Det är en underlig känsla, som om nån gett en ett sömnpiller. Ljudingenjören och audionomen var nöjda med mina framsteg men hoppas på att kunna pressa min hörsel till en ännu lite högre höjder. Kurvan är i alla fall jämn och fin. Det är bara en elektrod som fortfarande inte vill hänga med de andra och ligger väldigt lågt. Den kommer längre fram att kopplas bort helt. Jag får klara mig utan den, men det är inte ovanligt att det är så.

Efter de nya inställningarna blir jag rätt skakad varje gång jag slår på cippen. Obehagligt till en början och jag sträcker mig automatiskt efter volymkontrollen innan jag minns att jag inte ska sänka. Obehaget brukar gå över ganska snart ändå. Imorgon är jag ledig. Då ska jag ta det väldigt lugnt. Om hjärnan orkar hänga med så kanske jag lyssnar på lite musik. Det är i alla fall min plan inom snar framtid: ljudträna musik. Mitt mål är ju att få Brev till kalle att låta rätt i mitt mekaniska öra.

Idag har jag förövrigt haft en bra dag. Jag har klippt mig. Nu är det väldigt kort och väldigt urtunnat. Skönt inför sommaren må jag säga.

20120613-185937.jpg 20120613-185946.jpg 20120613-185955.jpg 20120613-190016.jpg 20120613-190022.jpg 20120613-190029.jpg