Tag Archives: synskadad

Teckenspråk på arbetsplatsen

Att vara två med dövblindhet på arbetsplatsen är verkligen skitbra. Jag märker att jag kan åka lite snålskjuts på det faktum att Anne-Maj är döv och fånga upp kollegornas intresse av att kunna teckna till henne. Praktiskt och roligt för mig om fler på jobbet kan teckna till mig.

En av audionomerna efterfrågade ett papper med några enkla tecken-illustrationer på fikabordet. Det har jag själv gått och klurat på men varit för blyg för att genomföra. När nån annan föreslog det såg jag till att genomföra idén illa kvickt. Nu har vi ett häfte med tecken för de vanligaste orden vi använder här.
Jag tycker att sånt här borde finnas tillgängligt för alla hörselskadade, döv eller dövblinda att enkelt skriva ut och placera strategiskt på sin arbetsplats men det finns det inte. Jag har i alla fall inte kunnat hitta nån, så  jag lägger här ut en lite snabbt omarbetad version av mitt häfte som kan tänkas pass på de flesta arbetsplatser.

På den sista sidan finns några goda råd för hur man går till väga för att börja kommunicera med en dövblind person och hur man kan underlätta samtalet. Jag hoppas att informationen ska vara till hjälp aovsett om arbetskamraten är döv och blind eller ha vissa syn- och hörselrester. Om sista sidan känns oaktuell kan man ju bara välja bort den och skriva en egen text som passar bättre. 

(Klicka för större format)

tecken1   tecken3  

tecken2   tecken4

Vill man göra ett sådant här häfte själv kan man gå in på Specialpedagogiska skoolmyndighetens webbplats ritadetecken.se och ladda ner illustrationerna. Att ladda ner dem en i taget är gratis. Vill man ladda ner många tecken och få dem redigerade i ett dokument kostar det 300 kr.

Annonser

Storstädning i hjärnan

Idag kände jag mig så väldigt mycket mer till freds med mig själv. Som om någon annan tagit över min hjärna några dagar och stökat ner den med självdestruktiva tankar, men att jag nu sparkat ut den jäveln och lyckats städa undan där uppe. Ordning och reda, damn it!

Tidigare i veckan kände jag mig som en looser som inte kan bättre teckenspråk. Idag känner jag det som att jag är riktigt duktig på teckenspråk med tanke på att jag inte växt upp med det, utan börjat lära mig det som vuxen. Tomejo, tåmato.

Det var så mycket lättare att gå till jobbet utan huvudet fyllt av oro över mig själv och alla andra. Istället för att oroa mig för risken att Anne-maj ska känna sig utanför vid fikat som enda döva personen vid bordet så tänkte jag på att jag faktiskt inte heller hör allt vid bordet. Jag kan inte tolka samtalen som pågår kring bordet, men seriöst, vem har bett mig? Ingen faktiskt.  När en kollega ville be Anne-Maj om en grej tolka jag det och det kändes ju lite kul. Jag kan ju också underlätta mina kollegors egna kommunikationer med Anne-Maj genom att lära dem några tecken och framför allt hur de ska presentera sig när de vill prata med en dövblind person eller bara berätta att nu är jag här. Idag var vi bara fem personer vid fikat varav två inte kunde teckna. Vid fikat slut hade de valt persontecken och lärt sig presentera sig. Bra första steg. Det kändes kul att de var så positiva till det och jag tänker att det här kanske jag borde visat dem tidigare. Jag klarar mig ju bra med min slinga i den här miljön, men det har ju hänt tidigare att vi går på lunch eller julbord i en lokal med mysbelysning och tjattrig ljudmiljö. Då är jag i samma situation som Anne-Maj är vid fikat.  Varför har jag inte lärt mina arbetskamrater mer om det här tidigare? En enkel sak, som att personen bredvid en berättar vem det är, gör ju att man känner sig så mycket mer delaktig. Det kluriga är ju egentligen för mig och anne-maj att minnas allas persontecken.

Det är bara jag som är nervös.

Idag har jag jobbat. Det var tungt att ta sig dit och intyga sig själv att det faktiskt visst spelar nån roll. Något som underlättade det hela var ju faktiskt att jag längtat efter den här dagen i ett par veckors tid. Jag har en god vän som heter Anne-Maj. Hon är min iGuru och det var tack vare henne jag blev så intresserad av tekniska prylar som börjar på ”i” eller ”mac.” Hon  är smart och hon är rolig. Vi bor 20 mil ifrån varandra så vi brukar chatta via datorn.

Nu ska hon jobba i Örebro sex veckor framöver och gör det från ett skrivbord på forskningscentret där jag jobbar. Så kul! Nu är vi två med dövblindhet på kontoret. Till skillnad från mig så är hon helt och hållet teckenspråkig. Vid fikat tänkte jag för en sekund att jag kanske kunde tolka vad som sades kring bordet men jag insåg direkt att det är jag inte kapabel till. Jag hänger inte med i samtalen om jag ska fokusera på att förmedla det till nån annan. Jag har försökt förr för jag är ju optimistiskt lagd, men jag är inte trögfattad så jag la ner den idéen lika fort som den ploppade upp. Jag fokuserade bara på att ha trevligt med min vän tillsammans med min kollega Parivash som också tecknar lite. Det var najs.

Det var inte den bästa dagen att börja jobba på vårt jobb som synskadad må jag säga. Det var gubbar där och installerade en ny stor TV i vårt lilla fikarum. Därför stod det grejer högt och lågt i korridoren. Något av ett minfält för synskadade faktiskt, men ingen kom till skada. Jag är lite nervös över alltihopa. Jag gillar mitt jobb så mycket och jag gillar Anne-Maj ännu mer. Jag vill att allt bara ska funka. Mina arbetskamrater är en hop snälla människor som brukar se till att jag har det bra bland dem. Anne- Maj är självsäker och coollugn. Det är bara jag som är nervös. Varför är jag nervös? Ja, just det. Jag har en liten släng av lätt depression.

Nåt som få lyckas med

Igår lyckades jag med en snygg grej som få rent praktiskt ens kan lyckas med.

Till saken hör att jag i torsdags var på syncentralen för att så här fem månader efter högerögats näthinneavlossning återuppta utprovningen av färgade linser som alternativ till solglasögon då jag är så där larvigt ljuskänslig. Min optiker konstaterade till att börja med att jag ser jätteskitdåligt på höger öga, men ändå något mindre jätteskitdåligt än när jag var där innan jul. Det hade gjort mig själaglad för tre månader sen men i dagsläget ingen större skillnad. Vänsterögat ser så pass bra att det tagit över och jag har vant mig vid att vara lite halvt enögd. Att få mina nya linser var intressantare. Jag ska nu prova ett par orangefärgade och ett par rödbruna. Man får skitsnygga ögon i dem!

Igår satte jag i de orangea på morgonen och konstaterade att det är grymt snyggt med orangerna ögon och att världen får en härligt varm färgton för mig som bär dem. Innan jobbet skulle jag till min kiropraktor och efter hans behandling frågade han varför jag hade olika färg på ögonen. Vavava?
Jo, det visade sig att jag hade ett grönt och ett orangebrunt öga för den ena linsen hade ramlat ut. Jag hade själv inte alls märkt det för det var linsen i mitt jätteskitdåliga högeröga som försvunnit. Inte ens när han sa det så uppfattade jag att bara hade färgat filter framför ett öga.
Prova att sätta ett solglasöga framför ett öga och se om du märker det? Själv har jag tappat färgad lins förut och vet att det syns väldigt tydligt.

Hur som helst, lite kul grej var det ju att gå runt med två olika färg på ögonen den dan. Det störde ju inte synen alls utan fyllde sitt syfte. Jag fick det bekräftat hur ”enögd” jag verkligen är. Så länge jag ser så här med vänster öga tycker jag det är lite ballt faktiskt.

Om jag nu ska fortsätta prova ut orangea linser får jag nog fortsätta med olika färg på ögonen för den borttappade linsen är verkligen borta. En dag var kul men en månad som ett miffo känns lite larvigt, men vad gör man?

Vill du läsa mer om det där med färgade linser som synanpassning?
Läs min artikel på sidan 16 i Kontakt nr 6/13

Segerbio

Igår gick jag på bio. Hundraåringen, dramaturgiskt var sådär, men i alla fall väldigt rolig. Många roliga händelser på rad var vad det var.  Jag gick inte med min man. Han hatar bio. Det finns alltid vissa karaktärer som närvarar när Sven går på bio. Tjejen som kommenterar allt som händers på skärmen, nån som tuggar chips så kan inte hör något annat och frun som säger till honom att sluta gnälla eller dra åt helvete. Jag tror att de bara lever i hans huvud, förutom den sistnämnda. Henne har jag själv hört.

Jag fick äntligen tummen ur och släpade med en av mina assistenter som också är mamma och aldrig går på bio. Att välja film var ganska lätt. Av de utländska filmer som visades var det bara en jag vill se  ”Hungergames; catching fire” och den är för snabb och mörk för att jag ska kunna se den på en stor bioskärm. Alla actions och skräckisar går i regel bort av den anledningen när jag går på bio. Av de svenska filmerna var det bara en som var textad så det fick bli den. Den visades i en bra sal också men en skärm som inte var allt för stor.

Att gå på bio gick skitbra. Att jag fortfarande kan gå på bio trots min kassa syn känns som en riktig seger. Det enda jag inte såg var dryckeshållaren där jag hade min flaska. Assistenten fick hjälpa mig pricka rätt varje gång jag försökte sätta ner min flaska.

Efteråt gick vi till en italiensk liten bar mitt emot. Åt pizza, canneloni, drack rödvin och java. För att kunna läsa menyn fick jag ta kort på den med min iphone och sen förstora upp bilden och scrolla runt. Funkade skitbra och jag kände mig väldigt innovativ.

Varva ner med en god… platta.

Jag läser just nu ”brobyggarna” av Jan Guillou på en läsplatta. Den är väldigt spännande och jag börjar sakta närma mig slutet. Nyss fann jag mig själv funderandes på om jag ska våga läsa mer i dag eller om jag ska dra ut på det så att boken inte tar slut innan helgen är över och jag kan ta mig till bibblan och låna en ny bok. Sen insåg jag att jag inte behöver ta mig till biblioteket längre för att besviket konstatera att jag läst varenda spännande bok som finns i Hagabibblans storstilsbibliotek. Jag läser ju e-böcker och de laddar man ner via nätet.

Det där med läsplatta har snabbt revolutionerat mitt läsande. För synskadade finns det flera bra alternativ till hjälp på biblioteket. Storstilsböckerna är väldigt bra men sortimentet är kalt. Sen finns det daisyböcker som är som ljudböcker men mycket bättre. För några år sen använde jag mig av dem. Jag hade en speciell liten daisyspelare. Istället för display (då navigerar sig fram med synen) navigerade man sig runt i menyerna med hörseln. Det funkar okej men till slut hörde jag för dåligt. Jag kan läsa vanliga böcker om texten inte är för pluttig, men det är inte kul för jag får ont i huvudet väldigt snabbt.

Nu har biblioteket börjat låna ut läsplattor. Det när verkligen skiiiiiitbra! Den jag lånat nu kan man välja storlek på text och typsnitt. Man kan dessutom välja ”nattläge” så vips har man vit text mot mörk bakgrund vilket göra det tusen gånger lättare för mig att läsa. Skillnad mellan läsplattor och surfplattor är att surfplattor liksom de flesta skärmar ”lyser”. Läsplattor är gjorda för att man ska kunna läsa länge utan att spänna ögonen. Jag skulle gärna vilja provläsa på en iPad eller liknande för att jämföra. Om det funkar lika bra att läsa på en sån kan man ju använda den till så väldigt mycket mer. Under hösten tänkte jag prova bibblans olika läsplattor och sen köper jag nog en egen till mig själv i julklapp.